PRIDE

(fristående fortsättning på blåggtexten ovan)

… nej, Helsingfors är verkligen inte som det var på 50-talet, självklart inte. Skalet, innehållet, smaken – allt har förändrats. Det mesta har blivit bättre och vackrare, delikatare, intressantare, och kulturen blomstrar. Ja, staden har sannerligen utvecklats alldeles enormt mycket sedan min barndoms tider i mitten av förra seklet. Men har jag utvecklats och förändrats i samma riktning, svarar min inre värld på de mängder av impulser som staden i dag utsätter mig för?

Knappast. Jo, här och där plockar jag förstås russin ur kakan, tidvis och bitvis surfar jag på framtidsvågorna, men det mesta passerar mina sinnen utan närmare kontakt och analys. Som 70 plussare undrar jag ofta vart alla tog vägen, varifrån alla obekanta ansikten kommer. Gator och torg och hus är ungefär de samma (åtminstone i city), men aktörerna, koreografen och regissören är för mig helt obekanta. Som en borttappad statist korsar jag scengolvet och undrar vad pjäsen egentligen handlar om.

Men också om jag inte känner teaterpersonalen så dras jag till de fantasieggande dekorbilderna, dräkterna och improvisationerna. I går sökte jag mig själv i ett hav av uppsluppna, färgstarka och framtidsinriktade individer som inte såg ut att bära på ett enda bekymmer under den solstänkta uppsynen. Det var då jag tänkte: Hur ser dessa ungdomar på denna parad när de är 70 plus? Minns de Helsinki Pride 22 som början på något nytt, och hur ser deras Helsingfors ut då, när de är 70 år? Var deras 2022 livets höjdpunkt och går de sen, 2072, omkring i en stad de inte riktigt känner igen och allra minst de som kommer emot dem på gatan. Jag menar – går denna livets cirkusföreställning ständigt i repris, kör man samma program men med olika artister?

Troligen.

Helsinki Pride 2022 arrangerades 27.6.–3.7. med temat Möten / Kohtaamisia. I paraden (Senatstorget – Alexandersgatan– Mannerheimvägen – Södra Esplanaden – Brunnsparken) på lördagen deltog enligt polisens uppgifter ungefär 80.000 människor.