TURISTARTIST

Sommartid – Vintertid – Hösttid – Vårtid – Er tid – Din tid – Min tid – All tid. Klockan tickar som den gjorde förr i tiden och som den alltid kommer att göra. Men under de senaste cirka aderton månaderna har väggarna kommit allt närmare och tapetmönstret blivit utforskat i detalj. Samtidigt har en glasmur rest sig runt världen utanför, ungefär som det skedde i TV-serien Under the Dome (Under kupolen). Om en vecka är det dessutom vintertid igen, mörkrets tid, tystnadens tid. Eller …? Mycket handlar ju faktiskt om blick och fokus: Vintern kan vara vit och ljus, sinnet kan vara mörkt och dyster. Men i hjärnkontoret bevaras ju också i bästa fall sol och färg och liv, och i brist på den varan rakt framför ögonen får jag söka mig under huden där minnets små moment tävlar med de digitala fotografiernas parad.

Där under pannloben, bakom gårdagens tunga gardiner, stoltserar som bekant en liten sliten filmapparat som nonstop snurrar korta ryckiga filmsnuttar och däremellan visar stillbilder, ofta i en smått kaotisk ordning. I dag på Internationella konstnärsdagen försöker jag fokusera på de stadsmiljöns spontana kreatörer som jag snuddat vid på mina resor bortom gränserna, alla dessa gatuartister som för en stund stoppar upp den förbiglidande folkmassans framfart. Som en vitaminspruta och ett kulturellt näringstillskott intaget i förbifarten suger även jag njutningsfullt åt mig av gatukonstnärernas föreställningar. Och det är faktiskt inte så stor skillnad på konstarterna; ju konst-igare, desto bättre. Säckpipsblåsare och enhjulsbalanserare och korttrixare men också en elegant dam som liksom lösgör sig från den stora guldinramade tavlans bakgrund, och myntillusionisten som trollar med slantar utan att slinta. Och en jonglerare som utför sina tricks med livsfarliga dolkar ovanför en man som försvarslös ligger på marken precis rakt där under. Och musikanter och målare och magiker och många fler – även gatuartisten lever ett osäkert liv på en stor och rörlig scen där publiken inte självklart stannar upp och stämmer i eller låter sig imponeras, som måste lirkas och lockas och charmas.

Men jag stannar. Och jag låter mig imponeras. Det här är i själva verket resandets guldkant – att en kort stund dela en skapande upplevelse med andra likasinnade turister.

Foton: Valencia, Madrid, York, Granada, Paris.