ETT GALET GENI

 

Jag lät det gjutna svalna i två dagar och sedan började jag försiktigt slå sönder formen. Det första jag fann var Medusas huvud som hade lyckats alldeles förträffligt tack vare lufthålen, precis som jag hade sagt till hertigen, nämligen att det ligger i eldens natur att stiga uppåt. Sedan fortsatte jag och fann det andra huvudet, det vill säga Perseus, som likaledes hade lyckats utmärkt. Och det överraskade mig i betydligt högre grad eftersom det som synes är betydligt lägre än Medusas. Öppningarna var placerade ovanför Perseus huvud och axlar och jag fann att just där Perseus huvud tog slut där hade också bronsen i formen tagit slut.

Så står jag där vid Perseus fötter, alldeles i hörnet av Piazza della Signora i Florens en tidig kväll i april. Ett förfluget ord om ett renässansgeni som levde och skrävlade för femhundra år sedan, uttryckt bara några månader tidigare åt Vive i en av Havshagens 15-våningars betongklossar, hade fört mig, oss, till den plats som tidigare bara markerats med en futtig knappnål på kartan. En lång stund känns det helt overkligt att skåda detta för mig mycket speciella konstverk tillsammans med hundratals, tusentals andra turister. Långsamt börjar jag gå runt skapelsen medan kameran klickar. Och jag tycker mig höra hans röst:

Var vid gott mod bästa broder, du ser att orden om min galenskap har fog för sig: utan starka känslor och motgångar kan ingen stor konst skapas.

Cellini – medaljkonstens och de små detaljernas oöverträffade renässansmästare – blev med statyn av Perseus och Medusas huvud nästan lika erkänd som Michelangelo blev med David som står staty bara några tiotal meter därifrån. Och som Filippo Brunellechi, han som skapade den imposanta formen på domkyrkans tak i Florens, var också Cellini ett nyckfullt geni, eller rättare sagt en självuppblåst narcissistisk världsförbättrare som utan större känslighet strödde sina visdomar omkring sig.

Så hände det en kväll, när jag hade ställt till med en liten fest för den omnämnda Pantassilea och samtidigt bjudit flera av mina konstnärsvänner, att messer Giovanni och Luigi Pulci infann sig just när vi skulle sätta oss till bords och efter en del krus stannade kvar och åt kvällsvard med oss. När den fräcka horan fick ögonen på den vackra pojken gjorde hon genast närmanden. Sedan den angenäma måltiden var aväten tog jag därför Luigi Pulci avsides och sade till honom att eftersom han hade ordat så mycket om sin tacksamhetsskuld till mig, så skulle han inte på något sätt försöka inlåta sig med den där fala kvinnan. ”Men kära Benvenuto”, svarade han, ”tror ni då att jag är galen?” ”Inte galen, men mycket ung”, sade jag.

Kanske han inte var så galen i alla fall, den självuppblåsta men genialiskt skickliga Cellini.

 

Fot(n)o(t) Ända sedan jag första gånge läste boken Benvenuto Cellins liv (originalets titel: La Vita Di Benvenuto Di M.° Giovanni Cellini Fiorentino, Scritta Per Lui Medesimo In Firenze) har jag fascinerats av det kreativa geniets mångbottnade personlighet. Eva Alexanderson skriver i förordet: Boken är mer ett självporträtt än en självbiografi, ty vad som främst möter läsaren är Benvenuto Cellini som den märkligaste mannen i världen, det centrum kring vilket allt rör sig. Hans egocentritet är hart när otrolig men samtidigt avväpnande naiv; livet igenom förblir han ett stort barn. / Han skrävlar och ljuger, men han gör det konsekvent och han har lyckats skapa en sammanhängande myt om sig själv där inga motsägelser förekommer. Just det sistnämnda – att inga motsägelser förekommer – får mig att vifta lite extra med öronen; genialiteten har troligen alltid en mörkare sida, medveten eller omedveten. Enligt Alexanderson hade den stora konstnären  ... en trist och torftig ålderdom men det hindrar inte att hans storhet som konstnär är obestridlig. Florens och Cellini besökte jag våren 2011. Fotot nertill: Vive.