Hud & Himmel 11)

Vi har kommit till slutet av boken och förflyttar oss några hundra år tillbaka i tiden. I centrum står en äldre kvinna, en mycket säregen, omtalad kvinna, avlägset släkt med huvudpersonen. Men just här och nu kan man knappast urskilja några kulturella eller tidsmässiga barriärer, tvärtom är samförståndet och dialogen präglade av ett slags självklar förståelse över tid och rum. Eller kanske ändå inte riktigt. 

FILM 9, scen 1 Palatium Magnum. Piazza Farnese, Rom, måndagen den 11 maj 1367.

[Musik: Cantus sororum. Vox Silentii]

Det myllrar av folk på Piazza Farnese. Barnen springer, leker och stojar mitt i denna årliga arbetsmarknad som lockat förväntansfulla skaror till staden i hopp om knog och kneg och ett och annat mynt. Bönder och pigor, murare och linnevävare, kanngjutare och krukmakare, krämare och gycklare – ingen vill vara utanför, alla dras till händelsernas centrum, även trötta åldringar, fattiga och utstötta individer, handelsmän och skrivare, välklädda damer och nästan avklädda glädjeflickor. Det djuriska inslaget icke att förglömma: getter, får, grisar, kor, hönor, hundar och, som objudna gäster, möss och råttor. Digerdöden är fortfarande en gastkramande verklighet i alla vuxna människors minne och sinne, en stor svart skugga som även ligger över detta torg. ”Den stora Döden” har visserligen mattats av just här, men följderna av detta ”Guds straff” berör alla, hög som låg. Lågtidens molande tristess, som helt automatiskt lägger sordin på vardagen, har ytterligare spätts på av pestens förfärliga realitet och närhet. Människor har dött i mängd, stanken av ruttnande råttor och variga bölder har knappt avdunstat, och livet söker nya vägar och fåror. En arbetsmarknad är ett lika välkommet som nödvändigt avbrott i den monotona tillvaron, en hög tid som tillfälligt avbryter lågtidens självklara och förutbestämda upprepningar.

Döden har sina speciella väntrum men så har också livet. Det här rummet finns på andra våningen i Palatium Magnum, en liten alkov som tidvis används som övernattningsrum för gäster men som nu står tom och får fungera som tillfälligt samtalsrum. Den enda möbleringen består av två stadiga stolar, en bänk som även kan fungera som matbord, en sovbrits, en bönepall och på väggen ett litet träkors. En halvöppen fönsterlucka kastar en stark solljusstrimma snett ned mot de mörka, breda golvplankorna. Den bortre väggen vid fönstret är delvis upplyst, resten av rummet ligger i dunkel. När man nu tittar in i cellen kan man först bara ana profilerna av två gestalter på var sin sida om det smala bordet, som om de skulle vara en del av gemakets konstruktion. Här står tiden nästan stilla.

Men bakom den nu stängda dörren utbreder sig ett större rum, eller egentligen en liten sal, i vars ena ända trappor leder ner till bottenplanet. Just nu i den sena förmiddagen söker sig antifonens meditativa toner ut från det lilla kapellet genom dörrspringor och takets träverk. Där fönsterluckan skoningsfullt silar de himmelska solstrålarna filtrerar plank och bjälke sångens klanger på dess väg uppåt i palatsets kuloarer. Som en knappt hörbar ljudmatta omsluter den inte bara rummet utan tränger också in i märg och ben och skapar en obestämd känsla av närhet och avstånd på samma gång.

Gästen ryser lätt, väl medveten om den säregna men hett efterlängtade situationen. Länge har han suktat efter ett möte, sett fram mot ett samtal med denna extraordinära kvinna som hela det katolska Europa talar om, kritiserar och kommenterar. Ett vitt dok omsluter det bleka och tärda ansiktet, en fotsida, enkel grå nunnedräkt döljer en späd kropp. Birgitta Birgersdotter är idag 64 år gammal, tärd och sliten, men ögonens glans och den öppna blicken speglar själslig vitalitet, nyfikenhet och till och med ett slags ungdomlig oppositionslusta. Förmiddagsljuset från torget utanför fönsterluckan slår mot det vita hucklet och särskiljer ansiktet i en överbelyst del och en nästan helt skuggad sida. Lätt hopsjunken i den breda stolen ger hon ett intryck av att vara rotfast både i rummet och i tiden, samtidigt som en känsla av något fragilt och nästan transparent omsluter hennes gestalt. Han drar efter andan, sänker blicken, tittar upp igen.

– Tack för att jag har fått komma, tack för att du tar emot mig.

Jag visste att du skulle komma, Magnus. Ja, under din barndom kallades du Macke, som vuxen blev du känd som Mao. Jag vill kalla dig vid det namn du döpts till, Magnus – “stor” på latin, stort som torget här nedanför. Också du är större än du tror. Och du är alltid välkommen hit. Du är väntad.

Väntad? Hans besök har visserligen föregåtts av muntliga förfrågningar via kurirer men den sistnämnda repliken verkar vara inlindad i ett sammanhang där tid inte bestäms av minuter och timmar utan snarare av sol och måne. Eller som här i huset, av tidegärden.

Du kanske tycker det är märkligt att vi möts här, i min tid, i mitt liv. Men det är inte märkligare än att jag kan färdas i andra riktningen också och att vi möts år 2024 hemma hos dig, kanske kring ditt stora skrivbord. Tiden är bara en ridå, ett skynke i fantasin. Eller med en metafor som du använder flitigt: Tiden är som huden, givande och tagande, särskiljande och sammanbindande. Allt beror på betraktelsesätt, position och inställning. Just nu är det en måndag i maj månad, tusentrehundrasextiosju år efter Jesu födelse. Men också det är bara en siffra, en chimär, ett tankens sidospår. I själva verket lever Kristus varje dag i mitt inre, varje dag uppstår jag till ett nytt liv i honom. Det finns två tider – kroppens tid och själens tid. Kroppen är innesluten i en tid som tar slut, själen hör hemma i evigheten. Men båda finns i de båda verkligheterna, det är bara det att kroppen i det här livet är nästan blind för själen. Och i det kommande livet, i Paradiset, tror jag det kommer är vara tvärtom; själen som ibland kommer att glömma bort att den faktiskt har en kropp. Förstår du? Kanske det här är självklart för dig, vet du vad jag talar om?

Han förstår, och ändå inte riktigt. Om han erkänner sin vilsenhet skulle det bara blotta den ordfattigdom som kan lamslå det bästa av samtal. Men han vill inte heller framstå som mer vetande än han är, och hans osäkerhet och otro kan inte döljas.

Nej, du behöver förstås inte svara. Jag tror jag förstår. Jag tror jag vet varför vi sitter här tillsammans. Vi har mycket gemensamt, faktiskt mera än du anar. Det självklara är visionerna, bilderna, om ock mycket olika till form och innehåll. Det andra är orden – för dig lusten, för mig tvånget – att i ord beskriva de tankar och den verklighet som uppenbarar sig för ögonen, både de som ser utåt och de som blickar inåt. Och det tredje är de gudomliga tonerna, musiken som talar till oss mellan jord och rymd. Eller som du säkert skulle uttrycka det: mellan hud och himmel. Ja, allt får vi från Gud men musiken uppstår i tillvarons hjärta på ett sätt som inga ord eller bilder kan beskriva. Musiken är Guds egen röst i oss, i dig och i mig. Nästan alla kan höra den, men alla kan inte skapa egna toner. Men här måste jag genast tillägga: allt det jag skapar är bara reflexer från en gudomlig tillvaro, jag kan inte skapa något eget ur intet, allt finns inbäddat i Guds famn. Han öppnar famnen och jag tar emot med öppet sinne, ja först faktiskt med kroppen. Du ser förvånad ut? Kroppen är ett heligt tempel, ett skapelsens mästerverk, Gud själv i mänsklig gestalt. Visst, det är ofattbart, alldeles obegripligt, och det är också avsikten med en del av vår mänskliga resa – att inte bara lära känna Gud utan framförallt att själv bli gudalik.

Från torget nedanför fönsterluckan ekar ljudet av gnisslande kärror och månglarnas monotona mässande om frukter sötare än den älskades ljuva kärleksord, om fårlår slätare och mjukare än den oskuldsfulla jungfruns knoppande bröst. Skratt och en och annan svordom studsar mellan husväggarna, två hundar skäller nånstans i ett kvarter längre bort. Basilikans järntunga klockor slår elva dova slag.

Och han tänker på en molnskäggig åldrad man som med frenesi och fasthet piskar den människostinna piazzans ljudmatta i ett nästan förtvivlat försök att avlägsna all den synd och skam och damm som det jordnära livet oundvikligen drar med sig. Efter månader och år av kvalfullt krälande i dödens närhet öppnar sig stadens portar för folk och fä utsvultna inte bara på mat och dryck utan framförallt på liv och lust. Svedda i själen och korsmärkta på huden söker de skydd under ett gemensamt tak, solbestänkt och morgondagsförlöst, föga anande att deras rörelser och förehavanden nogsamt registreras av en blick djupare än världsalltet. Förvisso har mången ärrad och rådbråkad romare både förbannat och förtvivlat frågat en allsmäktig Gud vad alla dessa helvetesvyer har för avsikt, eller vad de eventuellt är ett svar på. Men just nu är det som om gårdagen nästan skulle vara utsuddad eller bortblåst. Kvar finns bara en tid så hög att den nuddar den molnfria himlen.

Birgitta Birgersdotter tittar på sin gäst som om hon läst hans tankar.

Folket är hårt prövat, javisst. Vi är alla prövade och funna lätta, som fjun, som damm. I världsalltet är vi förvisso försvinnande små, nästan osynliga, men i vår Herres ögon är vi det största och viktigaste Han har skapat. Alla lika stora, alla lika unika, alla lika viktiga.

Och ändå är vi så olika, tänker han nästan bestört. Om det är nånting som förenar människor så är det olikheterna. Alla är olika, alla är behäftade med tecken och märken som saknar motstycke hos nån annan, egenskaper som varierar i all oändlighet mellan individerna. Finns det överhuvudtaget nånting som går igen hos alla, kan man peka på ett enda särdrag som är gemensamt för hela mänskligheten? Finns det en hud som liknar en annan hud? Han har sina dubier.

Du har förstås rätt. Gud har skapat oss unika med alldeles speciella kännetecken – kropp, utseende, personlighet – men variationerna ligger på ytan. Ju djupare ner i själen jag rör mig desto närmare kommer jag Kristus. Och där i livets mitt upphävs alla olikheter, inte de fysiska kännetecknen, men allt det som vi burit på vår livsvandring. Men redan här i jordelivet kan vi ana, och till och med se, detta gudsljus hos våra medmänniskor när vi betraktar dem med kärlek. Men världen är syndig, kroppen besudlad och själen märkt av det jordiska så att allt detta himmelska som är vår vandrings väg och mål liksom döljs bakom slöjor.

Hela detta rum är dolt bakom slöjor och skuggor. Solljuset som flödar genom fönsterluckorna och ritar mönster på de renskurade golvplankorna lämnar samtidigt de bortre hörnen, och till och med dörren, i dunkel. Att det finns en jord som doftar och talar är alldeles övertydligt i detta rum som silar både stank och stön från torget nedanför, och det behövs knappast någon större föreställningsförmåga för att samtidigt också uppleva marknadsvarornas sötma och sälta på tungan, att känna de svettiga kropparnas dunst och närhet. Jord och hud är förenade till ett förbund så starkt att ljuset närmast bara späder på denna enhet, understryker ytans och skalets betydelse.

Det är det jordiska perspektivet, kroppens utblick. Men själen suktar efter inblick, ”en horisont under huden” som du kanske skulle kalla det. Och så har vi det viktigaste: insikten som är rotad i hela vår varelse och förankrad i anden. Insikt – att se inåt, inte bara blicka och titta, utan att se och förstå på djupet av sin varelse. Av det här kan du ana att alla delar av människan är viktiga. Kroppen klarar sig inte utan själen, och anden behöver både kroppen och själen för att bli fullkomlig.

Klappret av hästars hovar, grisars grymtande och den böljande ljudmatta som kommersen på piazzan framkallar, förstärks nästan plötsligt av några okvädningsord och visslingar som skär genom den halvöppna fönsterluckan, vasst och nästan brutalt, som slaktarens kniv. Skrik och skrän stiger snabbt i höjden, kärror gnisslar, en ko råmar och mellan husväggarna ekar en kvinnas högljudda och klagande utrop: Lo pregavo the piovesse, ma non che venisse il diluvio! Hånrop och svordomar haglar, någon halkar i tumultet och svär högljutt och irriterat, ett spädbarn gallskriker. Det monotona och nästan regelstyrda köpslåendet har brutalt avbrutits av något, eller någon, som här inte är välkommen. En skugga lång som fattigåret drar fram över ett soldränkt torg.

Birgitta Birgersdotter stiger långsamt upp och går fram till fönsterluckan. I gränden snett nedanför pågår ett tyst slagsmål mellan en vinstinn månglare och två romerska soldater, men folkmassans intresse riktas mot en man som sitter på en åsna som nu viker in på en sidogränd bort från stimmet och larmet på piazzan. Glåporden tystnar i takt med att figuren på det eländiga kräket långsamt avlägsnar sig från den solbelysta folksamlingen in i kåkarnas leriga skuggvärld. Handel och vandel återupptas, incidenten glöms nästan lika fort som den uppstått. Trängseln kring kärror och bodarnas smala diskar hotar den allmänna ordningen, småkrämare och schackrare tävlar högljutt om folkets uppmärksamhet, och gatflickorna kastar skälmska blickar på både borgare och bönder. Lågtidens monotona lunk är tillfälligt bruten av högtidens löftesrika framtidsutsikter. Mannen på den slitna åsnan är av pöbeln redan glömd och kvinnan med hucklet drar igen fönsterluckan.

Han heter Giovanni Colombini, en före detta rik köpman som i ånger och skuld skänkte hela sin förmögenhet till de fattiga, gav sina sista pengar till sjukstugor och barmhärtighetsinrättningar. Pestens grymheter öppnade hans ögon, han anade en straffande Guds hand över det lidande som romarna i många år fick utstå och bevittna. Nu sopar han trappor och torg, hjälper till i kök och går de fattigas ärenden. Det var han som red här förbi och förkunnade försoning och ånger. Men det gillar inte handelsmännen, inte heller folket som ju redan är barskrapat. Några få följer honom, i början även hans fromma maka. Det var hennes röst du hörde: ”Jag bad om regn, men inte om en översvämning”.

En straffande Gud? En handelsman som köper sig fri från skuld? Marknadsglitter och gycklare i skuggan av ett kloster? Pest och böld och sår, men också kött och frukt och fisk, stop och bägare, hätta, huva, siden och sammet – dröm eller mardröm? Liv eller död?

Dröm OCH mardröm, liv OCH död. Du förstår – det finns ingen enkel förklaring på livets med- och motgångar. Ja, i själva verket är det som ser ut som en vinst ofta en nitlott. Och tvärtom: när våra värsta farhågor besannas står Gud oss närmast. Det är som du själv antytt om huden: den kan vara ett skal och ett hölje som skyddar och döljer men också kärlekens kontaktyta och själens hemvist. Det finns ett innanför och ett utanför som gränsar till varandra och som förenas av ett både och. Som kropp och själ: kroppen kräver en själ för att vara levande. Och en själ utan kropp är ... ingenting. Men också Djävulen har en kropp, han är verklig. ‘Själen bör därför ge noga akt att den inte styrs av köttet, ty då råkar det hela i oordning. Då vill också ögonen se det lockande och skadliga, och öronen höra det som är förgängligt. Då förvillas också förståndet, då tar otåligheten herraväldet, då förminskas fromheten, då växer lösligheten, då räknas synden som en likgiltig sak, och framtiden tänker man inte på.’ Du förstår – fastän vi lever i olika tider och världen runt omkring oss ständigt förändras så finns det en sak som aldrig förändras: Gud. Kroppar kommer och går, själen byter ständigt dräkt men Anden, Guds ande, är alltid den samma. Ni moderna människor brukar säga att människan är kropp, själ och ande men jag vill påstå att människan är Ande i första hand, en Gudsvarelse, som har en själ som kopplar denna ande till kroppen. Det handlar om vad man betonar. Betonar du köttet är du snabbt på villovägar, betonar du enbart själen uppstår omedelbart förvirring. Allting måste grunda sig i Anden utan att kropp och själ glöms bort. Jag vet, du är inte van att tala om Anden, du vill kanske inte ens för dina närmaste erkänna att din innersta och innerligaste hud är gudshuden, evighetshuden? Ja, jag talar förstås i bilder så som jag lärt mig sedan jag var barn. Kristus uppenbarade sig för mig redan när jag var liten flicka.

Det samma kan han inte säga, någon Kristus har aldrig uppenbarat sig för honom. Tvärtom har frånvaron av en Guds röst varit den ständiga följeslagaren. Ingen brinnande buske har talat till honom, inga röster hörts från skyn, för att nu inte tala om alla helbrägdagörelser som lyst med sin uppenbara frånvaro. Jo förvisso, det har funnits en vag aning om att kroppen inte är en sluten säck, att psykets till synes nyckfulla rörelser mellan eufori och vandringar i dödsskuggans dal inte är så oförklarliga som de så mången gång verkat. Men vid det har det också stannat – vid tillfälliga ljusglimtar och vaga förhoppningar. Men nästan aldrig någon djup förvissning om mål och mening med livet, om avsikter och uppdrag större än de utmaningar vanliga vardagar uppenbarar. En känsla av flyktighet och en dovt malande meningslöshet har under årens lopp, likt en kardborre eller molande tandvärk, fäst sig någonstans på hudens yta. Inte fri, inte fast, men ständigt i rörelse mot något obestämt mål. Vind för våg.

Du förstår, livet och frågorna och våra vägar är alla olika men liksom skräddarsydda för var och en. Det har behagat Gud att skapa oss till sina avbilder, att spegla sig i våra anleten. Och det betyder att det synliga och det osynliga är lika viktiga. Barnmorskor, igelkottar, ostar, bröd och båtar, pil och båge, brud och brudgum – saker och ting, bilder och berättelser ingår alla i samma väv, ibland tydligt och alldeles uppenbart men oftare förtäckt och fördolt, inlindat, bortvänt. Eller tvärtom: djävlar och demoner är förvisso alldeles verkliga men inte på det sätt vi kanske tror. Vi har ögon att se, näsa att dofta, öron att höra, mun att smaka och en kropp som kan känna – allt inlindat i den hud du ofta tänker på. Men det slutar inte vid det. Huden hör ihop med jordelivet men vid porten till evigheten omformas vår mänskliga gestalt så att den visserligen liknar oss men framförallt återspeglar den speciella gudsvarelse vi från början var skapta till. Jordelivet formar och bereder, evigheten fullkomnar och fastställer.

Gud älskar oss, dig och mig, så oerhört att det inte finns ord för det. Men samtidigt har han gett oss, dig och mig, en fri vilja. Du kan själv bestämma över mycket i ditt liv, men du måste också ta konsekvenserna av dina val. Kroppen vill en sak, själen en annan, men det är bara Anden som kan få bitarna att passa samman. Gud talar till oss, till dig och mig, ständigt, oavlåtligt. Lyssnar du, uppfattar du Guds röst? Jag är välsignad, Kristus talar till mig i både ord och bilder, jag kan inte slå dövörat till, jag kan inte undgå att höra hans röst. Men ändå verkar han ibland frånvarande och avlägsen. Och då ställs min tro på prov. Allt handlar om en Gud som älskar mig i all evighet men som jag kan välja bort om jag bara vill leva i och på huden.

Det här vill jag ge dig som vägkost: bejaka tystnaden och ensamheten i din själs centrum. Du kan bli fullkomlig bara om du tömmer dig på all stolthet och självgodhet som lockar och förför. Du har själv sett, känt och upplevt den självförhärligande människans desperata handlingar för att bli accepterad, hyllad, satt på en piedestal. Guds avsikt och väg är den motsatta: att upphöja den som ödmjukar sig, att lysa upp den som ser och lider av sitt själsmörker. Sorgen och ensamheten, din brist på mänsklig tillit, dina tillkortakommanden och motgångar – allt det där som tynger och drar neråt blir till välsignelse när Guds andes ljus sveper över mörkret.

Och det sker när du börjar be, när du börjar tala med Gud, och framförallt när du börjar lyssna på Gud. Tala och lyssna, ständigt. Också om du inte ser några tecken på en levande dialog så försök hålla fast vid att Gud alltid ligger ett steg före dig. Han har ju skapat dig. Han finns i den oändliga rymden, men framförallt är han verksam i din kropp och bor i din själs innersta. All tid.

Han stiger upp och går fram till fönsterluckorna, öppnar dem på vid gavel så att solgasset slår honom i ansiktet som en varm handduk. I den glittrande middagstimmen kan han först inte urskilja folk och fä, än mindre ana armbågar och gester i det sakta vaggande vimlet där långt nedanför. Liksom lukter och dofter svävar också röster och larm som en genomskinlig matta över Piazza Farnese och förvandlar hela motivet till en målarduk inför hans kisande ögon. Tavlor, brukade hans föräldrar smått roat säga, ska betraktas på långt håll med halvslutna ögon. I det påståendet fanns en sanning inbäddad som de knappast ens själva anade. Ibland måste man stiga ett steg bakåt för att se hela motivet.

Men inte ens då ser man allt det som ramarna omsluter, tänker han nu plötsligt. Målarens duk är bara ett suddigt återsken av den hud som färglagt tavlan, och den ska dessutom filtreras och framkallas på betraktarens egen hud för att kunna upptäckas med hudomslutna ögon, med hela hudkroppen.

Och ändå förblir bilden otydlig, diffus, famlande.

Han vänder sig inåt mot rummet och bländad av det starka solljuset ser han först ingenting annat än ett flimrande mörker. Det påminner om när han brukar få ögonmigrän och delar av synfältet liksom rivs sönder och lämnar en massa luckor i motivet. Att se men ändå inte se.

Eller som nu. Att höra men ändå inte höra.

– Du kan släppa greppet nu.

--------

Torsdagen den 24 oktober 2024 avslutas Hud & Himmel här i bloggen med en kort eftertext. Samma dag diskuterar jag egenutgivning av böcker på Bokmässan i Helsingfors kl 14.30 tillsammans med Anna-Lena Palomäki och Michaela von Kügelgen. Och där kan man förstås då också köpa boken. Och andra av mina böcker. Och min senaste CD-skiva Visum, och komplett notbok, med tjugoen egna tonsättningar till finlandssvenska och rikssvenska författares texter. Vi ses där!

by Magnus Lindholm