Skyltar på dörrarna till en godisaffär i centrala York i England mitt på dagen: Effekten blir smått komisk; här ska vi samlas men det är stängt. Ungefär som när en trafikpolis åt samma håll med ena armen viftar ”kör” och med den andra stoppar trafiken. Vilket säkert skedde i en eller annan komisk svartvit film för hundra år sen. Signaler krockar, misstag sker, det är mänskligt. Men dubbla, och medvetet förvrängda budskap är ett gissel och en varningssignal som självfallet bör noteras och åtgärdas. När lögn och politiskt maktspel på högsta nivå är inblandade eskalerar det till katastrof.

 

Från smått krockande skyltar till de riktigt stora och snedvridna perspektiven. Det fanns en tid i historien när psykopatologiskt beteende resulterade i sinnessjukvård och isolering. Idag följer hela jordens befolkning med en narcissistisk psykopat som leker både global plastikkirurg och kejsare utan kläder på en samma gång. När något dylikt sker i mentalsjukhusets korridorer är det sorgligt om också ibland lite tragikomiskt (åtminstone sett med utomstående ögon), men när det utspelas på världsarenan blir det plötsligt dödligt allvar för hela mänskligheten.

Det gemensamma för de två aktörerna, oberoende av scenens storlek, är det patologiska behovet att stå i händelsernas centrum, att synas och beundras. JAG har rätt, JAG är överlägsen, JAG kan, JAG vet, MINA behov är viktigast. Det finns inget förhandlingsutrymme, ingen inre reflexion, inga mentala spärrar, allt sker på ytan, den hårdhudade. Makt, titlar, pengar och hot fungerar som ett provisoriskt pansar för både utifrån kommande kritik och eventuella (men osannolika) inuti ekande nödrop. Narcissisten är inlåst i sitt JAG och därmed utsatt för allehanda förvrängda uppfattningar om både sig själv och sin omgivning.

I detta klaustrofobiskt slutna rum fyllt av narrspeglar och dansande skuggor föds de stora vanföreställningarna, de utopistiska visionerna och de orimliga fantasierna om den egna personlighetens förträfflighet. I brist på självinsikt och skamförmåga byggs ett pansar av lika delar arrogans, dryghet och ett omättligt behov av att skaffa sig egna fördelar. Den inre tomheten och hjälplösheten kräver en mastodont yttre motvikt. Huden, som i bästa fall är en livligt trafikerad in- och utkörsport för känslor i allmänhet och empati i synnerhet, blockeras och stelnar. Och det gör också själen som där har sin boning. Kroppen har förvandlats till ett tomt skal, en kokong utan larv. 

Känslokall och skamlös, död inombords, trampar den narcissistiska psykopaten över alla tänkbara gränser, både geografiska och moraliska, tills någon eller något stoppar honom. Frivilligt gör han det nämligen inte. Så här kommer ett kvalificerat råd till den ansvariga personalen för detta globala dårhus: Innan han trycker på knappen – fånga in patienten och sätt honom i isoleringscell. Terapi och rehabilitering får vi fundera på senare. Agera NU!