Förr, för mycket länge sen, när skoleleven var hemma från skolan, det vill säga på sommarloven, måste man, d.v.s. jag, samla växter. Det började med att man (jag…) skulle dra upp dem med rötterna, placera dem i en portör (fr. franskan porteur, bärare = en liten avlång plåtlåda) och väl hemma igen placera växten i ett herbarium (fr. latinets herba, växt, ört, och suffixet –arium, rum, behållare = växtpress) som sedan skruvades så hårt jag bara orkade. Efter lämplig torktid placerades den tillplattade växten på ett snyggt pappersunderlag tillsammans med en lika elegant etikett på vilken man (jag… med pappas hjälp) skrivit växtens svenska namn, latinska namn och diverse andra för skolfreden nödvändiga andra detaljuppgifter. Alltsammans kulminerade i ett strängt förhör på hösten, föranstaltat av biologiläraren, där agnarna s.a.s. skildes från vetet. Må det bli sagt, en gång för alla: Jag var definitivt ett agn. Idag plattar jag till blomster i mitt digitala herbarium – kameran. Och av latinska växtnamn kommer jag troligen bara ihåg ett: Sedum Acre – Fetknopp. Men det försöker jag fortfarande undvika att bli.