Detlaj ur Pullinens ateljé, blågg

Stentungt och marmorlätt

Kvinnohuvud, Romaren, Nyfiken, Metamorfos I, Sagofabrodern, Den arktiska Afrodite – skulpturernas namn ger en liten vink om utformningen men knappast mer än så heller. Laila Pullinens skulpturer är i allmänhet abstrakta, tunga konstruktioner i metall och sten som man gärna rör vid, känner på. Tanken på ett fysiskt tungt hantverk går inte att undvika, men samtidigt dras öga och hand till kontrasten mellan släta och polerade ytor å ena sidan och grovt tillyxade element å andra sidan. De autentiskt utformade porträttbysten stiger ibland fram ur stenblocket som om de där skulle ha varit inneslutna och nu frigetts. Och så är det ju: Motivet finns ju gömt i stenblocket, och i konstnärens fantasi, och sen är det "bara" att mejsla bort det överflödiga. Bara.

Skulptören Laila Pullinen (1933–2015) grundade skulpturparken på Nissbacka gård i Håkansböle (Vanda) tillsammans med sin man, läkaren Carl-Magnus Ramsay (1943–1994) (sista bilden). Här kan man se en stor del av hennes rika produktion, ateljén (bilden nedan) och hennes hemmuseum med en diger samling konst på väggarna. Sonen Jean Ramsay fungerar som museichef och vältalig, konstkunnig guide. Men så har han också studerat historia, filosofi och litteratur vid Universitet i Edinburgh. Några år efter examen ringde mamma Laila och bad att han, i stället för att fara till London och börja arbeta där, skulle komma tillbaka till Nissbacka – efter makens död orkade hon inte sköta kommersen. Och han for tillbaka till Nissbacka och har tillsammans med hustrun Petra Piitulainen sedan dess haft huvudansvaret för den digra konstsamlingen, byggnaderna och den publika verksamheten.

Laila Pullinens skulpturpark är öppen för allmänheten torsdag–söndag kl 11–17. Besök den, det är den värd! Museikortet gäller.

by Magnus Lindholm

Kryp på strå, blågg

SMÅKRYP

Jag kanske inte ÄLSKAR småkryp. Men jag fascineras av dem, fängslas, förtrollas, trollbinds helt enkelt av dessa mystiska varelser som flimrar framför linsen, inneslutna i sin egen magiska värld. Vad tänker de på, vad skulle de säga om de kunde tala, eller om jag hörde och förstod vad de kommunicerar? Hasse "Lindeman" Alfredson, komikern, hade ju studerat småkrypens tal och kommit till att det vanligaste ordet som sades var VA`? De talar så lågt att de knappt ens hör vad de själva säger. Så det är inte så konstigt om vi människor bara känner en susning av en slända och inte uppfattar alla dessa uppgivna suckar som sannolikt också florerar i buskagen.

Efter NATO-mötet i Vilnius, finansministerns avslöjande moralkodex, Bidens besök i Helsingfors, en förrymd boaorm på Högholmen och två veckors bollande i Wimbledon, är det förståeligt men knappast försvarbart att uppmärksamheten på livets grundnivå den senaste tiden fallerat. I själva verket kommer jag på mig att min fokusering på omgivningen nästan konstant, även nu i högsommaren, är på de senaste nyhetssändningarna, mer eller mindre absurda "shorts" på Youtube och på väderkartornas dramatiska prognoser om lågtryck och högtryck som i sin tur ofelbart orsakar axeltryck, trötthet och en känsla av allmän olustig livslust. Jag har skrivit det förut och jag skriver det på nytt: Jag motar min meningslöshetskänsla med meningar. Att skriva och formulera meningar lindrar olustkänslor och uppenbarar i bästa fall orsakssammanhangen. Ibland krävs det lite pianoklink för att få kropp och själ i jämvikt, och inte sällan räcker det att knäppa med kameran för att lust och glimt ska återvända.

Det här med småkrypen påminner mig om att det mesta och kanske viktigaste i livet måste spanas bortom det uppenbara, utanför de aktuella synfältet, bakom bladen, under huden. Fasad och pärm och utseende i all ära men verkligheten måste sökas i det fördolda, det bara anade, i det osynliga. Med kreativitetshatten påskruvad betraktar jag krypen, de kolorerade, de skalomslutna, de genomskinliga. Trollsländor kan utan större ansträngning jämföras med Hornet och Fighting Falcon-plan, javisst. Och harakranken, som har en slank kropp och långa ben, har en tendens att vackla i oförutsägbara mönster när den tar till flykten, ett inte helt obekant beteende bland en och annan politiker och minister i dessa dagar. Huruvida strimlushonan (nedersta bilden), som briljerar med sju äggstockar, också kan sägas ha en (o)mänsklig motsvarighet må däremot vara osagt. Men pointen är att det stora synliga livet och den dolda microtillvaron intimt hör samman och inte sådär utan vidare kan skiljas från varandra. "I det lilla bor det stora", som min vän G brukar uttrycka det. Beträffande somliga maktmänniskor passar den motsatta tankegången som hand i handske: I den "stora" bor ett litet kryp – självupptagen, nyckfull, lysten.

by Magnus Lindholm

Edelfelt Parisiska

Livets solsida, och dess många skuggor

Det är så lätt att generalisera, förenkla, se livet som en gammal svartvit film. Och det är befriande att få åtminstone en liten inblick i andra människors liv, deras kamp, deras utmaningar, deras välsignelser. Ibland sker det på en konstutställning, ibland  öppnas ögonen när man läser en bok. Och ibland sammanfaller konstens värld och läsupplevelsens, eller åtminstone stöder varandra. Så skedde mig nyligen när jag vandrade i nyrenoverade Ateneum och betraktade Albert Edelfelts skisser, teckningar, akvareller och inte minst alla dessa kända oljemålningar, samtidigt som jag hade Maria Vainio-Kurtakkos detaljutmejslade berättelse ("Ett gott parti") om konstnären och Ellan de la Chapelles mångbottnade liv nånstans i bakhuvudet. Det liv som exponerades och det liv som levdes under huden. Framgångarna och lyckan, men också motgångarna, tvivlen, de psykologiska spelen, vardagen, snöslasket och ledan. Liv som vi alla lever, åtminstone tidvis.

[Utställningen om Albert Edelfelt i Ateneum pågår fram till den 17 september 2023. Mina fotografier av konstverken är ibland beskurna och färgerna motsvarar inte exakt originalen]

by Magnus Lindholm

Pridehår

GLÄDJE & REVOLT

Här några ögonblicksbilder från gårdagens stora Prideparad strax före regnet vräkte ner och jag tvingades slänga kameror och objektiv i väskan. Musiken dunkade ur högtalarna och Senatstorget var överfullt av dans och rörelse och skratt och leenden. Det hela påminner om sambafestivalen på samma plats ett par veckor tidigare – färg och form och kroppar i rörelse. Men under ytan ligger här ett allvarligare budskap, BÅDE glädje OCH revolt. Folkmängden imponerar – enligt tidningsuppgifter är 100.000 människor involverade längs gator och i parker; ett bevis nog på att det skett en liten revolution i attityden till sexuella minoriteter. Och troligen en fingervisning om ökad solidaritet i största allmänhet också. Krig och katastrofer och skrämmande framtidsvyer kräver motkrafter, för att inte säga MODkrafter. MOD att revoltera, MOD att visa glädje. Trots svarta moln på framtidshimlen. Eller just därför.

by Magnus Lindholm