Hud & Himmel 4)

FILM 2, scen 1  Tio pepparkorn. Köpmansgatan 5, Helsingfors, fredagen den 12 februari 1954.

[Musik: Cole Porter: Wunderbar, Zarah Leander och Wiener Tanzorchester]

Klockans visare i vardagsrummet pekar på halv elva. De höga breda dörrarna mellan vardagsrum och sovrum är vidöppna, liksom dörrarna till barnkammaren där längre bort. Ett trevande och förhoppningsfullt blekt vårvinterljus letar sig rakt igenom de tre rummen från de nyss stängda fönstren, men lämnar tamburen och den smala böjda gången mot köket i sitt eviga dunkel.

I sovrummet sitter en kvinna på en hög pall invid fönstret. Framför sig har hon ett staffli och på staffliet är en målarduk fastspänd. På ett litet arbetsbord till vänster ligger färgtuber prydligt i en stor förpackning men några är också delvis hopknycklade och utspridda på bordsskivan. Längst till vänster på arbetsbordet står tre burkar med penslar av olika storlek och kvalitet, några helt oanvända, och bredvid dem en flaska terpentin, en vattenskål och en torr trasa som skiftar i olika mörka nyanser.

Så klämmer hon innehåll ur några oanvända tuber på den färgdränkta, torra paletten – midnattsblått, och lite vitt – och lutar sig samtidigt framåt, tar stöd av högra benet mot golvet, tittar snabbt på blomsterbuketten i kopparpannan på bordet till höger, och greppar paletten. Med vänster tumme genom träskivans öga och de fyra övriga fingrarna stadigt fästade under målarbrädet är hon nu beredd att ta sig an dagens konstnärliga utmaning: att för eftervärlden avbilda en bukett rödskimrande tagetesblomster med sina mörkgröna blad nerstuckna i en välputsad, glänsande kopparpanna som tronar mot en kungsblå sidenridå.

En pojke – han är kanske fem år – sitter på mattan nära öppningen till barnkammaren, omgiven att ett tiotal små racerbilar i metall. Mattans breda bård fungerar som tävlingsbana vilket betyder att långa raksträckor avbryts av hårnålskurvor som kräver snabb nerväxling och effektiv inbromsning. Motorbullret stiger och sjunker, däcken tjuter, avgaserna luktar terpentin och hänger tunga över tävlingsbanan. Här nere på marknivån är det liv och rörelse, där uppe i konstens högre sfärer råder spänd förväntan och tyst koncentration. Två skilda världar, men allt annat smälter samman i en lågmäld och enstavig dialog som ackompanjeras av dämpade mattpiskslag från bakgården och det skarpa gnisslandet av metallskenor när spårvagnen viker av från Köpmansgatan till ändhållplatsen på Skatuddsgatan. Här kan klockor stanna utan att någon lägger märke till det, här står tiden still när helst man vill.

Hon som med en blyertspennas mjuka spets ritat konturlinjer och antytt huvudmotivets detaljer med några nästan osynliga streck, gör sig beredd att ta itu med bakgrunden. Hon harklar sig menande, och utan att släppa blicken från duken eller avbryta handens rörelser, mässar hon lågmält och nästan mekaniskt: ett peppar korn i en kop-par pan-na, två pep-par korn i en kop-par pan-na, tre pep-par … Som bilarna på mattans raksträckor ökar hon sedan farten, höjer rösten, lägger i en högre växel … fyrapepparkornienkopparpanna, fempepparkornienkopparpanna, sexpepparkornienkopparpanna, sjupepparkornienkopparpanna … och med högsta växeln ilagd och med gasen i botten rusar hon på upploppet fast övertygad om att passera målstrecket före alla andra … åttapepparkornienkopparpanna, niopepparkornienkopparpanna, tiopepparkornienkopparpanna …

I några evinnerliga sekunder är det sedan dödstyst. Bara klockans pendelsvängningar i vardagsrummet når sovrummet som när små vassa pilspetsar tränger in i en måltavla. Där ute väntar spårvagnen tålmodigt vid ändhållplatsen på fler passagerare och ljudet av hembiträdets förmiddagsslit har upphört nästan lika plötsligt som det började.

Så avbryts ljudlösheten av ett stilla fnissande som snabbt övergår i ett kluckande skratt, högljudda andetag och snytningar i en stor rutig tygnäsduk. Tårarna blänker i hennes ögon, det röda läppstiftet tävlar i lyster med kindernas rodnad, hon kränger och gungar på pallen som en bil som fått sladd. När hon skrattar är det som ett mindre vulkanutbrott, pyroklastiskt och omöjligt att stoppa. Hon skrattar så hon nästan gråter.

Han som sitter på golvet och kör de tunga Dinky Toys-bilarna kallas Macke. Och hon som målar är hans mamma. Mamma är 33 år, pappa nästan 60. Mamma är ung, pappa är gammal. Mamma är hemma, pappa är på jobbet. Mamma är nära, pappa är långt borta. Mamma skrattar, pappa är allvarlig. Mammas hud är mjuk och doftar parfym, pappas är sträv och doftar raktvål. Mamma känner, pappa tänker. Mamma berättar, pappa förklarar. Mamma syns, pappa är nästan osynlig.

I morgon fyller hans storebror nio år. Han går i skola, själv går Macke inte i barnträdgård. Han är hemma. Med mamma. Och tant Linnea, hembiträdet, förstås. Linnea bäddar sängar och piskar mattor och lagar mat och gör allt det där som mammor inte tycker om. I morgon ska mamma baka en tusenbladstårta åt sin äldsta son, en tårta där de pyttesmå sockerkulorna på vaniljsåsen kommer att flyta samman till färgstarka rännilar lite på samma sätt som på målarduken.

Mamma målar. Mamma stickar. Mamma syr med symaskinen. Ibland går mamma ut med Macke på stan. En gång ville hon köpa bananer som låg i butikens fönster. Det fick hon inte för tanten bakom disken. Då blev mamma arg, drog ut Macke ur butiken, och så nästan sprang de till spårvagnen och for till polisstationen. Där pratade hon högt och var röd i ansiktet och han var lite rädd och tyckte att människorna på polisstationen stirrade på honom fast det var mamma de borde titta på. Han vet inte vad som hände men sen åt han inte bananer på många veckor.

Men annars är mamma mest bara glad. Och talar i telefon med sina systrar och mostrar och kusiner. Mamma pratar mycket, berättar vad Kerttu sagt och vad Fia tyckte, vad hon själv sett i butikerna och speciellt på Stockmanns, vad hon läst i tidningen Eeva, vilken film hon tillsammans med pappa ska se ikväll, vilken klänning hon skulle vilja köpa och vilka skor hon redan köpt. Och blusar och armband och smycken och läppstift och puder – mamma tycker om kläder, mamma tycker om att spegla sig i den runda spegeln på sminkbordet. En gång fanns hennes porträtt på pärmen av en känd finsk damtidning. Berättar hon. Kanske hon har varit en filmstjärna. En stjärna som slocknat.

Mamma tycker om att pynta och plocka. Tapeter och gardiner och färg på väggarna, dynor och kuddar, lampskärmar och mattor, stolar och soffor. Och mycket glas. Vanliga glas, och ovanliga glas i lustiga former och många färger. Glasfigurer och glasvaser. Askkoppen som pappa använder ser ut som ett löv men är av glas. Glas är fint, glas är modernt.

Och porslin. Mamma älskar porslin. I ett av köksskåpen ligger alla sextiofyra delar av en Rosenthalservis i ljus gulbrun färg med förgyllda kanter som mamma och pappa fick som bröllopspresent för tio år sen. Den används nästan aldrig. Men mamma målar porslin, mamma målar tallrikar och muggar med blommor och blad och små djurfigurer på – kaniner, ekorrar, fåglar.

Och trollsländor. Alltid en trollslända, som ett slags signatur, ett bevis. För vad? Trollsländan lever bara någon dag, glimmar till i solskenet och är sedan försvunnen. Trollsländan – har den nånting med trollen att göra? Mamma kan tala lite tyska; Wasserhexe och Teufelsnadel – trollsländan kommer med olycka och elände och hör ihop med onda makter. Mamma är inte ond, mamma är ingen häxa. Kanske det är just därför att hon målar trollsländan på porslinstallriken och sedan bränner fast den så att den inte kan komma loss, inte kan skada henne. Till sist lägger hon en förgylld kant runt tallriken som ett sista bevis på att hon härskar över de mörka krafterna. Men det är ju inte riktigt sant. Mamma har talang men hon vågar inte, eller kan inte, ta ut svängarna. Mamma är en skridskoprinsessa som gärna glider fram på isen men som inte behärskar piruetterna.

Nu målar hon blommor i en kopparpanna. Eller rättare sagt, hon målar den blåa bakgrunden först, den mot vilken blomvasen ska stå. Allt har en bakgrund säger hon, en fond, en historia, både tavlor och människor. Mamma målar sitt liv, men det tänker hon inte på just nu. Hon tänker inte på något speciellt alls. När mamma målar slutar hon oroa sig. Mamma har mycket oro i sin kropp. Det är därför hon målar och det är därför hon skrattar. Mest oroad är hon över Macke. Att han ska bli sjuk, eller som nu – att han inte ska bli frisk.

Ett pep-par korn i en kop-par pan-na …

Scen 2 Sommarhuset. Hangelby, Sibbo, lördagen den 28 juni 1958.

[Musik: The Banana Boat Song (trad.), Harry Belafonte]

På norra sidan, tio meter rakt framför köksfönstret, står ett lider, stort nog att inhysa en mängd skrot och bråte av svårdefinierbart slag, men också ett par förbrukade cyklar, en gammal säng, fyra plåttunnor, en barnvagn som saknar hjul, färgburkar och tomma terpentinflaskor. På en ranglig byrå som saknar en dörr står en stor trälår som innehåller spikar, skruvar, nubbar och häftstift, sandpapper, torkade penslar, gångjärn och skiftnycklar, filar i olika storlekar, två handsågar av vilka den ena har rostat och förvandlats till ett museiföremål, en handhyvel som saknar bett, en liten oljekanna, välanvända trasor i obestämda färger, en påse med tändsticksaskar, och längst ner, under alltsammans, en nersolkad liten tidskrift som förställer människor som, klädbefriade, ägnar sig åt aktiviteter barn inte ens kan fantisera om.

Längs hela den nordöstra väggen tornar ett imponerande lager av färdigt huggna vedklabbar, prydligt uppstaplade från golv till tak. Några kluvna trädstockar är placerade strax innanför den breda liderdörren som nu står öppen och inbjudande. Runt huggkubben precis vid ingången ligger ett tiotal vedträn utspridda och en yxa är stadigt nerslagen i den lite sneda ytan. En omisskännlig doft av damm och färskt virke ligger som ett stillastående moln över det gråsvarta jordgolvet som några skarpa solstrålar försöker penetrera, eller åtminstone lite värma upp. Klockan tickar ohörbart och tiden tar en välbehövlig paus.

Men när blicken nu svängs åt andra hållet, och man kan se världen ur huggkubbens perspektiv – med liderdunklet i ryggen och en långsamt nergående rödgul högsommarsol målad mot en blekblå himmelsduk rakt framför – öppnas inte bara andra vyer utan också helt nya ljudkanaler. Det tunga, nästan dåsiga vinddraget uppe i grantopparna svävar som en magisk matta högt över tak och väggar men sveper stundvis även små sjok över blåbärsris och potatisåker. Där borta till höger bolmar bastubyggnadens skorsten en strid ström av gråvit rök ungefär som när en inbiten nikotinmissbrukare ägnar sig åt sin dagliga gärning. Nere vid brunnen hörs det lätta slamret av plåt som krockar när vattnet byter plats mellan skopa och ämbar. Och alldeles invid bastuväggen kan man tydligt uppfatta knastret av eldslågor som begärligt tuggar på det torra trävirket i ugnen där inne. Byggnaden ligger i trädskugga, på ena sidan omsluten av sly och buskar, och blottar bara fasaden mot omvärlden. Där rakt framför, tjugofem meter längre bort, ligger huvudbyggnaden, nu uthyrd åt den där huvudstadsfamiljen som med en lastbil fylld med pick och pack återkommer varje år och tillför värdfamiljen ett inte alldeles obetydligt tillskott i den troligen ganska blygsamma hushållskassan. Skorstenslukten förenar sig med ett tungt stekos som tränger ut ur den vidöppna ytterdörren. Inne i bastubyggnadens enda egentliga rum anar man konturerna av familjen – fyra gestalter i det doftande dunklet där en blekgrön transistorradio gör sitt bästa för att med inte alldeles rena toner kasta lite ljus över kvällsskymningen. En väntande tystnad råder, en avvaktande ordfattigdom som bara tidvis bryts av korta kommentarer om läget vid spisen och iakttagelser genom fönstret, det immiga.

I det andra huset, i den stora röda villan med sin glasomspunna veranda och sina hemlighetsfulla labyrinter rakt under golvet, är det däremot liv och rörelse. I köket håller hembiträdet på med att förbereda filtillverkning i ett tiotal glasskålar, genomskinliga och buteljgröna. På köksbänken ligger redan rensade kantareller som snart ska stekas och tillredas till en sås, och en liten näverkorg full med blåbär – båda ett resultat av stadsbornas jungfruliga vandringar bortom lidrets väl upptrampade stigar. Macke gör henne sällskap, inte så mycket för att bistå i hantverket som för att försöka tillskansa sig några bär innan de försvinner i pajen.

I det så kallade stora rummet sitter hans storebror, mamma, pappa och en ung kvinna och spelar kort. Den sistnämnda är pappas dotter från hans första äktenskap, tjugosju år, högljutt skrattande, ivrigt förklarande och berättande. Av den öppna uppsynen, de vita tänderna och de ljusa lockarna kunde man lätt dra den slutsatsen att inga större bekymmer kan störa den här självständiga kvinnovarelsen. Men ingenting är mera felaktigt än så. Jo, det finns en grundläggande positiv laddning i den smärta och smidiga kroppen men just nu kämpar hon med en slitsam äktenskapskonflikt som inte ser ut att ha någon ände. Drömmarna att studera till sjuksköterska har hon definitivt tvingats lämna för att i stället skapa sig en framtid som sekreterare eller någonting liknande. De impulsiva känslofyrverkerierna döljer en och annan blindgångare som skapar en lätt oro hos de berörda, en oro som ingen riktigt kan sätta fingret på. Allra minst hennes far. Det finns en slutenhet, ett tyst rum som de båda delar utan att riktigt vara medvetna om det själva. Troligen har det med mammans/makans död att göra, en sorg som bara dröjande tonar ut. Det är nu nitton år sen men nånstans strax under huden har tiden ingen gång. Då är skratt och prat, ibland också tystnad, ett nästan effektivt plåster.

Men om vi nu för en stund lämnar den kortspelande kvartetten åt sitt öde och återvänder till köket och fokuserar på honom som kallas Macke och är nio år, blek och mager. De smala armarna är inlindade i förbandsgastyg från axel ner till handen, bara fingrarna är befriade från sitt fängelse. På de flammiga benen syns långa skråmor och i knävecken glänser resterna av en medicinsk salva som med dålig framgång dämpar den ständiga klådan och döljer den inflammerade huden. Ansiktets genomskinliga släthet står i skarp kontrast till invaderingen av kroppsskalet i övrigt. Det är en provokation, ett aggressivt gränsöverskridande där fienden är okänd och försvarsmekanismerna nästan obefintliga.

TABLÅ 1

När kameran nu zoomar in på hans huvud och liksom kastar sig in under och bakom hud och hinnor, träder en annan värld fram fylld av lösryckta bilder och till synes osammanhängande filmsekvenser. De allra första motiven visar en nästan naken späd kropp, knappt ett år gammal, som vrider och vänder sig som en orm. Handleder och vrister är fastbundna i sängens spjälor i ett försök att förhindra ytterligare attacker på det redan från förut nästan sönderskrapade hudpaketet. En hel armé av små blodsugande kryp marscherar taktfast över den korsfästa kroppen, glåporden haglar och de sörjande kan bara handfallet och hjälplöst följa med den långsamma tortyren.

En liten bordslampa kastar ett mjukt ljus ner över stridsfältet. En dörr står på glänt och släpper in en skarp ljusstråle som lyser upp det brunfläckiga linoleumgolvet och en del av trasmattans fransar. Tillsammans med ljuset strömmar också en smått metallisk röst in i mörkret, en ljudbild som utgår från den stora radioapparaten med det grönlysande ögat. Ett lätt tidningsprassel avbryts ibland av lågmälda kommentarer men i övrigt andas kvällen en nertystad oro.

Regndroppar slår rytmiska mönster i fönsterblecket.

TABLÅ 2

Det är en tidig tisdagsförmiddag i mitten av augusti och ännu har de lediga soldyrkarna inte orkat kravla sig ner till strand och bölja, bara några enstaka brunbrända kroppar ligger utspridda här och där, och små gälla ljud hörs stötvis från en klunga med lekande barn längre upp i viken.

Men här, bara några meter från en klippkant som avbryter bilden av det generösa sandlandskapet och bildar ett slags skyddat rum mellan vatten och en liten träddunge, ligger en kvinna i turkosfärgad, hel baddräkt på en stor och nästan ny rödblommig badhandduk. I hålrummet under nacken har hon pressat in en liten virad handduk som ger huvudet stöd och kroppen ro. Ögonen skyddas av ett par stora, bågformade solglasögon. På hennes vänstra sida, lätt inbäddad i den mjuka sanden, står en tygkasse som innehåller en tom limonadflaska, en halvtom plastflaska med hallonsaft, ett nästan fullt paket med Mariekex, en oanvänd tygblöja, en veckotidning och en oöppnad påse med franska pastiller. På högra sidan sitter hennes son, tjugotre månader gammal. En vit kortärmad blus och ett par bylsiga kortbyxor runt blöjan är det enda som skiljer hud och själ från hav och himmel. De rödflammiga armarna är i färd med att med en liten grön spade fylla ett litet rött plastämbar med varm sand. En vindvåg fläktar makligt över idyllen, två skränande måsar flyktar över trädtopparna och det svaga dunket från en motorbåt där långt ute på solglittret påminner mest om hjärtats jämna puls i stetoskopet. Livet är.

Enligt manuskriptet ska det här idylliska samspelet mellan scenens två huvudpersoner fortsätta åtminstone en halv timme till. Till dagens lunch, som intas hemmavid vid tolvsnåret, är det nämligen ännu över en timme och ingenting antyder att det schemat ska rubbas. Tvärtom går allt enligt ritningarna – solen gassar, lugnet råder, kroppen vilar.

Kameraobjektivet fångar då upp två små knubbiga händer som snabbt tar stöd i den mjuka sanden. I slow motion ser man sandkorn som pressas som små vattendroppar mellan de bensmala fingrarna och likt fontäner strilar över en skråmig hud. Ett rödflammigt ansikte under en tofsförsedd, stickad mössa passerar filmduken som en suddig projektil och medan ett utdraget lågmält bröl strömmar ur högtalarna, ungefär som när en skivtallrik på grund av strömbrist långsamt saktar av, ja, då förstår publiken att något överraskande håller på att ske. Kameran filmar kvinnans ansikte rakt uppifrån, inzoomat från himlen. Huden blänker under solcremen, pannan är slät och brun under hårfästet, näsan rak och smått rodnande, munnen sluten med en nästan osynlig antydan till leende. Andningen är lätt och ytlig. Solen glittrar i vattenspegeln, motorbåtsdunket närmar sig och snabba små steg banar målmedvetet väg genom dynerna. Orangea solcirklar pulserar under slutna ögonlock, och värmen, den välsignade värmen sluter hudpaketet med kirurgisk precision i ett drömlöst sommaride, smärtbefriat, skamförlöst, verklighetsfrånvänt. Och alla dessa tonkaskader som sköljer över kroppens kuster, kluckande, sorlande och sensuellt smekande – filmdukens förföriska bildflöde kunde fortsätta i en hel evighet om inte klipparen hade ingripit och totalt förändrat dramaturgin.

Små fötter står stilla i sanden men nu rundar vattenspegeln redan de knubbiga knäna. Solen glittrar fortfarande i vågskvalpet men ljudbilden slirar och sladdar och när kameran visar en liten putande mage som vid den lilla inåtvända naveln omsluts av en vattenring, ökar samtidigt brölet ur högtalarna på ett illavarslande sätt. En liten våg, kanske från motorbåten som passerat, skuffar till en liten kropp och nu hörs ur ljudanläggningen bara ett dämpat bubbel som en kort stund ackompanjeras av ett lågmält plaskande ljud som snart och nästan omärkt övergår i svag entonig musik, som om den kom från andra sidan väggen. På skärmen ser man en gestalt filmad underifrån, från bottnen. Ögonen är öppna men stela, armar och ben pekar åt alla väderstreck, ungefär som när man flyger wingsuit på 2020-talet. Men det här är 1950 och himlen har bytts ut mot hav, självöverskattande våghalsighet mot påtvingat krisläge, liv mot död.

Eller kanske inte riktigt. Efter en dramatisk tre sekunders tystnad i filmsalongen, när duken svartnat och högtalarna slocknat, slår volymen plötsligt i taket och snabba, ettriga bildklipp matas fram på skärmen samtidigt som rop och skrik och förfäran fyller duk och salong. Ryckiga bildsekvenser visar hjulen av en barnvagn som drar upp sandkaskader bakom sig, två barfota fötter som först lämnar stora gropar efter sig men strax därefter trummar mot brännande asfaltsgator. Och alla dessa bilar som passerar, ben och kroppar som väjer undan. Och ljuden, hettan, hetsen. Och den flämtande andningen, snyftningarna, rädslan, paniken. Och efter en evighetslång kamp med tid och rum: Ytterdörren. Tamburen. Mörkret. Tystnaden.

Och en lågt utdragen gråt som växer i styrka och kulminerar i ett våldsamt skrik.

Som ett vulkanutbrott. Som en pånyttfödelse.

(forts. i nästa blågg)