Det låter som ett nytt ord: Egenutgivare. Men det är det knappast. ”I alla tider” har väl skribenter gett ut sina bokalster på eget förlag, mer eller mindre elegant inpackade mellan pärmarna. Men i takt med att praktiskt taget alla hanterar en dator har också möjligheterna att inte bara skriva men också ombryta och grafiskt forma en bok öppnat sig för de flesta. Det är bara tryckningen som tillsvidare får skötas av proffsen. Och språkgranskningen. Och marknadsföringen. Och försäljningen. Och allt det där andra som förlagen i normala fall tar hand om. Hur många egenutgivare behärskar alla dessa specialområden? Knappast många.

För egen del haltar det betänkligt. Jag är rutinerad vad gäller skriftställandet men språkgranskaren hittar ändå väldiga mängder med till synes små fel (och förvisso ett och annat större också). Upprepade språk- och tyrkfel i en tryckt bok är värre än ögonmigrän och grus i ögonen. För att inte tala om alla dessa darlingar som man inte gärna vill killa. Nån måste verkligen säga till på skarpen för annars finns risken att kritikerna längre fram står där och viftar med skyltar som ”patetiskt”, ”löjligt”, ”ömkligt”. Som skriftställare är det en avgjord fördel om man dessutom är lagd åt det asociala hållet och är bra på att sitta, eller stå, vid sitt skrivbord timme efter timme. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter … Att skriva böcker handlar om att stå ut med sig själv även, och i synnerhet, med sina mörkare sidor. För de dyker garanterat upp i mellanrummet mellan hjärnsläpp och kreativitetskriser. Att skriva är i sig själsprövande, att skriva för att ge ut en bok på eget förlag är rena rama masochismen. Bara en fakir lägger sig frivilligt på författarbädden.

I samband med Helsingfors Bokmässa förra helgen hade jag förmånen att diskutera ämnet från Blåbärslandet scen tillsammans med förlagschef Anna-Lena Palomäki och författaren Michaela von Kügelen. Michaela beklagade att 25 minuter inte räcker långt i det här sammanhanget och så var det ju. Anna-Lena, med stor erfarenhet att hjälpa bokutgivare ut på marknaden, var positiv till möjligheterna att nå sin publik. Men visst, det är inte gratis. Priset varierar naturligtvis, beroende på upplagans storlek och utformning, om man betalar språkgranskare, grafisk formgivare, marknadsförare etc., men 4000 euro trodde hon var en summa som egenutgivaren rimligtvis måste punga ut. Lyckas man med egenförsäljningen så går å andra sidan största delen av inkomsterna i egen ficka. Jag ombryter själv alla mina tryckalster, hanterar bilderna själv, och skickar de slutgiltiga pdf-filerna direkt till tryckeriet. Mina upplagor är små: 50–150 ex., och språkgranskarens arvode (ett proffs), är mycket moderat. Så långt är det mesta under kontroll för min del.

Men det är marknadsföringen och distributionen som för mig är den stora utmaningen. Och hela rumban med att nå press och radio. Och att synas i sociala media. Utan reaktion i media är du nästintill död som författare. Och då räcker det inte hur proffsig och bra boken än är. Allt det här är förstås en förrädisk grogrund för schizoida tankar i allmänhet och självdestruktivt beteende i synnerhet. Ändå fortsätter jag att plåga mig själv, pustar ut på spikmattan mellan varven, för att sen igen ge orden en match och slå meningslösheten på käften. Det är nämligen vansinnigt tillfredsställande när inte bara hela meningar men även större meningssammanhang faller på plats, när nya insikter träder fram på bokens sidor och mycket av det som varit ostrukturerat och fragmentariskt plötsligt får gestalt och form. Så jag fortsätter, oberoende av professionella förlag, av att ta en dust både med mina skuggor och mina dagrar. Fakir var ordet. Författarfakir. Eller med ett ännu mera precist nyord: Jag – en egenutgivarfakir.

 

Några snabba bilder från årets Bokmässa i Helsingfors. Överst: publik vid Blåbärslandets scen. Birgitta Udd och Thomas Lundin diskuterar Mat och liv, liv och mat, på Blåbärslandets scen. Kom ti byin var rubriken för ett samtal på Fiskehamnen-scenen med Axel Åhman, Ulrika Hansson, Annika Åman, Catariina Salo, Philip Teir och Pekka Heino.