Month: april 2022

Det nästan naturliga kretsloppet

Alla dessa yttre bilder och inre motiv som gnager mot varandra. Vad synfältet uppenbarar och hjärnan tänker går nämligen sällan hand i hand i min värld. Som nu detta med våren. När vinterns bandage viras upp och blottlägger fuktig jord, gräs och plantor är det som om tiden samtidigt skulle peka både framåt och bakåt: ”Kommer du ihåg rabatterna, minns du dofterna i fjol, smakerna, samtalen, upplevelserna, resorna”? Men också: Allt det som nu träder (!) fram i skog och mark är nytt, obrukat, aldrig förr upplevt och upptäckt, en gåva ännu försluten.

Så står jag där mellan en avlägsen gårdag och en icke gestaltad morgondag och vet varken ut eller in. Kalendern ger mig en vink om när solen ska stiga över horisonten men samtidigt mässar tidning och press samstämmigt om jordens successiva nedgång. Någonstans i min åldrande kropp krockar de här, och många andra, bilder med varandra. 

När det löftesrika vårljuset fångas upp av näthinnan och reflekteras mot den gråsvarta – och just nu också blodröda – bakgrunden förstår jag att det är dags att tänka om, att vända på vyerna. ”Allt är inte guld som glimmar” men också ”Skuggor dödas i första hand med ljus”. Det handlar om positionering, kanske också om protest och profilering.

Där andra kämpar mot en fysisk övermakt för jag en patetisk strid med mina inre demoner Självupptagenheten, Bekvämligheten, Modlösheten. Det skarpa solljuset mejslar ut mina tillkortakommanden med suverän tydlighet och jag blir långsamt medveten om dessa plågsamma perspektivförskjutningar som årstidsväxlingarna aktiverar: Vårens ljus och själens mörker, sommarens tillväxt och psykets vissenhet, höstens mognad och andens förfall, vinterns vila och kroppens oro. 

Det kan bara finnas en lösning på mitt paradoxala predikament: Jag måste svänga ut och in på  mig själv, svara på den sol som skiner på mitt skinn, punktera den pessimism som rådbråkar mitt psyke. Och jag tar till stora yxan, det vill säga språket, och formar vårens första skriftställarcredo: Orden är meningslöshetens opponenter. 

Och i ett huj känner jag mig nästan upplyst inifrån.

by Magnus Lindholm

Framtidsutsikter

N.T. Wright, biskop emeritus i engelska kyrkan, berättar att han en gång åkte taxi i London och att chauffören, när det blev trafikstockning och bilen stod stilla, noterade biskopens klädsel och korset och började fråga honom om den aktuella situationen i kyrkan. Efter en kort stunds dialog noterade chauffören: ”Om det är så att Gud verkligen uppväckte Jesus från de döda så är ju resten egentligen bara rock and roll!”

Och så är det ju; bakom och bortom denna världsliga röra väntar ett nytt liv, en annan verklighet, så annorlunda men ändå på något sätt bekant. Är jag medveten om den, kan jag på något sätt visualisera den tanken? Och hur påverkar den insikten mitt liv här och nu? Guldglänsande gator och harpospel på molnkanter kan jag bra undvara, likaså ett oändligt lyssnande till en änglakör. Och en evig sysslolöshet, om ock fridfull, är inte heller särskilt lockande.

N.T. ”Tom” Wright, en av världens ledande forskare i Nya Testamentet, konstaterar att troligen de flesta människor, även kristna, inte bara har en snäv men också felaktig bild av vad som väntar oss efter döden. Han talar, hänvisande till Bibelns löften, om ett slags tvåstegsraket (mitt ord). Efter dödsögonblicket förflyttas vi först till kretsen kring Kristus och vilar där i frid och fred. Sedan, på den yttersta dagen, som Gud bestämt, kommer himmel och jord att förenas – här på denna jord, inte nånstans diffust avlägset bortom rymderna. Och vi ”vilande” människor uppstår i våra förhärligade kroppar till ett fullkomligt liv, totalt fritt från allt vad krig och elände heter, till en ständigt nyskapande verklighet, till en tillvaro i stor gemenskap och glädje, till liv och lust.   

Obegripligt, javisst. Jag kan inte förstå hur min förhärligade kropp kommer att fungera, att den faktiskt kommer att vara en kropp som både jag och andra känner igen, att jag kan röra andra och själv bli berörd, att jag inte är bunden vid materia men ändå kan äta och dricka. Och att jag, högst sannolikt, med stor iver fortsätter med mina skapande aktiviteter och slutför projekt som blev på hälft här i denna trånga tillvaro, och förväntansfullt tar itu med helt nya lockande utmaningar, kanske i samarbete med många andra. 

Så här visualiserar jag min morgondag. Hur ser din evighet ut? 

Foto: Efter timmar av vandring i stekheta parker och magnifika salar i palatset Alhambra (Granada) är det paradisiskt skönt att vila i trädets tidlösa skugga.

by Magnus Lindholm

Ord och Mening

Vi befinner oss alla i två verkligheter; den lilla privata, och den stora världsvida. Min lilla värld är terrassen: Jag sitter vid mitt arbetsbord och skriver invid ett antal fönster av vilka tre stora, och den glasade dörren, vetter mot den trettio kvadratmeter stora terrassen medan de övriga tre fönstren öppnar sig mot Andberget. Fönstrens mängd och ljusets generositet gör att jag ständigt befinner mig i ett slags mellanläge, i ett gränsland. Bara några tunna glasskivor skiljer min inre värld från terrassens, just nu i blötsnön gästad av fem koltrastar, några sparvar, två talgoxar och en blåmes, som alla tar för sig av läckerheterna i de fem matstationerna. Urban, ekorren, flyger och far; nu gnager han på jordnötter tätt invid körsbärsträdets stam. Det är lunchtid på Café Terrace.

Men här inne under huden hörs bomber krevera långt borta, eldslågor flammar till, sten och trä och allsköns bråte flyger omkring, människor skriker, kvider och stönar. Ett nästan fysiskt illamående vältrar sig i solarplexus-trakten och jag har svårt att koncentrera mig. Det är för mycket sagt att tankarna irrar; mina tankar får överhuvudtaget ingen fart, troligen ligger de utslagna nånstans, bedövade, kanske förintade. Där ute fortgår snöfallet och matjakten, här innanför är det moltyst och förstelnat. 

Om det är nånting jag lärt mig av skrivprocesser så är det att meningslösheten, åtminstone i mitt fall, bara kan motarbetas med meningar. På något gudomligt sätt framkallar några tveksamma ord och ofullkomliga satsbildningar ett antal bilder och sammanhang som sedan, efterhand, tapetserar sig på släta och obrukade tankeväggar. Den nästan totala tystnad och tomhet som jag tampas med varje dag, liksom alla dessa obestämda men helt reella känslolägen som kladdar på kroppen och snärjer själen, är tydligen en förutsättning för att detta interna renoveringsarbete ska kunna fortskrida. 

Varje uppstånden dag upprepar jag de magiska orden: Ord, bli till! 

Och ibland, nästan alltid, börjar klotet rotera.

by Magnus Lindholm