PARIS i april 2013
Om det är så som psykiatern Matti Huttunen säger – ”fotografiet och fotografering är utomordentliga verktyg i studiet av människans livshistoria, identitet och tillväxt” – så är det ju kanske inte så underligt att nästan alla människor går omkring och knäpper foton. Och någonting säger det också om människan att hon så gärna tar foton av sig själv, visserligen oftast tillrättalagda och arrangerade selfies, men dock. Och visst kan man avläsa mycket om fotografens referensvärld när man betraktar hans/hennes bilder. Jag är ganska övertygad om det som ser ut som en objektiv bild egentligen är en subjektiv projisering – fotografiet som själens spegelbild (åtminstone i någon mån och på ett visst psykologiskt plan). Och jag kommer på mig själv gång på gång: varför riktar jag linsen just hitåt, vad lockar, vad förundrar, vad stör mig? För gatufotografen med kameran ständigt beredd sker dessa intuitiva fokuseringar på ett visst objekt dessutom så snabbt och omedelbart att tanken knappt hinner med. Först bild, sedan reflexion.
Men för mig fungerar fotografiet kanske i första hand som ett minnesstöd. En bild säger mer än tusen ord men det betyder inte att de samma orden nödvändigtvis upprepar sig varje gång jag tittar på bilden. Även bilden förändras varje gång jag betraktar den eftersom jag inte kan titta utan att tänka, åtminstone lite. Men grejen med fotografier är ju den att jag inte bara ser det enskilda fotografiet, framförallt ser jag en massa andra bilder som tids- och rumsmässigt hör ihop med motivet. Och om jag då bläddrar i min fotobok som kanske innehåller 250 bilder så kan den mentala upplevelsen motsvaras av en trailer, ibland till och med av en detaljrik kortfilm. Utan fotografier hade minnet av just denna Parisresa för exakt tio år sen troligen bleknat ganska effektivt. Nu behöver jag bara lite lätt bläddra i boken för att hjärncellerna ska börja hoppa bock över varandra.
Min hjärna fungerar inte gärna utan en järndos av bilder. Säger någon sitt namn åt mig så glömmer jag det troligen efter fem sekunder. Ser jag namnet skrivet kommer jag ihåg det i fem dagar. Eller månader, eller år. Utan bilder är jag ganska borttappad. Och det här fungerar också i andra riktningen: med ord och meningar skapar jag mentala bilder som i sin tur genererar fler ord och mer detaljerade meningssammanhang. Och så där fortsätter det sedan för mig, detta pingpongspel mellan yttre och inre motiv. I en kaotisk värld är det speciellt viktigt att den inre verklighetens bilder hänger någorlunda ihop och skapar begripliga mönster och motiv, annars är jag bara ute och seglar på sju famnars vatten där jag förr eller senare sjunker som en sten.
Men som sagt: fotografiet är en effektiv flytväst. Och krockkudde. Och fallskärm. Och en billig livförsäkring.
Paris i april 2013. Vi bodde på ett hotell i Montmartre och utforskade världsstadens centrala delar gående och tunnelbaneåkande. Jag kommer ihåg Duvmannen som sannolikt regelbundet kom med en stor platspåse fylld med torkade kringlor som han bredde ut på trottoaren alldeles invid Pompidou-kulturcentret, somliga stadsbor till högljutt förtret, oss turister till en viss förnöjelse. Och det färgstarka livet längs gränder och torg kring Sacre Cooeur. Och Musée d’Orsay, den imponerande före detta stationsbyggnaden som nu fungerar som elegant konstmuseum med bland annat ett helt rum fyllt med van Goghs oersättliga konstverk. Här var det absolut fotoförbud och när en aningslös turist i alla fall höjde sin telefonkamera blev han högljutt utskälld av ilsken vakt: ”Ett foto till och du flyger ut härifrån!”. Jag flög, frivilligt.
