BAKVÄNT

I samma andetag som jag hyllar höstens färgpalett så slår jag ett slag för motsatsen. Det torde ha framkommit med solklar lyskraft att jag är en vän inte bara av svartvita foton, men också av svart humor och mörka tankar (eller väldigt ljusa). Pigmentfria bilder, och dito filmer, stämmer nämligen själen i ett slags lyssnarläge; ögon tenderar att blicka inåt, öron hör röster under huden. Och nånting liknande är det med den svarta humorn; skrattet bullrar liksom under ytan men utmynnar aldrig i pyroklastiska utbrott eller tårdränta ögonblick. Och vad beträffar de mörka tankarna så uppvägs de av en smågalen fantasivärld som ibland tillför skriftställaren diverse litterära kryckor och språkliga plåsterlappar. Dessutom: På en mörk botten framträder även små ljusglimtar och bleka färgspår med en viss självsäkerhet.

Eftersom världen i det stora hela är full av färger så framstår de svartvita motiven som smått overkliga. Men det är de ju förstås inte. De bara speglar sig inåt, kanske mot en gårdag, eller ett minne, nånting ursprungligt. Det låter kanske lite bakvänt. Och det är det.

Foton: Fisken som biter sig själv i stjärten såg jag i saluhallen Las Atarazanas i Malaga. / Gräsanden som putsade sig satt vid en damm i Hertonäs gårds park. / Och påfågeln som exponerade sin eleganta baksida kunde egentligen vara fotad i vilken djurpark som helst men den här stoltserade i Zürich Zoo.