Det handlar om den utmanande balansgången mellan att vara och att göra: Hur mycket vara, och när göra? I coronatider skulle jag kanske vilja göra mera än jag gör men det finns ju hinder nästan överallt. Och inte är det lätt att heller bara vara – ja, i själva verket är det nästan ännu svårare. När tiden tynger och tillvaron trilskas uppstår därmed ett slags vakuum i kropp och själ. Ändå känner jag igen tillståndet om ock i något lindrigare version för i själva verket är varje dag för mig en utmaning, en kamp mellan vara och göra.

Som skriftställare startar jag arbetsmorgonen med en nollställd hjärna och en massa inlåsta ord och meningar som råmar där någonstans i mörka stall och bås. Och varje dag skramlar jag med nycklarna till det smårostiga tankelåset, vrider och vänder, sliter och drar. Och jag suckar och stönar – jag har ju gjort det här hundra, tusen, gånger förut – varför ska det alltid vara så svårt att börja! Just i de ögonblicken hotar meningslösheten hela min tillvaro, det mesta känns tomt och traggligt, trist och … alldeles ordagrant meningslöst. För det är ju med meningar, med ord och formuleringar som inte bara texten tar gestalt men hela mitt inre jag. Utan formulerade meningar är tillvaron även bildlikt sagt meningslös.

Men när sedan text och tanke långsamt börjar hitta varandra och tar stöd i varandra, ja, då öppnar sig både de inre och yttre landskapen, dimmor lättar, ljus strömmar in och själen värms långsamt upp. Efter ytterligare en stunds trixande med ord och formuleringar, verb och adverb, känns det nästan som att stå på fast mark, och även om målet knappast hägrar i fjärran är ändå riktningen given. Och då kan det vara dags att pausa för en kort stund, att bara vara. Men först då.

 

Foto: Hamnen i huvudstaden Ponta Delgada på ön Sao Miguel, Azorerna.