Kompisen Urban är gammal stamgäst på Café Terrace, även vintertid, eller kanske speciellt just vintertid. Men han, den spjuvern, har inga bordsvett alls (bords-vett, alltså) utan kastar sig ganska hänsynslöst över småtippornas matstationer och slukar helt hämningslöst kopiösa mängder av deras jordnötter och solrosfrön. Och så får man ju inte bete sig på den här restaurationen. Efter diverse allvarliga men fruktlösa övertalningsförsök att  skärpa sig var jag tvungen att ta till hårdhandskarna och förpassa honom till ett eget bord, ja han fick faktiskt ett helt eget litet mathus till förfogande. Och så  flyttade jag två matstationer så att han inte alldeles lättvindigt kunde angöra de dukade borden. Och dessutom köpte jag ett matrör som låser sig om en klumpeduns av Urbans kaliber ställer sig på barstolarna. Och det har fungerat hyfsat bra.

Visst ska Urban också få sin beskärda del av bespisningen men i första hand är det Mesterton (blåsmesar), Björnligan (steglitsar), sparvar, talgoxar, domherrar och andra småvingliga gentlemän som är i behov av lite extra föda, och det nu alldeles speciellt när vintertäcket drar över Andberget. Till detta illustra sällskap som dagligen rumlar omkring på Cafe Terrace hör också ett gäng koltrastar, tre skator och en och annan kråka. Och sent på kvällen, när gänget dragit sig tillbaka till respektive natthärbärge kommer Lill-Harald (stadskanin) inslirande köksvägen (en grop under terrassräcket) och käkar i solistiskt majestät upp de sista smulorna från rikemans bord. Så rullar det på, dag efter dag, och för det mesta ganska fridsamt. Om man undantar diverse smågnabb mellan trastar, Björnligans högljudda buller och bång, Mestertons envisa fastnaglande vid bordskanten, talgoxarnas strategiska störtdykningar mot borden, sparvarnas sått och klått, och så vidare. STÄDARE ANSTÄLLES OMEDELBART.

P.S. Veckans (m)ordspråk har ingenting med bespisningen på Cafe Terrace att göra, nej absolut inte! Här käkar man MED varandra, inte UPP varandra. Tror jag (hoppas jag…).