Så här på Internationella familjedagen (en vecka efter morsdag där jag redan snuddade vid temat) återkommer jag till den familj, som utöver min barndomsfamilj och min egen familj, har betytt mest för mina mer eller mindre konstnärliga utflykter i ord och bild. Sonja (f. Gerasimov i Irkutsk, Sibirien) och Karl Emil Ståhlberg (min mormorsfar) gifte sig hösten 1896 och fick så småningom sju barn. Från sitt första äktenskap med Aurora ”Rori” (f. Lindgren), min mormorsmor, hade Kalle redan fyra barn – det yngsta, Elsa, blev så småningom min mormor. Det är hon som står i bakre raden till höger om sin storebror Armas och sina äldre systrar Sirkka och Ragni.

Den här mixen av ”egna barn och andras” var både konfliktfylld och kreativ. Många av barnen dansade balett, sjöng och spelade piano, andra sysslade med idrott, skyddskårer och landets försvar. Någon enstaka var lugn och sansad, de flesta var aktiva och utåtriktade. Någon visade redan som barn en mörkare sida (trots ljust hår och troskyldig blick) och avslutade sitt liv i vuxen ålder med ett pistolskott i hjärtat. I vanliga fall höll sig familjedramat inom hanterliga gränser men ibland spårade man ordentligt ut.

Till det dynamiska, för att inte säga turbulenta, familjelivet bidrog självfallet också den krisfyllda samhällsutvecklingen vid sekelskiftet 1900 och speciellt de två första decennierna. Så här i ett hundraårigt bakåtperspektiv är en ytlig jämförelse nästan oundviklig. Då handlade det om ett storfurstendöme som ville frigöra sig från Ryssland, och gjorde det. Idag tar det självständiga Finland nästa självständiga steg och ställer sig under NATOs bombsäkra paraply – mentalt ytterligare ett stort kliv bort från Rysslands intressessfär. Men där den Ståhlbergska storfamiljen för drygt hundra år sedan utgjorde både ett slags slagfält där personligheter ibland ganska häftigt drabbade samman men minst lika ofta fungerade som en arena för inte alls oävet konstnärligt samarbete, har det gått betydligt lugnare och mera sansat till i de familjekonstellationer jag varit involverad i. Om det sedan är bra eller mindre bra må vara osagt men visst ligger det ofta ett förföriskt, rent av romantiskt, skimmer över många av de liv som levdes i förrgår.

Om allt detta bara är en produkt av mina bristande insikter och kunskaper, eller eventuellt äger en viss objektiv riktighet, det har jag utforskat i boken Under huden är jag många. Det handlar alltså om mina intryck, min bild och mina fantasier, och hur de fäst sig i min tankevärld. Men alltsammans tar sats och får fart av personligt överförda berättelser och dokumenterade fakta vilket ger dessa sexton kortfilmer en viss stadga och ryggrad. Ja, det handlar om filmer, eller åtminstone om rörliga bilder som exponeras på den vita duken under pannloben. Alltså: Varmt välkommen till min familjebiograf, nästan barnförbjuden men absolut vuxentillåten!

 

Fotnot: Boken kan beställas på nätet, se reklam och information här i blåggen. Det svartvita fotografiet har jag med lätt hand manipulerat i Photoshop.