Underbart är kort och härlighet varar sämst – är det visdomsord som i första hand är kontaminerade av negativa tankar och enbart reflekteras från illusionslösa psyken? Troligen. Det är som om katastroftankar och undergångsstämningar på något märkligt sätt gärna och mycket enkelt gräver ner sig även i min bräckliga kropp. Evert Taube skriver i en fri tolkning av en Shakespeare-sonett:

Man föds till dagens ljus, man krälar ut / mot mognad ålders vida himlarund – strax går dess sol i moln, dess glans dör ut. Vad Tiden ger, han tar i samma stund.

Jag får ständigt – dagligen och stundligen –  påminna mig själv att ingenting kan tas för givet, att allt är avhängigt något större, något ogripbart men ändå alldeles verkligt, att det alltid finns minst två perspektiv – ett här och nu, och ett här och sen. Här och nu är härligheten begränsad till sekunder och minuter, ibland till timmar och dagar, i ytterst sällsynta fall till veckor och månader. Glass är ett bra exempel: Den härligheten varar högst fem minuter, ett kexrån ungefär lika länge. Men ibland inträffar det fantastiska: För flickan i Florens med den nya vårkappan varar saligheten troligen en hel evighet eftersom tiden knappast existerar i hennes värld. Tiden – den snåla jäkeln! – kommer senare, med ålder och vardagsslit, att riva upp dagen i timmar och minuter och sekunder och göra slarvsylta av både glass och livets övriga goda. Ju mera tid jag bär på och kan räkna, desto sällsammare och kortare blir njutningarna. Är det rättvist? Är det rimligt? Är det nödvändigt? Någonstans inser jag ett feltänk men det är så dags när glasstanden ilar och laktosmagen reagerar. Shakespeare, Taube och jag är, trots betänkligheterna, begränsningarna och restriktionerna dock överens om en sak:

Och likväl skall min sång i sekler än / trots Tidens grymhet, prisa Skapelsen.