NARRATIV

Jo, alltså. Jag tror att alla människors huvuden ser ut så här: Mellan pannlob och bakhuvud står en massa filter tätt tätt invid varandra, ungefär som diabilder i sina kassetter förr i tiden. Eller som en massa röntgenbilder placerade på varandra så att man ser ett motiv när man ser genom alla och ett annat, lite justerat, om man plockar bort ett antal mellanskikt. Ju fler specialfilter desto tydligare och mer detaljerat slutmotiv. Nästan aldrig fungerar denna visuella apparat helt tillfredsställande, och aldrig helt optimalt, men tillräckligt ofta tillräckligt bra för att livet ska kunna gestaltas någorlunda förståeligt. Huvudet är en meningsskapande bildmaskin, en halsbrytande skicklig visuell domptör.

Men det senaste året har bildkvaliteten radikalt försämrats och det har delvis med ökad ålder att göra, men framförallt är det världsläget som skymmer sikten. När tillvarons stora tunga blöta motivmattor (krig, klimatkriser, svält, korruption, maktmissbruk och nu speciellt  pandemin) lägger sig över vardag och helg grumlas blickfånget, ljuset avtar, tiden sackar. Det normala i kristider är att ett av hjärnans många speciallinser – humorglasögonen – vid behov tenderar att blixtra och blända mer än vanligt. Kanske är det ibland en självkonstruerad synvilla eller en fantombild, men faktum är att världen ofta ser lite mänskligare ut när man betraktar den med glimten i ögat. Men nu är humorlinsen skiten och suddig och på lösningsmedel och tvättpulver råder ransonering och därmed har vårens ljusflöde svårt att tränga igenom själens dunkel. Och ingenting blir precis bättre av alla dessa ironiska pikar och sarkastiska klubbslag som odlas på internet och i den offentliga debatten.

Humorn är alltså ställd på undantag och i brist på skratt och igenkännande leenden våndas mänskligheten. Med rådande katastrofscenografi som illavarslande fond faller eventuella lustigheter snabbt som torra blad till marken. När motståndaren är klart definierad och registrerad kan man med gott mod dra ut till drabbning, men det är annat med det ansiktslösa viruset som tenderar att upplösas i dimmorna och varken svarar på hot eller lockelser. Satiren snavar i sörjan, de burleksa krumsprången faller platt, ironin klingar falskt. Vad göra?

Om inte pandemin i samarbete med klimatkrisen och den tidstypiska egoismen av bara farten returnerar mänskligheten till medeltiden så kunde vi kanske göra det frivilligt och utan större åthävor: Biskop John Vikström påminde om det i ett nordiskt kultursammanhang redan för tjugo år sedan, kolumnisten Kimmo Oksanen noterade det i påsköndagens Helsingin Sanomat: Ibland behövs en narr som säger sanningen, en narr som får både makthavarna och pöbeln att skratta. Poängen med narrens brutala skämtsamheter är inte primärt att underhålla men att med humorns hjälp avslöja den undflyende sanningen. Alltför mycket klokheter, fakta och lagstyrd maktutövning har en tendens att liksom vakuumförpacka verkligheten och utestänga all den friska luft som också behövs. Hjärnans många upplevelsefilter kräver speciellt just nu en glasklar humorlins som genomlyser hela vår röriga och hotfulla tillvaro, som avslöjar den maktfullkomliga galenskapen och inympar åtminstone en liten gnutta ödmjukhet i bångstyriga kroppar. Skratta lagom? Nej, skratta hejdlöst, befriande, förlösande, skratta så att jordskorpan skakar!

Kan patientens diagnos uttryckas mera humorfritt än så?

Foto: Jätteaffisch i Edinburgh, Storbritannien, i samband med Fringe-festivalen 2016.