SKONSAMT
Jo, alltså, det här med röntgen … Att kunna fotografera rakt genom kroppen, det var ju en alldeles förträfflig upptäckt. Snabbt och ganska enkelt kan experten – för expert måste man vara för att förstå sig på den kryptiska bilden – konstatera var skon klämmer. Och det gjorde den. Eller så inte. I slutet av 1950-talet fanns nämligen på skoavdelningen i Stockmanns varuhus en manick där man kunde se konturerna av den egna foten inne i den svarta skon (det fanns bara svarta skor på den tiden). Det lite suspekta i sammanhanget var dels att bilden var alldeles grön (kanske den också speglade mina avundsjuka blickar) och att knappast någon förstod att här fanns vissa hälsorisker involverade. Men effektiv var den; det gick inte att ljuga för mamma eller pappa att skon egentligen nog var alldeles för stor, för det var den. Alltid. Alla skor och kläder var antingen för stora (≈ framtidstänket) eller för små (≈ brist på framtidstänk). Utan röntgengenomstrålning hade de nya skorna troligen varit alldeles passliga från första början. Nu var de för stora och för hårda, och lagom i längd och komfort först efter ett par år. Och då var det troligen redan dags för en ny ronda bland skoaskar och strålningsapparater.
Nå, det var förstås inte om konkreta röntgenstrålar jag skulle filosofera, utan om abstrakta strålar, om blickar som ser genom ytans skal. Och om tidens flykt. Och då landade jag i Anu Tuominens bildvärld, presenterad för huvudstadsallmänheten senast för något år sedan i Konsthallen under rubriken I morgon är i dag i går. Och jag minns alldeles speciellt hennes videkissorfyllda monokängor som ju är en genial gestaltning av både tid och känsla, ett kulturens konkreta avtryck av en upplevelse som säkert mången i efterkrigsgenerationen fortfarande bär med sig i sin ryggsäck: värmen-kylan-snörningen-skidorna-skidbindningarna-kylan-snön-ropen-magkänslan-de röda kinderna-värmen-kylan-snön …
Och jag tänker att mycket av konstens uttrycksmedel tangerar just dessa röntgenstrålar men saknar naturligtvis de mer eller mindre uppenbara biverkningarna. I själva verket handlar ju konst och kultur ofta om att avslöja det fördolda, det bortglömda, det åsidosatta, det hemliga, det verkliga. Skaparkraften blottar livet bortom kroppens begränsningar – en värld som ständigt försöker göra sig synlig i vår ytliga och polerade vardag men som lika ofta trängs undan av flåshurtig reklam och högljudda marknadsförare. Man kunde ta det hela med en klackspark om konsekvenserna inte vore så allvarliga.
Så jag trampar på i tankens slitna monokängor fyllda av videkissor och vet att verkligheterna är många, liksom framtiderna. Kanske det här inte är den enda framkomliga vägen, men den är åtminstone garanterat skon-sam.
FOT(N)O(T): År 1895 upptäckte den tyska fysikern Wilhelm Conrad Roentgen (1845–1923) röntgenstrålningen, eller X-rays som man säger i England och USA. Upptäckten firas varje år den 8 november, speciellt av radiologer och andra involverade i ämnet. ||| Anu Tuominen (f. 1961) är en av Finlands mest kända konceptkonstnärer. Hon använder ofta helt vardagliga föremål som i hennes händer får nytt liv och överraskande betydelseskiftningar: grytlappar, knappar, färgpennor, tvålaskar, eller som här – skor och borste. Perspektiven förskjuts, tankemönster skakas om, nya verkligheter träder fram.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.