Veckans foto är för första gången i min blågghistoria inte taget mig av mig själv men föreställer mig själv: Blåggaren julen 1948, tre månader ung. Fotograf var mamma Marianne.

Tankar i tomtetider

Här ligger jag alldeles rosenskär och nästan genomskinlig. Det är julen 1948 och jag är tre månader ung. Mamma Marianne lutar sig framåt och riktar bälgkamerans objektiv mot min oroliga nuna och knäpper en första bild av sin andra son. Oroliga? Ja, åtminstone är det inte en rolig nuna som fångas på det svartvita fotografiet (här mixat i modern photoshop-anda). Hundra dagar på detta snurrande klot har redan fått mig bekymrad över vad som komma skall. Jag som troligen är ett resultat av en snedtänd nyårsraket har all orsak att vara betänksam. Den förra förlossningen höll på att sluta i katastrof och en kort stund låg mamma med hjärtstillestånd på sjukhusets hårda operationsbord. Under inga omständigheter fler barn här! Doktorns glasklara information glömdes troligen aldrig bort men kanske den ibland, av helt förståeliga orsaker, slank ner i någon slarvigt sluten minneslucka. Dessutom fanns det, trots allt, så mycket att se fram mot. Krig och nöd hörde gårdagen till, i slutet av 40-talet vidgades vardagens synfält framför näsan på nästan alla. Nu, äntligen, skulle livet levas igen.

Men det är huden jag tänker på. När jag föddes fanns det alldeles för mycket av den varan, den hängde och slängde och rynkade sig i valkar. Och bara några månader efter den första chocken invaderades kroppen av en hel armé svårt kliande inkräktare som gjorde livet surt i första hand för mig men också för föräldrarna. Som en snedvriden kärleksgärning bands mina armar och ben fast i spjälsängen så jag inte  skulle kunna riva sönder det nu redan klösmärkta kroppsskalet. Konflikten på ytan förflyttade därmed slagfältet ner under huden

Och så där fortsatte det i stort sett hela barndomen – återkommande anfall från allergiarméer som resulterade i ilsket sönderrivna armar och ben. Och mer eller mindre hjälplösa motåtgärder från en läkarkår som inte hade mycket att erbjuda. Alltsammans kulminerade i 14-årsåldern när hela paketet krackelerade. Efter åtta veckors vistelse på det nya Allergisjukhuset våren 1963 var skalet reparerat och huden mjuk och slät som en nyfödd babys. Efter det har det visserligen varit ett och annat återfall men i det stora hela har huden hållit hela livet.

Jag ser på mig själv där jag julen 1948 ännu är helt omedveten om verkligheten i mig och runt mig. Han där, tre månader gammal, har inte glömts bort. I själva verket är han en ständig påminnelse om livet på båda sidor om huden. Utan hans känslighet och utsatthet hade jag i värsta fall klampat på i ullstrumporna omedveten om detta livsviktiga samspel mellan yta och innehåll. Nu har denna hudpatologi i stället svängts till något konstruktivt och kreativt i mitt skriftställande, till metafor och symbolik. Kroppsliga svagheter och känslomässiga brister kamouflerar, i bästa fall, en positiv andra sida.