Det är fågeljaktstider och jag drar öronen åt mig, det vill säga slår dövörat till. Jag har nämligen lite svårt med kraftiga smällar och ond bråd död även om jag i viss mån kan förstå vitsen med mat på bordet och något slags rimlig balans i naturen. Själv jagar jag nämligen tämligen tyst och passivt tippor med kameran (av märket Canon – Kanon!) och det sker året om. Min fågeljakt är närmast av and-lig natur och sker nästan helt spontant och ofta är jag inte ens medveten om vad jag fäst på linsen. Som nu denna stiliga herreman till exempel. Han poserade i dadelpalmträdgården El huerto del Cura i staden Elche på Spaniens östkust en vacker försommardag på den tiden när det ännu var tillåtet att resa. Tillåtet för människor, alltså – tippor får väl ännu flyga och fara lite som de vill. Nå, till saken: Det här är alltså, troligen, en brudand (Aix sponsa, på engelska Wood duck eller Carolina duck) och hör tillsammans med mandarinand till arten små färggranna simänder. Och en färgstarkare varelse får man sannerligen söka efter, men jag behövde inte ens göra det, han visade upp sig alldeles självmant. Men haltar det inte lite i språkbruket? Det här är ju alldeles uppenbart en hane och då borde han val i konsekvensens namn heta Brudgumsand!