Sven
Tippor är ju som bekant inte riktigt kloka. Mestadels sköter de sig visserligen hyfsat här på terrassen; vinglar kring fröhus och matstationer, småslåss sinsemellan och tjattrar gladeligen, så till den delen är det som vanligt på Café Terrace. De senaste dagarna har snön både på terrassen och Andberget snabbt smält bort men jag fortsätter förstås ännu en tid att fungera som kökschef och hovmästare, det är min plikt och mitt sanna nöje. För egen del har jag i stället småirriterat mig på ett värmebatteri som en längre tid totalstrejkat här precis invid mitt skrivbord. Efter diverse kontakter med firman som sköter den elektroniska manicken har felet precis för en stund sedan åtgärdats och min stelfrusna varelse börjar långsamt tina upp igen. Efter en sex veckors blåggfasta är jag nämligen återbördad till denna stol och detta skrivbord invid terrassfönstret från nio till fyra så det är på tiden att tekniken inomhus fungerar. Att solen samtidigt börjar värma därute är förstås något av en ödets ironi. Snart kommer jag väl att kräva ett batteri som står pall för ökenhettan, en apparat som svalkar och hugsvalar (som man sa på den bibliska tiden).
Men det var alltså det här med de korkade tipporna … Regelbundet dunsar dessa vingliga och duniga varelser mot terrassens fönsterrutor, oftast bara fjäderlätt och småförskräckt, men ibland brutalt och dödsföraktande. Senast var det Sven, fredsduvan, som stirrade sig blind på sin egen narcisisstiska spegelbild när han av någon anledning störtdök rakt mot ett fönster på inre terrassen. Den vimsiga pulun betedde sig alltså precis som sin historiska namne: De rände på, man efter man, men åt en envar som kom gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.
Oftast brukar hjärnskakningen tona ut efter femton–tjugo minuter men det här var tydligen en ovanligt IQ-begåvad figur (eller eventuellt en fullkomligt stenkorkad typ) för där blev han kvarsittande på krukans blåa kant i minst en timme. Inte ens mina nästan närgångna fotomanövrar störde honom nämnvärt – blängde blott och blickade smått bedövad. Efter en stund började han dock lite rastlöst och valhänt picka med näbben på bröstdunen som om han kollade om det fanns något liv kvar i kroppen. Den närgångna självexaminationen resulterade i ett vitt dunlager som effektivt fastnade i näbben och trots olika tafatta huvudrotationer vägrade att lossna. Till sist blev också jag riktigt bekymrad och började fundera på vilka handgrepp som kunde bistå denna nu dubbelt handikappade Sven.
Hur det hela slutade vet jag inte för i ett obevakat ögonblick var min vimsiga hjälte försvunnen. Sedan dess har jag haft alla möjliga loppbitna och krockbenägna pulutankar i bakhuvudet men framförallt återkommit till en annan minst lika flyktig fråga: Var på brevduvan ska man egentligen fästa frimärket?
