Dr Barck under barken

 

Bellmandagen firas varje år den 26 juli och i synnerhet på Djurgården i Stockholm. Kulturellt medveten som han är har också Dr Barck i Hertonäs gårds park förberett sig för högtidsdagen riktigt noga, förvisso inte med luta och sång men nog med en färgstark ansiktsmask och gyckelmakarens obegripliga griller fastnitade strax under barken. Redan på långt håll noterar jag den koloristiska överdriften – en sorglig clowns krampaktiga utstyrsel. Och när jag närmar mig trallar jag därför uppfordrande:

Tjänare Mollberg, hur är det fatt? Var är din harpa, var är din hatt? Ack hur din läpp är kluven och stor! Var har du varit? Svara min bror!

Dr Barck sneglar lite söttsurt åt mitt håll men ruskar sedan frenetiskt på löven och stammar på träds vis:

– B … b … bb … bbb … bbbbb … bbbbb … bästa brrr … brrrrrr … broooder! I da … daaa.. I dag firar jag en sssst … sssssst … stor man, en riktig artist.

Men Carl Michael var väl ändå ingen clown, tänker jag spontant. En färgstark trubadur, javisst, och spexmakare – och då nästan alltid på eget initiativ. Men annars ganska dyster faktiskt. Trumpen. Kritpipsrökande. Inåtsvängd. – Dr Barck läser mina tankar, som träd ju gör.

– Sååå, är … det ock … ock … också med oss träd, grönsk … grönsk … grönskande på ytan men vedfyllda under barken. 

Dystra in i roten? Tänker jag då.

– Nej, nej, nej! Vedfyllda, sa jag. Vet du vad ved är? Ved ger värme, ved kan förvandlas till plankor, ved kan bygga hus. 

Ska jag alltså förstå ditt resonemang som så att Bellmans lutsång och lustiga parader på något sätt bara är en annan sida av hans rännstensrumlande?

– Inte ”bara”, men ja, ungefär så.

Men, men … hur kan då två så motsatta sidor gå ihop, passa in i varandra, finnas i samma kropp?

– Dddd … dddddd … dddddddd …. ddddddet är just det de inte kan! Men de måste!

Förlåt nu men … nu förstår jag ingenting alls. Vad då måste, vad då inte kan?

– Men vad är du för en träskalle? (Och nu stammar Dr Barck inte alls): Det som är under huden och det som är på huden hör ihop – det borde väl du som människa förstå! Ibland är huden en spegel, ibland är den ett gungbräde. Ja alltså … spegel, det förstår du, va’ – yta och innanmäte speglar varandra? Och gungbräde … ja, när det är riktigt dystert inombords försöker ytan dra åt andra hållet för att liksom hålla balansen. Ibland lyckas det, ibland går det helt åt skogen. För träd går nästan allt åt skogen. Vi kräver ständig balans mellan det som finns under barken och det som är utanpå. Jag behöver ingen clownmask. Att jag idag har styrt upp mig med lite färgstark fernissa är bara för att jag vill att du ska förstå att mask är mask och ved är ved. I själva verket känner jag mig lite löjlig i den här målningen. Och det gjorde kanske Bellman också. Men som människa kunde han krumbukta och förställa sig, gyckla och paradera. Han vände ut och in på sig själv, blev både applåderad och utskrattad, förlöjligad och complimenterad. Ni har det inte lätt, ni människor! Kanske borde ni lära er nånting  av oss träd som blomstrar och vissnar utan större åthävor. Har du för övrigt tänkt på att Bellmans luta var byggd av trä? Och har du tänkt på att det bara är människor som använder mask – för att skydda något skört under huden, för att förställa sig? Nej, nu hoppas jag det kommer en störtsky som tvättar bort min täckmantel. Men sjung gärna lite mera Bellman för mig, du som kan.

Rättvisa värld, nu frågar jag sist: Led jag ej orätt? – Mollberg, jo visst. Lider jag ej oskyldigt? Gutår! Harpan är sönder och näsan är sår.

 

Fot(n)o(t): Dr Barck står i Hertonäs gårds park. Varje gång jag passerar slänger vi några kommentarer åt varandra, ofta influerade av det aktuella vädret. Men ibland har Dr Barck funderat på saker och ting, som om han hade något speciellt på hjärtat – nej, jag menar barken. Fotot är manipulerat i Photoshop Elements. Bellmancitaten är ur första och sista versen i Fredmans epistel nr 45, även titulerad: Till fader Mollberg rörande hans harpa, och tillika ett slags ad notitiam, att Mollberg led oskyldigt på krogen Rostock.