Flanörsfunderingar

Motsatsen till att lite passivt och flegmatiskt flanera och strosa på stan (flanören är i allra högsta grad en urban varelse) måste ju ändå vara en sambaparad inför stor publik! Och den gick av stapeln för en dryg vecka sen på Senatstorget. Mitt i detta soldränkta, färgstarka folkmyller tänkte jag, lite paradoxalt nog kanske, på min skriftställarkollega för hundra år sen, Ture Janson (1886–1954), han som bland annat skrev Boken om Helsingfors (1926). Trycket är givetvis svartvitt och de små fotografierna gråsuddiga och mången gång felbelysta men texten lyser och blänker och skimrar.

I läsarens fantasi målar ordkonstnären små akvareller av en stad i förvandling, och det hela artar sig till en, bokstavligen, nästan systematisk genomgång av det centrala Helsingfors. Efter en inledande blick på staden från ovan (”den bevingade kärran”) landar skribenten på vattnen utanför Sveaborg och tar sig med motorbåt till Salutorget. Och härifrån flanerar han sedan förbi Kejsarinnans sten – förmiddagsmyllret över Salutorget har en sydländsk glans; från raden av försäljningsstånd lyser det av blommor och grönsaker, av saftiga filéer och präktiga, uppskurna laxar – spårvagnar skramlar, den stora och stadiga poliskonstapeln med sina vita handskar dirigerar trafiken i hörnet av Norra esplanaden och Unionsgatan och vaktparaden passerar taktfast till tonerna av Vasa marsch. Och så breddar Janson ytterligare perspektivet: Till sin arkitektoniska kärna förblir Helsingfors genom alla tider Engels stad. Han var en tysk arkitekt som kom från Petersburg och diktade åt oss Senatstorget. Härmed fick den gryende staden sin monumentalitet och sin historiska signatur. Engel reste fasaderna vid torget, vad mer, det är som om han välvt själva valvet där över och gett luften dess egnaste ton som luften i Finlands huvudstad.

Jag gissar att Ture Janson  hade betraktat HELSINKI SAMBA CARNAVAL med samma skarpa blick och milda ironi som han upplevde huvudstaden i början av 1900-talet. Det fanns en kluvenhet i hans person och väsen; ett drag av sorg och utanförskap i kombination med en läggning åt det extroverta, eller som litteraturforskaren Arne Toftegaard Pedersen uttrycker det: ”Därtill kommer att Janson med sin Oscar Wilde-look kunde framstå som en posör. Kärnan i sin personlighet höljde han i dunkel” (Biografiskt lexikon för Finland). Jag är ganska säker på att Janson skulle ha inspirerats till snitsiga formuleringar även om dagens sambaspektakel.

Huvudstadsscenografin är ungefär den samma kring Senatstorget i dag hundra år senare. Men folkmyllret, och inte minst turistströmmarna, bidrar till upplevelsen av en stad som inte bara är influerad av rysk folklore och tysk arkitektur, men nu allt mera också återspeglar kulturyttringar som länge varit välkända i varmare länder. Det är inte bara försäljningen av cabrioletbilar som drar nytta av den höjda temperaturen, även den heta sydamerikanska sambadansen lämpar sig allt bättre också i vårt nordiska sommarklimat. Den helsingforsfödda, lite avsigkomna och inåtvända flanören, får därmed ständigt utmana sin utanförskapskänsla i ett landskap som pulserar och vibrerar.

Av tystnad och frid knappt en susning.

Helsinki Samba Carnaval arrangerades i år 6–12 juni. Bilderna är från paraden lördagen den 11 juni.