Bokens blad, och höstens. Det är något estetiskt tilltalande i det bristfälliga, söndertrasade, förfallna. Nyss sprakade färgerna i vinrött, guldgult och ockra, nu har paletten övergått i brungrönt och olivsvart. Marken mörknar, löven lägger sig att vila. Ljuset avtar, blåsten tilltar, motvindsvandraren flämtar – ”minns i november, den ljuva september …” Jovisst, denna höst har sannerligen varit ljuv vad gäller väderleken här i norr, men klimatkatastroferna på andra breddgrader har avlöst varandra med skrämmande intensitet. För att inte tala om raden av hotbilder i övrigt, lite längre bort och mycket nära – en passerande årstid, även en blöt och mörk, väger lätt när klotet vrider och vänder sig i existensångest.

Var och hur hitta något slags tröst, hopp och framtidstro? I min lilla värld, med bland annat Hertonäs gårds park i environgerna, är det mesta som förut. Träden, dammarna, gångstigarna – alla ser de ut ungefär som tidigare höstar. Och ändå är de annorlunda. Och det beror förstås på att min blick färgas av de själens ögon som också noterar det som inte direkt faller i synfältet. Den nostalgi över tidens flykt som jag så krampaktigt brukar ty mig till när tider och omständigheter ohjälpligt förändras, har ändrat karaktär. Bakåtblickandets frestelse är stor när framtiden inte bara är oklar och diffus utan direkt hotfull och utmanande. Ändå finns det ingen annan riktning än framåt.

Med ålderns rätt tänker jag mycket på gamla släktingar, på de liv som levts på min genetiska livskarta. Kreativiteten har tidvis varit påfallande, trots kris och krig (eller kanske just därför) och även om jag självfallet förenklar och kanske karikerar situationer så ligger det något slags trots och sund oppositionsvilja i de aktiviteter som ofta går som en röd tråd på släktberättelsernas bokblad. Javisst, ibland vissnar människan, men lika ofta återuppstår hon i ny gestalt lite längre fram. Årstiderna påminner om detta, speciellt hösten: det som ser ut som död är ”bara” en övergång, en port, en av många sidor i livets bok.

Utan detta dubbla perspektiv, utan denna blick bortom allt detta synliga, skulle jag troligen knäckas. Att morgondagen formas här och nu, det förstår jag. Men har jag förstått att mitt liv är skräddarsytt för just denna plats på klotet, i just denna ångestskapande tid, att också jag har fått mig tilldelad en specifik uppgift? Ibland tvivlar jag på meningen med alltsammans, även på mitt skriftställaruppdrag. Varje dag frågar jag tyst mig själv: Har min mening något liv?

 

Fotona är tagna i Hertonäs gårds park i slutet av oktober.