Rhododendron gråter krokodiltårar
Hur gick det nu så här? Himlen tömde sitt sista (?) lager av snö (22-23.4) när jag redan väntade på vårens pistiller och pasteller! På några timmar drogs jag många veckor, många månader tillbaka i tiden. Jag var redan nersänkt i aprils sista dagar när nån plötsligt började slita och skrynkla den nyss öppnade vårkalendern som om inga årstider mera skulle vara heliga. Inte får man väl ändå göra så! Dessutom är jag illa rädd att dessa meteorologiska lappkast kommer att bli allt mer frekventa och brutala. Usch, usch, usch.
Apropå årstider och känslokrockar. Nya albumet VISUM (se annons här ovanför) är en lyrisk-musikalisk resa från vinter till vinter. Ett till synes ständigt cirklande från vinter till vår till sommar till höst till vinter igen, gestaltar sig på den egna livsvägen egentligen mera som en enda lång raksträcka. Eller kanske i alla fall inte. Kanske ser den mera ut som en gammaldags landsväg, slingrig och sandig? Eller som en alpernas serpentinväg med hårnålskurvor och (tanke)stup? Eventuellt som en rotbelamrad och vinglande stig?
Nå, hur som helst. Dessa naturens återkommande färg- och doftmarkeringar har sedan länge tillbaka i tiden även klistrat in sig på kroppens insida, som ett slags mental kopia av de yttre omständigheterna. Men de två – jag och naturen – snurrar ju inte riktigt hand i hand. När kölden knäpper i knutarna tänder jag ljus och brasa, när solen steker skinnet måste jag strax ställa mig i halvkalla duschen. Våta höstar kräver vattentäta och varma skodon, det samma gäller när våren vinglar mellan snö och slask. Aldrig är det riktigt bra. Antingen är det för mycket eller för lite, för vått eller för torrt, för kallt eller varmt.
Nånting av detta kluvna, detta både och, hörs och känns också i de tjugoen sånger som Marika Westerling och Matteus Blad tolkar. Mina visaktiga tonsättningar har tillkommit både i livets uppförsbackar och under vardagars mera lättframkomliga partier, men kanske dock oftare efter jobbiga tider. Med de två röstkonstnärerna som känsloförmedlare och stämningsskapare vävs texternas tungsinne och lättsinne samman till nånting som nästan liknar en flygande matta. När sedan kapellmästaren och pianisten Martin Segerstråle och hans musiker klämmer i, fladdrar mattan mödolöst och självklart över hav och land, i tid och rum. I fyra årstidsmonologer (ja, jag vet; det heter infinita verb och ingenting annat!) försöker jag hålla kursen, fungera som en lågmäld turistguide. Den musikaliska resan tar nästan exakt en timme och under den tiden hinner lyssnaren passera både snögnistrande österbottniska landskap, vistas i kometernas evighetsrymd, höra plasket från ett romerskt kejsarbad, stå vid Diktens port, och notera hur femtifyra knipor prickar sundet – bilder som förföriskt fäst sig på tonmattan, den sammetslena.
För en billig peng köper du ett VISUM som berättigar till vistelse i Visans gränsmarker. Det kan du behöva, som motvikt till meteorologiska och andra ännu värre lappkast som bara får det att snurra i huvudet och i värsta fall göra dig olycklig. Med visum på fickan blir du lycklig. Eller åtminstone varm inombords.
