Mallorca per bil

Även om jag rest i Europa en hel del har jag aldrig tidigare besökt Mallorca. Men nu skedde det. För knappt två veckor sen bar det av söderut, till varma plager och festande turister. Trodde jag. Och visst fanns det sandstränder nästan hur långa som helst, och turister var det gott om, mest tyskar tyckte jag mig höra. Och med undantag för första dagens åskmuller och ösregn var det precis lagom varmt; 25–26 grader. Men i övrigt stämde inte mina fantasibilder om medelhavsöns beach boys och brunbrända snärtor med den verklighet som vi mötte. Jo, ett och annat maskulint muskelpaket kunde man förvisso notera, och många av de lättklädda strandnymferna var både slanka och eleganta men där tog de sedan slut, fördomarna. Det vimlade av mer eller mindre hurtiga pensionärer som, kanske liksom vi, lite grann ville förlänga den varmare årstiden. Trots gulnande löv och brunbränd mark var det sommar i själen.

Vi hade hyrt bil för hela veckan och i den satte vi oss redan utanför flygfältet. Och sen var det kört; jag hade ingen aning om hur många motor- och andra vägar denna bergiga ö kunde härbergera (–berg! …era …). Sandstränder i all ära men det är vägarna som leder nån vart. Och även om farten ibland var olovligt hög och kallsvetten blänkte på pannan var det ändå detta asfaltrullande och sandvägsbullrande som förde oss ut till den mallrocanska verkligheten, eller åtminstone till en del av den. På en vecka avverkades 750 kilometer och ändå såg vi ”bara” en del av syd, nordväst och nordost av ön. Branta stup och hårnålsslingriga vägar med mängder av cyklister på hårdträning dämpade vår fart, och tur var väl det. Bortom ”takana” uppenbarade sig nämligen överraskande vyer, liv och rörelse vi inte hade väntat oss men som turistkartorna lockade med och aviserade.

Vad vi inte heller hade väntat oss var att bli bestulna. På en utsiktsplats några hundra meter över havet stannade vi för att hälsa på en getabock som vi just passerat. Ett par-tre bilar stod parkerade och två människor syntes till. Frid och fröjd och tystnad rådde. När vi fem minuter senare återvände till bilen var Vives plånbok tömd på alla sedlar (men bank- och andra kort var kvar) och hennes fina fågelkikare var borta. I hastigheten hade jag, dumt nog, inte ens tänkt på att låsa bildörrarna. Det hela var helt professionellt skött och vi märkte missödet först vid nästa anhalt. Min moka (som man säger på högfinlandssvenska).

Men i övrigt var det nästan bara kul med alla kilometrar på denna torrbrända medelhavsö. En vecka här i oktober är bra höstmedicin för en nordisk dystergök med tendens till tungsinne när mörkret lägrar sig över det hemtama landskapet. Hemma bra, borta bäst. Åtminstone ibland.