Fakirens säng
Det låter som ett nytt ord: Egenutgivare. Men det är det knappast. "I alla tider" har väl skribenter gett ut sina bokalster på eget förlag, mer eller mindre elegant inpackade mellan pärmarna. Men i takt med att praktiskt taget alla hanterar en dator har också möjligheterna att inte bara skriva men också ombryta och grafiskt forma en bok öppnat sig för de flesta. Det är bara tryckningen som tillsvidare får skötas av proffsen. Och språkgranskningen. Och marknadsföringen. Och försäljningen. Och allt det där andra som förlagen i normala fall tar hand om. Hur många egenutgivare behärskar alla dessa specialområden? Knappast många.
För egen del haltar det betänkligt. Jag är rutinerad vad gäller skriftställandet men språkgranskaren hittar ändå väldiga mängder med till synes små fel (och förvisso ett och annat större också). Upprepade språk- och tyrkfel i en tryckt bok är värre än ögonmigrän och grus i ögonen. För att inte tala om alla dessa darlingar som man inte gärna vill killa. Nån måste verkligen säga till på skarpen för annars finns risken att kritikerna längre fram står där och viftar med skyltar som "patetiskt", "löjligt", "ömkligt". Som skriftställare är det en avgjord fördel om man dessutom är lagd åt det asociala hållet och är bra på att sitta, eller stå, vid sitt skrivbord timme efter timme. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter ... Att skriva böcker handlar om att stå ut med sig själv, i synnerhet med sina mörkare sidor. För de dyker garanterat upp i mellanrummet mellan hjärnsläpp och kreativitetskriser. Att skriva är i sig själsprövande, att skriva för att ge ut en bok på eget förlag är rena rama masochismen. Bara en fakir lägger sig frivilligt på författarbädden.
I samband med Helsingfors Bokmässa förra helgen hade jag förmånen att diskutera ämnet från Blåbärslandet scen tillsammans med förlagschef Anna-Lena Palomäki och författaren Michaela von Kügelgen. Michaela beklagade att 25 minuter inte räcker långt i det här sammanhanget och så var det ju. Anna-Lena, med stor erfarenhet att hjälpa bokutgivare ut på marknaden, var positiv till möjligheterna att nå sin publik. Men visst, det är inte gratis. Priset varierar naturligtvis, beroende på upplagans storlek och utformning, om man betalar språkgranskare, grafisk formgivare, marknadsförare etc., men 4000 euro trodde hon var en summa som egenutgivaren rimligtvis måste punga ut. Lyckas man med egenförsäljningen så går å andra sidan största delen av inkomsterna i egen ficka. Jag ombryter själv alla mina tryckalster, hanterar bilderna själv, och skickar de slutgiltiga pdf-filerna direkt till tryckeriet. Mina upplagor är små: 50–150 ex., och min språkgranskares arvode (ett proffs), är mycket moderat. Så långt är det mesta under kontroll för min del.
Men det är marknadsföringen och distributionen som för mig är den stora utmaningen. Och hela rumban med att nå press och radio. Och att synas i sociala media. Utan reaktion i media är du nästintill död som författare. Och då räcker det inte hur proffsig och bra boken än är. Allt det här är förstås en förrädisk grogrund för schizoida tankar i allmänhet och självdestruktivt beteende i synnerhet. Ändå fortsätter jag att plåga mig själv, pustar ut på spikmattan mellan varven, för att sen igen ge orden en match och slå meningslösheten på käften. Det är nämligen vansinnigt tillfredsställande när inte bara hela meningar men även större meningssammanhang faller på plats, när nya insikter träder fram på bokens sidor och mycket av det som varit ostrukturerat och fragmentariskt plötsligt får gestalt och form. Så jag fortsätter, oberoende av professionella förlag, av att ta en dust både med mina skuggor och mina dagrar. Fakir var ordet. Författarfakir. Eller med ett ännu mera precist nyord: Jag – en egenutgivarfakir.
Några snabba bilder från årets Bokmässa i Helsingfors. Överst: publik vid Blåbärslandets scen. Birgitta Udd och Thomas Lundin diskuterar Mat och liv, liv och mat, på Blåbärslandets scen. Kom ti byin var rubriken för ett samtal på Fiskehamnen-scenen med Axel Åhman, Ulrika Hansson, Annika Åman, Catariina Salo, Philip Teir och Pekka Heino.
Söndagen den 3 november
Den nu brukliga bokformen lånades från vaxtavlorna, vilka ofta funnos sammanbundna till en bok i vår tids mening. I och med pergamentet blev denna form regel – en regel, som sedermera iakttogs även för pappershandskrifterna och från dem övergick till den tryckta boken.
Johan HENRIK Emil SCHÜCK (1855–1947), svensk litteraturhistoriker, rektor, professor och ledamot av Svenska Akademien 1913–1947.
TEMADAGAR (bl.a.) Internationellt One Health Day, World Jellyfish Day Finland Kyrkoåret: Tjugofjärde söndagen efter pingst. Tema: Medborgare i två riken Tyskland Weltmännertag, Tag der Hernie USA National Housewife's Day, Daylight Saving Time Ends, National Sandwich Day
TEMAMÅNADER (bl.a.) USA National PPSI Aids Awareness Month, National Pet Cancer Awareness Month, National Career Development Month, Military Family Month
Självständighetsdag Dominikanska republiken (1978, Storbritannien), Mikronesien (1986, USA) Panama (1903, Colombia)
Längst nere i bloggen som vanligt VECKANS BOKSTAVLIGA ORDSKED och VECKANS FOTO(n).
Det är precis fem år sedan (1.11.2019) jag startade Mao's lilla blåa. Bloggen tar nu en skapande paus resten av året. Se information den 1 januari 2025.
Veckans foto
Bokens blad, och höstens. Det är något estetiskt tilltalande i det bristfälliga, söndertrasade, förfallna. Nyss sprakade färgerna i vinrött, guldgult och ockra, nu har paletten övergått i brungrönt och olivsvart. Marken mörknar, löven lägger sig att vila. Ljuset avtar, blåsten tilltar, motvindsvandraren flämtar – "minns i november, den ljuva september ..." Jovisst, denna höst har sannerligen varit ljuv vad gäller väderleken här i norr, men klimatkatastroferna på andra breddgrader har avlöst varandra med skrämmande intensitet. För att inte tala om raden av hotbilder i övrigt, lite längre bort och mycket nära – en passerande årstid, även en blöt och mörk, väger lätt när klotet vrider och vänder sig i existensångest.
Var och hur hitta något slags tröst, hopp och framtidstro? I min lilla värld, med bland annat Hertonäs gårds park i environgerna, är det mesta som förut. Träden, dammarna, gångstigarna – alla ser de ut ungefär som tidigare höstar. Och ändå är de annorlunda. Och det beror förstås på att min blick färgas av de själens ögon som också noterar det som inte direkt faller i synfältet. Den nostalgi över tidens flykt som jag så krampaktigt brukar ty mig till när tider och omständigheter ohjälpligt förändras, har ändrat karaktär. Bakåtblickandets frestelse är stor när framtiden inte bara är oklar och diffus utan direkt hotfull och utmanande. Ändå finns det ingen annan riktning än framåt.
Med ålderns rätt tänker jag mycket på gamla släktingar, på de liv som levts på min genetiska livskarta. Kreativiteten har tidvis varit påfallande, trots kris och krig (eller kanske just därför) och även om jag självfallet förenklar och kanske karikerar situationer så ligger det något slags trots och sund oppositionsvilja i de aktiviteter som ofta går som en röd tråd på släktberättelsernas bokblad. Javisst, ibland vissnar människan, men lika ofta återuppstår hon i ny gestalt lite längre fram. Årstiderna påminner om detta, speciellt hösten: det som ser ut som död är "bara" en övergång, en port, en av många sidor i livets bok.
Utan detta dubbla perspektiv, utan denna blick bortom allt detta synliga, skulle jag troligen knäckas. Att morgondagen formas här och nu, det förstår jag. Men har jag förstått att mitt liv är skräddarsytt för just denna plats på klotet, i just denna ångestskapande tid, att också jag har fått mig tilldelad en specifik uppgift? Ibland tvivlar jag på meningen med alltsammans, även på mitt skriftställaruppdrag. Varje dag frågar jag tyst mig själv: Har min mening något liv?
Fotona är tagna i Hertonäs gårds park i slutet av oktober.