I tid och otid, brukar man säga och menar då mest hela tiden, men liksom med en liten negativ betoning på detta o-; något lite olustigt, otrevligt, kanske ovälkommet. Som om någon eller någonting inte höll sig till vedertagna överenskommelser utan i stället tar sig egna friheter, överskrider outtalade överenskommelser, tänjer på tålamod. Det finns alltså någon form av rätt tid och fel tid. Men tiden i sig är varken rätt eller fel, den bara är. Men inte bara är; tiden har en obeveklig tendens att glida mig ur händerna och förvandlas till ett var, till något som inte är mera här och nu. I själva verket är 99,99 % av allt tid redan imperfektum, eller preterium som det heter nuförtiden om dåförtiden, om det som är förgånget. För precis i det ögonblick nuet är här passerar det redan och förvandlas till ett var. Man kan alltså säga att tiden är en effektiv var-fabrik men det frambringar ju smått otrevliga associationer till lidande och elände. Och det måste väl ändå dessutom vara ett feltänk – att den gångna tiden är en gigantisk inflammationshärd, en jättelik tidsböld? För samtidigt strömmar det ju hela tiden ny, oförbrukad, frisk och fantastisk tid ut ur klockan, fritt fram att förbruka och förtära. Eller kanske ännu hellre förära, för tid är en gåva. Idag innehåller tiden en ofantlig mängd igår, det vill säga var, men i morgon kommer tiden att flyta ut i ett ännu ofantligare hav av ständigt nu. Och då och där finns det ingen otid, bara tid. All tid. Alltid.

Fotot är taget i Hertonäs gårds park. Hur var det nu med det där med genvägar och senvägar – har sniglar ingen tidsuppfattning alls? Eller är det det enda de har (förutom sitt stiliga och praktiska hus)?