BÄSTA BYSTEN

Jag har (apropå Runeberg) länge funderat på hur det egentligen känns att stå staty, att på en gång vara upphöjd och förstelnad, hyllad och bortglömd. För det blir man väl – bortglömd? Jag menar; vem vill väl komma ihåg människan, den där av kött och blod och svett och tårar när man har tillgång till både sten och betong, stål och marmor? Sokrates tankevärld i all ära men det skäggiga ansiktet här ovan  signalerar väl ändå mera nånting förskräckt och föga skarpsinnigt? Man kan nästan ana ett mänskligt drag i den smått stirriga, bekymrade blicken, i den halvöppna munnen där seklers sega gång torkat bort resterna av saliven.

Kanske skulptören, i övrigt säkert kompetent och hantverkskunnig – kanske bara ung och oerfaren? – inte riktigt fattat galoppen, trott att man bara kan hugga i sten på ett sätt. Men man kan faktiskt hugga i sten på många sätt. Vill man riktigt statuera exempel ska man hugga i sten så ivrigt att inga mänskliga drag kvarstår, att alla känslomässiga tillkortakommanden och oundvikliga snedsteg på livets gropiga sandvägar nogsamt filas bort och döljs bakom heroiska poser och triumferande gester. För det är väl så mången hjälte vill bli ihågkommen – som en blankpolerad likvit gestalt halshuggen ur italiensk carraramarmor?

Men det gällde knappast Sokrates. Kanske anade han sitt öde, och allra senast måste det ha skett när han såg den unge gäsellen dra fram sina slipade verktyg. Fullt övertygad var Sokrates nu att denne, bokstavligen, höll hans odödliga huvud i sina dödliga händer. Det som skulle resultera i en storståtlig och magnifik byst, beundrad av all världens potentater och titulärminstrar, förvanskades nu av pur omognad och naiv blåögdhet till en alldeles naturtrogen och känsloladdad återspegling av en människa som av oraklet i Delfi hade kallats ”samtidens visaste man”.

Hur galet kan det inte gå när konstnärer blandar sig i människans ärofyllda och fläckfria liv. Inte nog med att Sokrates fick tömma giftbägaren på helt felaktiga grunder, hans byst klämdes också in i ett klaustrofobiskt stenblock på Museo Sa Bassa Blanca i den lite avsides nordöstra delen av Mallorca, nästan oåtkomlig för solens strålar och människomassornas hyllning. Men som installation är den förstås elegant, ett konstverk i konstverket.