Ankdammen – en saga för sensibla seniorer

 

Det var en gång en liten man som var så liten att han knappast syntes. Ja, han var så obetydlig att han nästan var osynlig, eller rättare sagt; han var genomskinlig. Det var då hans snälla och kloka mamma en smällkall vinterkväll beslöt att på något sätt åtgärda detta psykologiskt traumatiska underläge och förvandla sin obetydliga son till en synlig figur, ja, till en riktig karakarl! Och i detta desperata läge fanns det på den tiden bara en medicin: Sagan om Kejsarens nya kläder. Den ömma modern högläste H C Andersens gripande och sedelärande berättelse för sin lilla lilla son som – hör och häpna – omedelbart började växa! Ja, inte på riktigt förstås, men i fantasin. Oj oj oj så han växte, för det var sannerligen inget fel på hans fantasi!

Och nu gick det med fart. Redan följande dag gav den lilla lilla mannen avsked på grått papper åt slottets två skräddare, roffade åt sig deras magiska tyger och verktyg, och beslöt att själv klippa och sy de där sidenglänsande kreationerna som skulle fullkomna hans lilla storhet. Nåja, sy och sy … Han beslöt faktiskt på sin lilla stående fot att höja ribban ytterligare, spänna bågen ännu lite mera: Den lilla lilla mannen skulle inte bara rita alla intrikata mönster själv, han skulle också publicera sina små små men dock odödliga ord i tidningskolumner och på sålunda vis blottlägga och effektivt sprida sin ofattbara visdom. Det fanns bara ett men: Han saknade pennor.

Nå, för en man stadd i karriären var det här inget större problem. Under sin osynliga tid hade han nämligen lärt sig ett antal tjuvnyp som nu kom till praktisk användning. Någonstans i sin minsta och mörkaste vrå av sin lilla lilla själ hade han nämligen insett att han aldrig någonsin skulle växa i betydelse av egen kraft, av egen förmåga. Nej, det gällde att i stället med sina små små vassa armbågar slå sig fram i livet men självklart inte så det märktes utåt – nej, nej, nej! De större tjuvnypen skedde förstås i det fördolda, bakom lås och bom, medan framåtskridandet i folkmassorna skulle ackompanjerades av trumpetstötar och trumvirvlar. Invirad i sin ordrika och genomskinliga meningskostym, som givetvis saknade både motstycke och framstycke – kejsare som han ju nu var – gled han i fantasin fram på hufvudstadens avenyer nästan vänligt nickande och med ett förbindligt leende nödtorftigt applicerat på det stela ansiktet. Det här var det visuella lockbetet, det psykologiska incitamentet, den strategiska planen.

Men så var det alltså det där med pennorna – var hitta de rätta verktygen? Redan under sin obetydliga karriär i sin osynliga litenhet hade han formulerat en livssentens som han till och med nedtecknat på latin: A verbis ad verbera. Från ord till slag. Den blivande kejsaren insåg med en närmast profetisk klarsyn att man förvisso kan både äta av kakan och ha den kvar, det gällde bara att vara lite slug. Nej, inte lite men mycket slug! Han hade ju redan insett att han visserligen var helt överlägsen alla andra medborgare vad gällde politisk klarsyn, historiska fakta och vetenskaplig analysförmåga (utöver den extraordinära förmågan att klippa till både ordmattor och ovälkomna konkurrenter, givetvis) men nu skulle tjuvnyp och slag förvandlas till ord och inga visor, allt i den bakvända maktlogikens namn.

Den lilla lilla mannen, som i sin snabbt galopperande fantasi redan titulerade sig kejsare, var alltså i akut behov av pennor för att kunna skriva ner sina små tankar med VERSALER på ett papper, men samtidigt  – och det här var det yttersta beviset på kejsarens obestridligt kejserliga kompetens –  effektivt tysta dem som eventuellt ville protestera och var av annan åsikt. Och de var många. Det var då han kom att tänka på Ankdammens invånare: Där fanns det ju en massa vingpennor som kunde förvandlas till eleganta skrivverktyg på hans ännu elegantare skrivbord. Sagt och gjort: En stålblåkall mycket tidig vintermorgon stegade han ner till Ankdammen utrustad med en stor glänsande sax och förrän någon riktigt hade hunnit vakna hade han klippt av de flesta vingpennorna i den församlade flocken. Häpna och oförmögna att fly och fäkta tog de tacksamt emot de torra smulor som den nu mycket STORSINTA och framförallt STORSTILAT generösa kejsaren fördelade bland sina nu mycket tysta undersåtar. Och så var den sagan all.

Finns det nånting att lära sig av denna osannolika berättelse hämtad ur det verkliga livet? I vår folkliga visdomsskatt hittar vi ett möjligt svar:

Kan man ha en räv bakom örat så kan man väl också ha en fluga runt halsen och troligen också en oplockad gås under skjortan och myror i byxorna.

 

Foto: Gräsänderna håller till invid bron till Tammelund, en bit från Hertonäs gårds park i Helsingfors. Fotot taget med telefonkameran.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

¨¨¨