Alltför många insjuknar i Covid–19 just nu, både i Finland och många andra länder, men alla infekteras i själen av pandemihotet. Det går liksom inte att vaccinera sin själ och det är över huvud taget osannolikt att man skulle kunna helgardera sitt psyke mot lidande av olika slag. Ett vaccin kommer ganska långt att stoppa den fysiska spridningen av Covid-19 men redan nu har pandemin inte bara cirkulerat runt stora delar av jordklotet men också, och kanske i synnerhet, trängt djupt in i människans medvetande och själ. Rädsla och social distansering har fått fäste i många av oss, framtidsutsikter har grumlats och kanske till och med tillintetgjorts. Den känslomässiga skadan är naturligtvis omöjlig att uppskatta men den är helt säkert enorm.

Och även om kroppen får sitt skydd betyder det inte automatiskt att själen också är räddad. Jag är rädd för att min kluvenhet mellan kropp och själ i värsta fall bara ökar, eller rättare sagt att yta och innehåll inte riktigt går i takt med varandra. Det enda positiva i det sammanhanget är att jag troligen senast då tyr mig till bön och större makters ingripande. Bättre sent än aldrig, tänker jag, och undrar om det inte i alla fall finns ett vaccin även mot min oroliga själ, den som jag föreställer mig att ligger mellan kroppen och anden. Kroppen behöver ett vaccin, det är helt säkert, men min själ behöver också några injektioner av hopp och mod och framtidstro. Ja, inte bara några injektioner, men många. Jag kallar det bönesprutor, helt fria från biverkningar, kostnader och logistikutmaningar. Ja, jag är i stort behov av ett massivt skydd för kropp, själ och ande för att kunna ta mig genom den svarta vintern.

 

Fotot: Artister på Fringe-festivalen i Edinburgh 2016 som knappast har något med sjukvård att göra men ändå, idag, lätt kan associeras med patient, sjuksköterska och läkare. I fantasin är nästan allt möjligt.