Barnet i mig är en hund
Den som trodde att kameran avspeglar omgivningen trodde fel. Kameran avslöjar i själva verket fotografens inre värld, eller åtminstone vissa sidor av kameraknäpparens ibland ganska suspekta sidor. Att med digitala verktyg fånga den analoga världen är med andra ord (bilder …) förenat med vissa utmaningar, för att inte säga risktagningar. Är slutresultatet lyckat applåderas motivet, om bilden blir suddig och felkomponerad får fotografen skulden. Nå, nu är det på det här sättet att fotografen i det senare fallet faktiskt har ett litet ess/äss i fickan, ett trumfkort: Han behöver inte visa sina usla bilder, han visar bara sina mindre usla bilder, sina bra bilder. Men utmaningen är som jag konstaterat många gånger förr: för att få några bra bilder måste man ta många (sämre) bilder. Så det gäller att knäppa på. Och det underlättas, som sagt, om man redan från början själv är lite knäpp. För fotografering är sannerligen en paradoxal sysselsättning. Nånting i omgivningen aktiverar ögats blick och kamerans lins, och i bästa fall fångas ett intressant motiv. Men ibland är det precis tvärtom: Först när kamerans öga är riktat mot motivet ser jag bilden. Det handlar alltså om ett slags seende både utåt och inåt, ett samspel mellan synliga och osynliga verkligheter. Frågan är vad som kommer först: hönan eller ägget.
Nå, i det här fallet är det hunden. Eller kanske barnet – alltså barnet i mig, det lekfulla, spontana, icke dömande. Djur i allmänhet väcker blandade känslor men hundar i synnerhet aktiverar minst halva ömhetsreservoaren (eller kanske inte bara den, utan även många andra oförlösta känslor och egenskaper). När så den laddade kroppen med den laddade kameran sammanfaller med det laddade motivet blir resultatet …. laddat. Laddat med känslor, insikter, upptäckter och detaljer. För fotografen, alltså. Om någon utomstående reagerar på liknande sätt är sen en helt annan femma. Men man kan bara utgå från sig själv, spegla sin dolda sida och hoppas att den i bästa fall till och med bidrar med en puzzelbit i åskådarens världsbild. Eller för att travestera underrubriken till ett känt program i vår kära Rundradio: Det du inte visste att du ville visualisera.
Fotografier är alltså inte bara mer eller mindre bra avspeglingar av vissa motiv, fotografier är kanske i första hand fantasins och den osynliga inre världens stubintråd. Eller med en annan bild: en aptitretare. Ibland kanske en luftballong. Med Andra Ord: ett fotografi är inte ETT fotografi utan många, lika många (minst) som betraktarna. Ja, även för fotografen själv lever bilden, förändras, förskjuts, tonar bort eller stiger fram. Som minnes- och sinnesförstärkare är fotografiet unikt. I den världen är barnet i mig i dag en hund.
Foto: Senaste veckoslut var det dags för Helsinki Winner 2022 – Finland största hundevenemang med över 19.000 hundar inklämda i Helsingfors Mässcentrum. Här några exempel.
