Ylipääs hybrid konst

Konstens gränsmarker

Årstiderna flyter obemärkt in i varandra och suddar allt mera ut traditionella gränsområden. I stället för fyra tydliga årstider har vi en räcka väderfenomen som lappar över varandra, ibland tydligt och distinkt men allt oftare sker också överraskande övertramp och närmast illegala gränsöverskridningar: vintrar smälter bort, vårar svämmar över, somrar brinner upp. Men i bästa fall är höstens himlar fortfarande höga, rönnbären röda och solrosorna gula och stolta. I bästa fall.

Någonting helt nytt och gränsöverskridande i konstens värld upplevde jag i Salmela konstcentrum i somras. Bland många andra utställare skilde sig Johannes Ylipääs delvis digitala konst från det mesta jag sett. Den artificiella intelligensens algoritmer rör här om i konstens traditionella rågångar lite på samma sätt som det oberäkneliga vädret rör om i kalendern. Men i stället för katastrofala översvämningar uppstår på den unga konstnärens (han har en musikalisk examen från SibeliusAkademin i grunden) datorskärmar bilder och motiv som saknar ord i språket. Hur förklara digitala teckningar som snuddar vid oljemålningar man kanske någon gång sett men samtidigt svämmar över av bildelement, färger och former som är distinkta och övertydliga men ogripbara med språkets hjälp. Vad föreställer tavlan, egentligen? Är det en tavla överhuvudtaget? Kanske är det ett visuellt väderfenomen av ett slag vi ännu inte kunnat identifiera, ett uttryck för en verklighet i vardande?

Hybridkonst och kulturella gränsöverskridningar är morgondagens vardag. Men hänger min hjärna med, är min kropp anpassad för vistelser i den nya geografin? Har jag ett giltigt visum som tillåter mig överskrida vissa gränser? Är jag en invandrare eller en utvandrare? Var hör jag riktigt hemma – i gränsmarkerna eller långt bortom taggtrådsstängsel och milslånga murar? Rör jag mig utomhus eller förskansar jag mig hellre i tystnaden bakom lykta dörrar? Finns det väder inomhus? Är naturen egentligen ett gigantiskt konstverk? Är jag inte riktigt klok?

by Magnus Lindholm

Woww

VILKET HUNDLIV!?

Augusti är HUNDENS månad, åtminstone i USA. Efter att i snart fyra år här på blåggen propagerat för att vi också i Finland mycket aktivare borde fira temadagar, temaveckor och temamånader har ingenting hänt. Absolut ingenting. Inga officiella uttalanden från presidentkansliet, inga upphetsande debatter mellan regeringspartierna om temadagarnas vara eller inte vara, inga nya lagförslag från riksdagen, inte ett pip från oppositionen. Inte ens på EU-nivå har man lyckats driva fram beslut om nya speciella dagar, veckor och månader, beslut som omedelbart skulle hjälpa den enskilda medborgaren att hitta hälsosammare fokuseringspunkter i tillvaron än krig, terrorism, ekonomisk orättvisa och fruktansvärda klimatkriser. Med roliga, kreativa och fantasifulla temadagar skulle världens elände reduceras till ett minimum, folkhälsan skulle stiga som en nordkoreansk missil och alla skulle bli glada och lyckliga. Så enkelt är det.

Nåja ... Men lite sant är det nog. Att vi översköljs av både meteorologiska och känslomässiga oväder, alltså. Ständigt. Tjugofyrasju. Förr, på den gamla omedvetna tiden, skedde det visserligen katastrofer nu och då men i allmänhet långt borta. Och allt som är långt borta finns ju som bekant inte och därför passerade eländet nästan obemärkt. Idag är situationen den motsatta; krigiska handlingar, moraliska övertramp och en utbredd känsla av meningslöshet ligger så hudnära att det inte går att värja sig. Och när det destruktiva, sensationsladdade och ytliga förvandlas till vardagsmat måste man ta till kraftåtgärder för att förhindra en total katastrof, både en världsvid och en individuell.

Det är här som temadagarna kommer in i bilden. Och jag menar det på fullt allvar och med ett snett leende. Att vi måste hitta ord och orsaker som kan bredda på upplevelsevärlden, som kan fånga det kreativa i kroppen så att vi inte fastnar i allt det negativa och destruktiva. Men inte bara kroppen ska skakas om, utan hela vår varelse. Kroppen kunde uppmuntras till skapande aktiviteter med kuliga temadagar, men själen borde likaså tillfredsställas med ny näring, liksom anden. Vetenskapliga undersökningar skulle sedan överträffa varandra när det blir dags att i staplar och diagram redovisa för hälsoeffekterna. Vid närmare eftertanke är det ju faktiskt WHO som ska bära huvudansvaret för att mitt geniala temadags-tema ska nå ut till varje hörn på vår runda jord. Jag tror jag ska mejla generaldirektör Dr. Tedros Adhanom Ghebryesus nu på direkten.

Under tiden, i augusti, tänker jag på hundar jag mött och blivit uppmuntrad av, i environgerna eller på resor i Europa. När människor skäller på varandra är de förbannade, när hundar skäller är de i allmänhet glada. Sååå ... vad är att föredra?

Fotona: De två första  bilderna är knäppta på en hundmässa i Mässhallen, den följande i gamla stadsdelen i Valencia, Spanien. Den vita tofsen är fotograferad i Esplandparken, medan pridehunden och wappenvovven är avbildade på Senatstorget. WOWW!

by Magnus Lindholm