Under huden

Jo, alltså, det här med rymden. Den finns ju av två slag; den yttre, övre delen, taket ovanför mitt huvud, och den inre rymden under huden – den med alla sina känsloplaneter som rör sig i sina elliptiska banor runt min böjliga själ och stela kropp. Att de båda rymderna skulle ha något med varandra att göra är lite svårt att begripa men det finns vissa omständigheter som talar för något form av connection. Sålunda skapar mitt hjärta, enligt tillförlitliga källor, så mycket energi att det kan driva en långtradare 30 kilometer per dag. Det betyder enkelt räknat att jag under min livstid kan ta en snabb sväng till månen och tillbaka. Och mycket riktigt – där långt i backspegeln lyser en vit lampa som knappast mera bländar och stör.

Min kropp innehåller fem liter blod (fakta, fakta) vilket betyder 25 biljoner (ungefär, ungefär …) röda blodkroppar. Betänk då att en röd blodkropp i sin tur innehåller 300 miljoner (så där på ett ungefär) molekyler hemoglobin och kan transportera inte mindre än 1,2 miljarder (smånoga räknat) syremolekyler. De här astronomiska talen påminner om förhållandena där högt ovanför mig och snabbt som ljuset börjar jag då långsamt ana att det faktiskt kanske finns ett samband mellan de båda rymderna. Att det i magen huserar 100 biljoner bakterier ska jag alltså inte alls gå in på här och nu eftersom du redan förstått min poäng: Rymden och min själsliga oändlighet har mycket gemensamt.

I det här skedet av resonemanget krävs en lite ansträngd men dock åsnebrygga: Och så var det den gammaldags kantorn som spelade på sin pneumatiska piporgel och plötsligt ropade till sin orgeltrampare där bakom instrumentet: Mera luft! Mera luft! Orgeltramparen, garvad och sävlig, hojtade tillbaka: – Ja, jaa, nog vet jag hur mycket luft det går i Himlars höjd!

Ibland kan jag undra om inte de enorma mängder pengar som sätts på rymdforskning lämpligen kunde placeras lite närmare oss jordbundna människor. Men nu har jag börjat förstå att rymdforskningen faktiskt kommer också mig till godo. Insikten om att astronauterna på långa rymdfärder förlorar ben- och muskelmassa har till exempel resulterat i forskning som kommer att gagna bl.a. äldre personer med benskörhet. Och när man analyserade hur proteinkristaller växer i tyngdlöshet blev resultatet en kompakt fiberoptik som nu också används för att tidigt upptäcka grå starr i ögonen. Ny ultraljudsutrustning för långa rymdfärder kommer även att börja utnyttjas i sjukvården för att t.ex. snabba på läkningsprocessen efter benbrott. Och genom att använda teknik som utvecklats för rymdtoaletter går det att placera bajamajan (ty.: das Dass) nära patienten utan att riskera att bakterier orsakar infektioner eller andra problem. För att inte tala om alla mikrovågor som används för att skapa kortsiktiga väderprognoser och som också kan användas för att upptäcka cancerceller i ett tidigt stadium. Och så vidare, och så vidare – möjligheterna att tillgodogöra sig modern rymdteknologi även i den jordiska sjukvården är tydligen otaliga och starkt på kommande, vilket jag ivrigt och ljudligt applåderar.

Så står jag då här mellan hala vintergator och coronatilltufsade vårkroppar och undrar om livet har någon annan mening än att detaljgranska de egna tapeterna. Trots alla miljarder pengar som placeras i teknik som möjliggör resor bortom solar och månar kommer man visserligen så småningom lite längre bort från detta världsliga elände, men frågan kvarstår: Varför? Jag skulle gärna sätta en liten slant på att i stället bättre förstå mitt oändliga själsdjup, idag mest likt ett svart hål av astronomiska mått.

Fakta: Wikipedia, Rymdstyrelsen i Sverige. Foto: Knölsvan i Hertonäs strand, Helsingfors