ORDSKRED
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Skomakare, bliv vid din läst! Idag är det inte många som har sett en skomakare, än mindre en läst. Yrken kommer och går, liksom ord och uttryck. Och när verkligheten snabbt förändras på ytplanet kan man förvänta sig att även den folkliga visdomen så småningom ska uppgradera sig. För att förekomma denna kollektiva kompetensyttring, och underlätta arbetet för kommande kulturforskare, har jag därför redan idag formulerat några av morgondagens omistliga ordstäv så som vi sannolikt kommer att verbalisera dem. Det är bara att mumla och memorera och sedan, när det är så dags, snusförnuftigt briljera med sina insikter kring vardagens större och mindre utmaningar.
Bagare, bliv vid din jäst! Knappt har pepparkaksdegen brunnit fast i plåten så blir jag påmind om orsaken till min bristande konditorskompetens: Alla dessa överljudsbelastade och överhastighetsbelamrade matprogram i tv som gör sitt bästa till att leva upp till sin egen lilla devis – Ju fler kockar desto såsigare tv-program.
Nää, tacka vet jag gammaldags frikostighet och vanlig vaksam vänlighet: Värdinna, bliv vid din gäst! Men nu måste jag förstås tillägga att munskydd och tvåmetersavstånd givetvis gäller på kaffebjudningen. Även här får psykiskt samförstånd kompensera fysisk närhet, ja, ibland får kaka helt enkelt ersätta maka.
I stallet är ordningen i allmänhet säkerställd sedan gammalt men visst händer det att en och annan hoppar över skaklarna. Så för säkerhets skull noterar jag: Ryttare, bliv vid din häst! Något mera komplicerat är livet och ordbruket på teaterscenen men i allmänhet kan man även här dra samman uppmaningen till en kort och koncis formulering: Skådespelare, bliv vid din gest!
Men så har jag då till sist det mest uppfordrande av alla aktuella ordskred … jag menar; ordstäv: Syndare, bliv vid din präst! Jag är nämligen pinsamt medveten om min privilegierade ställning att ha en själasörjare som jag regelbundet kan diskutera mina och världens utmaningar med – idag dock mest per telefon, men i alla fall. För ett har jag insett: Ditt hjärta mår inte bra om hjärnan stiger dig åt huvudet.
Foto: Målning applicerad på ett tomtetåg för småttingar i Madeiras huvudstad Funchal.
Mörkerseende
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Det där ljuset i tunneln som jag med viss möda tror mig se – är det ett mötande tåg? Eller skenet som bedrar? En lysmask, eller kanske månens mask? Ett tomtebloss? Eller är det faktiskt någon annan som också söker en vän med ljus och lykta, någon som tröttnat på att klaga över mörkret, som använt sitt plån och tänt en veke?
Ja, så måste det vara! Natten är hotfull för den veke, för den mjuka, den böjliga, den fragila, kraftlösa, fogliga, blödiga. Mörkret skrämmer den känsliga – världens mörker, kroppens mörker, tankens mörker. Allt som stänger ute, som drar gränser och bygger murar är den vekes hotfulla vedersakare – hårda händer, hårda handlingar, hårda ord.
Jag är där nu. Mitt i mörkret, mitt i den tysta midvinternatten. Men det är nånting som inte stämmer. Kölden är visserligen i antågande men knappast någon stjärna gnistrar och glimmar. Och var är snön, den vita – i alla fall inte här på taken. Endast jag är vaken. Jag – en vek en, som febrilt söker ett ljus där jag står vid min ladugårdsdörr och mest bara anar gråa vyer och en dunkel mur av gran och fur. Jag grunnar och grubblar, men till vilken nytta?
Nej, jag förstår faktiskt nästan ingenting av dagens gång och nattens sega hasande mellan klockslagen. Men så är jag väl då en tont, eller tönt, fast jag helst av allt skulle vilja vara ett ljushuvud. En sån där som har svar på alla kvistiga frågor, som myndigt och vältaligt förklarar hur saker och ting hänger ihop, en självupplyst expert som vet på vilket sätt världens plågor ska kureras, och varför. En som titulerar sig Upplysare.
Ja, grubbla får jag, och tankfullt skrapa mig i skägget, det ansade – några svar gives icke, bara fler frågor. Men jag ser som sagt en fladdrande låga där långt borta, ett ljus som sakta sprider sig mitt i det stora allvaret och som kastar ett förklarande sken över tillvarons nycker och livsmeningens obegripliga grammatik. Det är inte bara jorden som mödosamt vänder sig i den svarta rymden och lockar till sig solens strålar, också mitt inre förvandlas plötsligt till en skådeplats för en himmelsk ljusshow av oanade mått. Hux flux lux.
Foton: Decembermånads julljusfest i Funchal, Madeiras huvudstad är imponerande. När solen går ner vid 18.00-tiden mörknar det snabbt men i stället lyser centrum upp av otaliga ljusinstallationer längs gator, gränder och torg, och kanske framförallt över en stor del av strandpromenaden där både turister och lokalbefolkningen flanerar i den ljumma kvällen.
December
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Åtminstone i min fantasi är december månad invävd i snö, upplyst av färggranna lampor och brinnande ljus. Stadens gator och skyltfönster glänser och glittrar, vita drivor kransar trottoarer. Den årstidsrelaterade ljusfattigdomen lockar fram strategier som ska betvinga det förlamande mörkret och bryta dess sken-bara (…) makt. I årets mest underexponerade månad flammar de flesta fotoblixtarna.
Och på liknande sätt är det också med ljuden. När en svart himlapäll likt en jättelik ostkupa lägger sig över de nordligaste delarna av klotet skulle man kanske förvänta sig att hela den här delen av mänskligheten, som ett solidariskt och kollektivt björnbeteende, kunde dra något gammalt över sig och helt enkelt sjunka ner i en seg och energisnål tystnad, för att först många månvarv senare återuppstå i den bleka vårvintergryningen. Men i stället för stillatigande förväntan bjuder december tvärtom på decibelstarka reklamröster, monotont dunkande musikslingor i kommersialismens högborgar och högljutt spring i trappor upp och ner. På huden hets och larm, under huden frid och fröjd.
Två verkligheter krockar med varandra. Och jag är ibland pinsamt medveten om mina egna prioriteringar. För visst kan jag välja vad jag vill höra och vid behov helt enkelt slå dövörat till. Och jag behöver inte alltid rikta blicken på det uppenbara och överbelysta utan kan ibland också låta pupillen långsamt vänja sig vid motiv som är dolda, och kanske till och med bortgömda. Vad gäller bullrig bjällerklang i allmänhet och påträngande tomtespel i synnerhet får man väl sedan bara förlita sig på gammal beprövad folkvisdom: Det är lättare att ta grötskeden i vacker hand än att gripa den med fula foten.
December är ett koncentrat av ytterligheter. Just när vardagen ser ut att upplösas i ett finansiellt kaos och besudlas av en kollektiv galenskap är nytt liv redan på kommande. Det mina laserbehandlade ögon inte ser och mina tinnitusstämda öron inte hör det fastnar i stället i ett evighetsnät vävt av tysta trådar, stjärnljusbetrödda.
Foto: Huvudpersonen i tredje advent är Johannes Döparen som manade till bot och bättring. 2000-talets konsument frågar sig: inte var det väl choklad han hade i åtanke ...?
Frivilligt gåmöte
|Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]
Nu ska jag alldeles frivilligt räkna upp ett antal aktuella nyord som kan vara bra att bära med i språkbörsen när man är ute och dialoghandlar. Och jag stjäl dessa gosiga glosor från den alltid lika alerta svenska Språktidningen (med det blygsamma tillägget I en ordklass för sig).
Gåmöte – ett sätt att undvika stillasittande palaver
Domedagsskrollande – att på nätet gång på gång läsa negativa nyheter
Djuränkling – nån som har förlorat sin husse eller matte
Vaccinturism – resa till annan ort för att vaccinera sig
Generation C – den generation som var ung under coronapandemin
Spökrestaurang – matservering som inte tar emot gäster
Snorpolis – pedagog som skickar hem snörvlande barn från skolan
Coronapolis – individ som anmärker på den som inte följer restriktioner
Jobbonär – person som fortsätter att jobba efter pensioneringen
Som en småsnorig och spöklik jobbonär (med pensionen som ett självfixat arbetsstipendium) tar jag mig an dagens intryck och utmaningar. Att påstå att jag gör det frivilligt är att göra en dygd av nödvändigheten eftersom alternativen troligen skulle resultera i en snabb utförsåkning som har sin ände vid psykiatriklinikens parkeringsplats. Javisst, jag skriver mina ord och meningar alldeles frivilligt men också pushad av en obetvinglig inre lust som dock – och det måste understrykas – involverar en icke helt oansenlig portion själslig klåda och diverse diffusa fysiska symptom. Även om den färdiga texten i bästa fall är läsbar så har den nästan alltid föregåtts av brutala ordvändarvåndor och spektakulära slirningar vid de branta tankestupen.
I dag på Internationella volontärsdagen tänker jag alldeles frivilligt på ordet Motivator. En motivator stöder en frivilligarbetare och eftersom jag alldeles frivilligt kan välja mina roller har jag bestämt att jag alldeles frivilligt motiverar mig själv att skapa och skriva så långt fantasin och (ny)orden räcker till. Idag är det precis hit och inte ett steg längre: dags för ett frivilligt gåmöte med mig själv.