[Kapitel IX i släkthistorien Under huden är jag många].

 

Scen XV: Invigningen av biografen Apollo, Helsingfors, tisdagen den 10 maj 1910

 

”Bästa inbjudna gäster, vänner av rörliga bilder och musik, kära publik!

Mitt namn är Karl Emil Ståhlberg, men kalla mig gärna bara Kalle, det gör alla andra helsingforsare också. Eller egentligen säger de ”han den där Kalle Ståhlberg” och antyder att ryktet om min person kan tolkas på lite olika sätt. Om det finns illvilja i deras tonfall, eller kanske till och med ironi, ligger bortom min förmåga att bedöma och påverka. Människor, har jag märkt, är ofta snarstuckna och kritiska mot dem som går först i ledet. Vill du vara fri från munhugg och smutskastning skall du inte sticka ut hakan. Jag vet, för jag har stuckit ut den. Ofta, och mycket.

När jag idag har glädjen att inviga Apollo-teater är det en gammal dröm som går i uppfyllelse och, det måste erkännas, ett helt livsverk som når sin kulmen. Under drygt tjugo års tid har jag, som många av er redan känner till, varit med om att öppna de tankens luckor där bilden ligger fördold, och sedermera även blåst liv i dessa orörliga motiv. När ridån snart går upp och de rörliga bilderna för er till andra tider och kulturer, kommer ni att varsebli en hänryckning som inte står den första förälskelsen långt efter. Vi har här att göra med en konstupplevelse som höjer anden från vardagens gråhet och aska, fyller sinnet med munter glädje och blåser liv i en förstockad kropp. Kort sagt: Låt alla farhågor om osämja och kris i din vardag sugas upp av den effektiva ventilationen här i salongen, och andas i stället in den kulturens friska luft som skrämmer även de mest ondskefulla baciller på flykten. Här må envar må som en prins eller prinsessa, ingen skall känna sig illa till mods.

Men före vi låter de rörliga bilderna rulla fram på den vita duken skall jag tillmötesgå direktionens enträgna begäran om en kort rekapitulation av de viktigaste milstolparna i mitt liv. Jag skall inte trötta er med onödiga detaljer men i stället göra några nedslag i närhistorien som visat sig vara betydelsefulla både för mig själv, men kanske också för vår huvudstad, ja, ibland till och med för vårt land.

Jag använde ordet nedslag, och det var faktiskt med ett sådant allting började. Det var i februari 1889. Vi höll på att inreda den nya ateljén i översta våningen på Alexandersgatan 17, möblerna stod ännu inpackade i ett hörn, studions fonder hade just anlänt från Paris. Jag blev plötsligt varse ett ljud på taket och skulle just vända blicken mot takfönstret då trälisterna med en kraftig smäll bröts i bitar och fönsterrutorna brakade samma med ett ljudligt glassplitter som följd. Sekunden senare hördes en kraftig duns i golvet och rummet fylldes av snö och någonting svart som seglade omkring. Till min förskräckelse förstod jag att en olycka hade skett och kastade mig snabbt mot byltet som låg inlindat i trävirke och glasskärvor. Från hålet i taket blåste en snål vintervind när jag böjde mig ner över kroppen på golvet. Mitt hjärta nästan stannade när jag mötte ett par röda ögon i ett svart ansikte. En kort stund bara stirrade vi på varandra, sedan bröts allt detta svarta sönder av en lång rad vita tänder som skrattade mig rakt i ansiktet. Det var sotaren som hade halkat i tjänsteutövningen, och trots det vådliga fallet erhöll han inga blessyrer, bara några blåmärken på armar och ben! Lättad över den lyckliga utgången erbjöd jag mig på stående fot – och utan ersättning givetvis! – att föreviga min första kund på ett visitkort.

Det var så min bana började som fotograf i huvudstaden.

Detta är inte rätta ögonblicket för en noggrannare redogörelse över min omfattande affärsverksamhet, i stället skall jag rekapitulera några oförglömliga händelser som passerat framför kamerans avslöjande lins. Som fotograf har man ju den fördelen att man kommer motivet bokstavligen in på livet. Men just därför gäller det att handla taktfullt och respektabelt, att uppmuntra i stället för att tillrättalägga, att ingjuta lugn och tillförsikt i stället för att högljutt regissera. Att fotografera handlar om konsten att se med ett tredje öga, att på en gång vara avlägsen och osynlig, men samtidigt högst närvarande, och nästan en del av själva motivet. Nästan som Gud, om ni ursäktar jämförelsen i övrigt. Och jag säger nästan, ity att det alltid finnes en osynlig gräns mellan objektiv och motiv. Som fotograf är det min skyldighet att frammana motivets mest behagliga anletsdrag, men, om det bara är möjligt, även spegla hans innersta tankar och avsikter. Sålunda skall ett bra fotografi så att säga tala till sin betraktare, som om de vore vänner och gamla bekanta.

Det är en sak att fotografera inne i ateljén, där jag kan byta fonder och justera belysningen, en helt annan sak att ta med sig kameraapparaten ut på gatan eller i naturen. Det var inte många helsingforsare som i verkligheten hade sett en kamera när jag första gångerna sökte mig ut bland folket för att föreviga en gata eller en byggnad – Gamla studenthuset, hästspårvagnen på Boulevarden, Norra esplanadens nybyggda husfasader, Runebergsparken, Havis Amanda… En händelse utöver de mera rutinmässiga var avtäckningen av Alexandersstatyn den 29 april 1894 – de ståtliga blomsterarrangemangen, den väldiga folkmängden, den högtidliga stämningen… Jag kan inte säga annat än att det blev en mycket vacker bild! Lite mindre människor var det när Fredric Pacius bystmonument avtäcktes 8 juni följande år. Försommargrönskan i Kajsaniemi park tävlade med motivet i fråga om fräschör och lyskraft medan damernas hattar och parasoll skapade effektfulla skuggor över bleka ansikten och smärta kroppar. Den 16 januari 1898 fyllde Zacharias Topelius 80 år och jag hade äran att avporträttera vår kritiska samhällsdebattör och berömda sagofarbror på hans kära sommarresidens.

Nej, jag skall inte räkna upp alla dessa prominenta profiler som jag haft förmånen att föreviga för eftervärlden. Men de har varit många: hundratals konstnärer och skådespelare, tusentals borgare och arbetare och vanligt folk, både i städerna och ute i bygderna. Och oräkneliga är de trädstammar, stenblock och insjöar som betraktat mig när jag färdats genom vårt avlånga land för att fånga fosterlandets förstummande skönhet genom kamerans avslöjande lins.

Fotografiet, men i synnerhet den rörliga bilden, speglar vår vardag och omgivning på de mest hänryckande sätt. Det har förflutit mer än tio år sedan – kan ni tänka er! – sedan jag första gången visade de första rörliga bilderna här i Helsingfors, och det skedde, som mången av er säkert kommer ihåg, i ganska blygsamma utrymmen. Men den biografteatersalong vi nu befinner oss i, och som vi strax skall inviga, saknar motstycke, det kan jag försäkra er, inte bara i vårt land men i hela Norden! De sammetsbeklädda klaffstolarna, inredningen med rödaktigt päronträd och förgylld stuck, den effektfulla belysningen och den oöverträffade ventilationen, ja allt skall borga för att Apollo-teaterns 500 gäster på bästa sätt skall trivas och vederkvickas. Men så har undertecknad också haft den bästa sakkunskap till sitt förfogande. Och jag vill ur djupet av mitt hjärta rikta ett varmt och innerligt tack till arkitekt Onni Tarjanne för ett utomordentligt väl utfört arbete! En man som planerat och ritat vår finska nationalteaterscen kan knappast vara bättre skickad att förverkliga även detta nyskapande byggnadsverk där filmkonsten skall samsas med kulinarisk njutning och exklusiv hotellverksamhet. Södra esplanaden 10 i stadens kärna kommer att bli ett landmärke för den högklassiga underhållningen och den gastronomiska bespisningen i vår nymornade huvudstad. Må solen länge lysa över Apollo!

Och med detta sagt vill jag till sist vända mig till den som gjort alla detta möjligt. Kära, kära Sonja! Vem hade väl trott att vi idag, sida vid sida, kan inviga en byggnad som på ett så konkret sätt binder samman två livsöden, så skilda till bakgrund och innehåll! När du senaste år nedkom med vårt sjunde gemensamma barn – och mitt elfte! – konstaterade vi att hemmet på Högbergsgatan, trots sina tio rum, hade blivit för litet. När vi i stunder av tillfällig osämja, ofta orsakade av mitt myckna arbete, och någon enstaka gång av ditt ryska temperament, konstaterat att kärleken behöver tid, får vi nu tillägga att kärleken också kräver allt mera utrymme. Det får vi här i Apollo där hela fjärde våningen reserverats för vår stora och livliga familj. Det är allom bekant, kära Sonja, att utan ditt furstliga arv, hade inte denna byggnad varit möjlig. Men det är min övertygelse att mor Klavdia, och far Nikolaj, just nu gläds med oss i sin himmel. Hon, liksom du älskade hustru, förstod vad uppoffring och idogt arbete betydde för framgången i livet. Stoltheten har du, kära Sonja, fått av din far, av mor Klavida älskvärdhet, espri och elegans. 

Kära vänner! Av allt det sagda anar ni att Apollo – förstå mig rätt! – är ett riktigt glädjehus, en produkt av ett mångårigt arbete och en stark tro på de möjligheter livet lägger framför dina fötter. Tillvaron utanför denna sal kan vara hård, ibland orimligt svår, men innanför väggarna kommer att utspelas det livets drama som i sin verklighetstrogna gestaltning kan erbjuda oss åskådare en passersedel till intressantare och mer fascinerande världar. De rörliga bilderna påminner oss att världen är stor, att mycket ännu är outforskat. Måtte den skapande lusten alltid styra våra tankar och handlingar, måtte vi aldrig fastna i osämjans och missmodets garn.

Min älskade hustru Sonja, mina kära vänner, värderade damer och herrar: Jag förklarar härmed Apollo-teatern invigd!”

 

[Berättelserna om mina släktingar, som jag här publicerar med rubriken Under huden är jag många, tar paus över sommaren och återkommer i bloggen i början av september]