FALLAS

Vintern övergår sakta mak i vår men ändå är det som om vintern i mig stannar kvar. Om jag inte börjar röra på mig, tänka i varmare banor, kommer jag att frysa till, stelna som en staty. Men lyckligtvis finns det också statyer som lever, som får mig att le, till och med att skratta. De kallas Fallas och förekommer bland annat i Spanien, speciellt i staden Valencia på östkusten. I normala fall skulle den stora Fallas-festivalen gå av stapeln just denna vecka , men allt är förstås inhiberat i väntan på bättre, säkrare och friskare tider.

Fallas (från latinets fax=fackla) är namnet på de jättefigurer – upp till tjugo meter höga – som tillverkas av papier maché, trä, vax, glasfiber och så vidare och som placeras ut på gator i torg för att sedan, på den helige Josefs dag den 19 mars, helt sonika brännas upp – alla utom en, som ställs ut i Museo Fallero. Den första utställningen arrangerades 1934 men traditionen sträcker sig bakåt till mitten av 1800-talet. På den tiden hade arbetarna placerat facklor utanför sina verkstäder, och för att fira våren och ljusare tider brände man upp både facklorna och de dockor som höll upp dem. I Fallas-festivalsammanhangen växte dockorna till mastodonta proportioner, tillverkade av olika fallasklubbar som arbetade med konstverken under en stor del av året. Festivalaffischerna utvecklades redan i ett tidigt skede till imponerande grafiska konstverk. Varje år utses en fallasdrottning och för barnen ordnas en egen fallas-fest.

Tanken går till den medeltida karnevalen med sin uppånervända logik där lågt blev högt och högt blev lågt. Karnevalen fungerade som ett slags kollektiv samhällelig säkerhetsventil när maktens män helt öppet och fritt häcklades, förlöjligades och helt enkelt utskrattades. Som på en given signal körde spektaklet igång för att ungefär lika abrupt avslutas. Vilket påminner om Skrikets dag den 15 september i Mexico när alla på en given signal skriker ut allt vad lungor och röstresurser tillåter. Resten av året är mexikanen tyst och lite reserverad, om man får tro Nobelpristagaren Octavio Paz. Och det får man.

Idag känner jag en klump i trakten av adamsäpplet, någonting blockerar flödet mellan hjärta och hjärna. Skrattet har fastnat i halsen, ledsamheten och sorgen smyger oroväckande runt min kropp. Om ett par veckor ska jag visserligen få min första vaccinspruta mot Covid–19 men jag är inte så säker på att den kan råda bot på min vid det här laget nästan kroniska humorbrist. Min hälsobarometer signalerar kris när de smågalna tankarna slutar upp att hoppa som ystra kalvar på våren och känslobrunnen fortfarande är isbelagd. Idag skulle jag göra nästan vad som helst för få falla i farstun för en frodig och festlig falla.