ROTVÄLSKA

 

Jag har ibland undrat vad det är för skillnad mellan Bulevarden och Södra Esplanaden? Jag menar, de båda gatorna löper ju så att säga i samma riktning efter varandra, som om de vore en och samma gata. Men så upptäckte jag att det var ju just där den var – Skillnaden – där liksom mitt emellan, utan att den egentligen riktigt märktes. I själva verket hade den befunnit sig där hela tiden och utgjort skillnad mellan den ena gatstumpen och den andra, men det märker man ju inte vid första anblicken. Först var det ingen skillnad, sen blev det Skillnaden.

Och så är det också med rotvälskan; den utger sig för att dofta på ett visst sätt men petar man i den lite mera uppstår plötsligt alldeles andra odörer. Gravgrävare känsliga för korsdrag lider ofta också av liktår och benröta. Och så här är det mest hela tiden; snusförnuft och grötmyndigt tal plattar till tillvaron, men rotvälska och genomstänkta ordskred gräver strategiska löpgravar som faktiskt skyddar rätt bra mot de värsta invektiven. Men, för säkerhets skull och som tidigare noterats: Om man inte vill bli snuvad på konfekten är osnutet bäst, sa han som alltid lade näsan i blöt. Allt jag här för övrigt nu nertecknar sker givetvis i fullt samförstånd med blåggbläddraren och självfallet i en anda av ömsesidigt förtroende: Goda vänner talar mellan fyra ögon, konfidentiella samtal sker mellan fyra öron.

Det ligger liksom i sakens natur att min rotvälska och mitt rappakaljaresonemang (min personliga lilla lågsvenska eller förvrängda idiomatiska uttryck om man så vill kalla dem) ibland saknar både huvud och fötter men ibland innehåller desto fler andra kroppsdelar, typ; Man ska inte ha bråttom när man lägger benen på ryggen. Efter några plågsamma besök hos kiropraktiker är man kanske mogen för följande utmaning: För den som fungerar som femte hjulet under vagnen är det en fördel om hen kan besitta en viss bilringsfetma. Och så finns det en tredje variant, mera kroppsligt specifik och som jag personligen har bitter erfarenhet av: Flintskalliga på äktenskapsmarknaden kammar nästan alltid noll.

Nej, du har rätt, det är inte roligt alls. I själva verket är det djupt tragiskt egentligen, som om den framkrystade vitsigheten egentligen försöker dölja en djupare tragik. Men ibland kan man ana en ljusglimt mitt i desperationen: Den som vill koka soppa på en spik har inte bara en skruv lös men äger tydligen också en specialdesignad, otroligt smal och strutliknande kastrull. Ja, för böveln, man måste verkligen vara optimist för att hänga med i detta globala galenskapsgille. Men det föranleder mig att samtidigt uppskjuta denna lilla varningsraket: Att sträva uppåt i rasande fart är alltid kontraproduktivt! För det är väl ändå ganska solklart: Den som befinner sig i sjunde himlen håller troligen på att bygga luftslott. Till dylika snedsteg är inte ens jag beredd att uppmuntra. Eller är jag? Därom twista de dansanta.

Men som sagt, ibland kan man upptäcka ljusglimtar där de inte tidigare funnits: Portoavgiften för Kejsarens nya kläder blev anmärkningsvärt låg. Och ibland blir det nästan rätt fast det blir fel: Och så var det den långfingrade tjuven som lade vantarna på handskarna. Ja, det är väl egentligen bara skapande människor som har en förmåga att vända uppenbara motgångar till sin fördel. Och det är en talang som blir allt viktigare i en värld invävd i mer eller mindre virala virusar, osammanhängande ordbojor och hotfulla väderleksprognoser. Låt oss alltså alla i andanom och i krisiga livssituationer följa detta exempel: När en KONSTNÄR har målat in sig i ett hörn ställer han till med VERNISSAGE!

 

Foto: Andriya Andréa Filipovic (f. 1955) är en kroatisk konstnär som ställde ut i ett pyttelitet galleri i centrum av Paris våren 2013. Jag gick där förbi och det såg så lockande ut. För så här är det: Konstens dörrar öppnar sig inte bara in mot rummet men också in under huden. Och det borde väl alla vettiga människor i beslutande ställning i vårt land, speciellt idag, förstå: Att konst är BÅDE själens näringsrika snabbmat OCH att den i allra högsta grad också fungerar som ett livsupphållande beredskapslager. / Notera gärna också reklam för boken ORDSKRED här ovanom i blåggen: Det här är alldeles ordagrant skrattretande billig humor. I det här sammanhanget finns det egentligen bara en vettig uppmaning: KÖP! / Och till sist en senkommen kommentar; fotot ovan ska självfallet inte kopplas samman med rubriken utan givetvis bara med den sista meningen i humoresken. Men det har den uppmärksamma blåggbläddraren ju redan gjort. Förstås.