Läsning som lampa och livslod
Även vi som skriver mer eller mindre professionellt har först lärt oss att läsa. Först håller man i en bok, långt senare kanske man själv skriver en bok. Och jag vill väl tro att skriftställandet och författandet närs av ett nästan ständigt läsande, som om en stor del av tankeverksamheten skulle ta sats ur de meningssammanhang och den bildvärld som en regelbunden läsning producerar. Och det handlar då inte nödvändigtvis enbart om prisbelönta böcker och litteraturens klassiska verk men kanske minst lika mycket om dagliga tidningar och artiklar i tidskrifter, finstilt information på förpackningar, varudeklarationer, graffiti och väggklotter och mycket, mycket annat. Det är som om de lästa orden och meningarna skulle öppna en inre värld som inte kan nås och erfaras på annat sätt. En ny verklighet definieras och nyanseras, en fragmentarisk världsbild tar gestalt och expanderar.
Men allt jag läser känns inte enbart som en mental smekning eller fungerar som självklara psykiska plåster. Eller uttryckt lite annorlunda; om motståndet blir alltför stort och om jag inte ganska snart tilltalas av rytm, rim och reson, ger jag helt enkelt upp. Och det sker ganska intuitivt. Ibland tvekar jag visserligen både en och två gånger innan jag smäller ihop bokens pärmar, tycker kanske att jag är slapp och slö som inte vågar utmana ett slumrande intellekt. Eller kanske det mera är fråga om ett slags känslomässig självbevarelsedrift, en försiktighetsåtgärd som en sliten själ i hastigheten förlitar sig på. Alla ord och alla meningar fäster sig förvisso inte smärtfritt på själsduken och frågan är hur masochistisk min teckentolkning egentligen borde vara. Ska läsning bara vara ständig njutning, ett småmumsande på smakfulla ord och delikata meningar, eller ska den också bredda min upplevelsevärld och mina insikter genom att locka till intag även av mera svårsmält tankeföda?
Idag är det WORLD BOOK and COPYRIGHT DAY, instiftat 1995 av UNESCO. Och jag tänker speciellt på de böcker jag läst som rör sig i gränslandet mellan det synliga och det osynliga. Ja, fast strängt taget handlar allt läsande om just detta mellanläge, hur bokstavskrumelurer och ordkonstruktioner på ett mirakulöst sätt färglägger och bildsätter de berättelser som sedan projiceras under pannloben. Tecken och tankar tar form, nytt liv uppstår ständigt i hjärnans och hjärtats oändliga korridorer som om inget annat än fantasins totala kollaps, eller en svårartad demens, tycks kunna stoppa. Det om något är ett livets under: att läsning ständigt slår upp nya dörrar och fönster inne i mitt själsmörker. Ord lyser bokstavligen upp de dunkla omgivningarna, långa svepande meningar drar effektivt undan tunga tankeridåer. Och då talar jag om böcker i allmänhet och inte explicit om Boken med stort B.
Där på den bokupplysta inre scenen är livet sedan lite lättare att bära.
Foto: Fokus på essäer i Akademiska bokhandeln i Helsingfors i april 2023.
Påsken, Jesus och den hisnande trestegsraketen
Det här är förstås livets och den jordiska tillvarons absolut största mysterium: att Jesus uppstår från de döda, inte som ett vitt spöke eller en genomskinlig ande men med sin konkreta kropp. Fast en riktigt vanlig kropp är det ju inte. Han kan tydligen röra sig obehindrat genom dörrar och väggar men å andra sidan känns han igen också på sina sår i händer, fötter och sidan. Och han ligger där till bords och äter samma fisk och bröd som apostlarna, dricker samma vin. Han är alldeles uppenbart just exakt den Jesus som de vandrat och umgåtts med de senaste tre åren, men på något oförklarligt sätt är han samtidigt annorlunda.
N T Wright, engelsk biskop emeritus och en av världens ledande forskare inom ämnet Nya Testamentet, noterar att många, många, även aktiva kristna, har fått detta med livet efter döden ordentligt om bakfoten. Det handlar enligt honom inte om att vår själ efter döden av Gud förs upp till någon avlägsen himmel för att vi där med honom och änglarna sedan ska befinna oss i ett saligt tillstånd i all oändlighet. Nej, nej, säger den bibelsprängda teologiprofessorn, när vi dör kommer vi, efter någon form av själslig rening, visserligen till ett paradis där vi i frid och ro är omslutna av gudomlig omsorg, men det stora målet närmar sig först när Gud besluter att den yttersta tiden är kommen och sammanför jord och himmel HÄR PÅ JORDEN. Hur det ska gestalta sig kan människan givetvis inte fullt och fast begripa men det är uppenbart att när så sker behövs det en ny förhärligad kropp av den typ som Jesus visade upp på påskdagen: fysisk och konkret men samtidigt på något märkligt sätt tidlös och transparent.
Allt det här kan en mänsklig skalle naturligtvis inte fatta och då är det väl ganska självklart att även hjärnan måste uppgraderas, senast där på tröskeln till det slutgiltiga himmelska jordelivet (eller jordiska himlalivet om man så vill utrycka det). Men vi är inte där ännu, knappt ens halvvägs. Och påsken slutar som bekant inte på ett kors, påsken pekar framåt, vidare. Det mänskliga livet är i själva verket en trestegsraket: 1) Detta aktuella (kroppsliga) jordeliv, 2) en kommande (själsligt-andlig) himlatillvaro, och till sist 3) den extraordinära finalen där jord och himmel, kropp och själ sammanförs till något fullkomligt nytt och aldrig förr skådat: de förhärligade kropparnas liv på en himmelsk jord i en tidlös evighet.
Ofattbart? Förvisso. Och det mest obegripliga är att också jag har fått en fribiljett till denna oändliga resa.
[Foto: Betande får på de steniga sluttningarna i Torcal, hundra kilometer nordost om Marbella i Spanien. Bild och text ingår också i Kyrkpressens Andetag-blogg söndagen den 9 april].
Från köttsöndag till askonsdag
Festa och fasta hör liksom ihop, som krona och klave. Men det är bara det att mitt festande – detta ständiga tuggande och smaskande från tidig morgon till sen kväll – ganska långt har styrts av en gluten- och laktoskänslig mage som alltför ofta gjort livet surt, både när jag hållit mig till spelreglerna och när jag brutit mot dem. En starkt begränsad diet (det finns också en lång rad kryddor, grönsaker och frukter som likaså är förbjudna, liksom socker i alla former etc) har mången gång fått mig både harmsen och lessen, ja smått skamsen också: jag gnäller och suras och känner mig stigmatiserad, negativt uppmärksammad och ynklig. Under år och decennier trotsade jag kroppens signaler och levde i en nästan ständig oro över vad tarmarna kunde ställa till med, mycken energi gick åt till att räkna ut var närmaste toalett fanns.
Efter tio år som pensionär, och oftast själv ansvarig för vad jag köper, tillreder och inmundigar, har vardagen ganska radikalt ljusnat. Om magen inte klarar av CocaCola och gul Jaffa, öl, vin och whisky, så finns det inget annat alternativ än att se sanningen i det klarblåa vitögat: Sorry, ett glas kallt vatten, tack! Pizza och godis? – tyvärr! Hamburgare, fransk potatis, nuggets – inte ens det? Men det är ju torsdag – lite ärtsoppa och punsch? Kaffe? Kladdkaka? Korinter? Körsbär? Kaktusfikon?
I stället för att förbanna mörkret har jag tänt ett ljus. Efter några års fladdrig träning med plån och veke börjar jag sakta mak kunna det här. Det finns ju trots allt laktosfria produkter i mängd, likaså glutenfria (även om de ibland innehåller för mig förbjudna ingredienser). Jobbigare var det med sockret. Men när jag insåg vad det åstadkommer inte bara med min stackars mage men också, och kanske i synnerhet, med min hjärna, började det gå upp ett ljus också inne i skallen. Men det tog tid: Det sägs (fackfolket säger) att det kan ta ett och ett halvt år för hjärnan att återgå i normalläge efter det man slutat överbelasta den med socker. Aderton månader! Den första tiden räknade jag dagar och veckor men så småningom glömde jag lyckligtvis nästan bort detta bedrövliga faktum. Idag VET jag att jag glömt det som jag tidigare trodde att jag kom ihåg – ett lite bakvänt faktum på att min hjärna trots allt fungerar. Likaså VET jag att jag ännu tre dagar får leva loppan, smälla i mig fettbildande föda om det nu sen är det jag absolut vill. Men jag blir lite fundersam när jag ser mina överbelastade mattallrikar så här rakt framför nunan. Vad säger de om mina prioriteringar i vardagen?
Men tillbaka till fastan. Nu har jag tre dagar på mig att ladda upp, eller rättare sagt att ladda ner. Och jag måste erkänna att det något lite pirrar i magen – hur ska jag denna gång klara av att inte småtugga mest hela tiden? Vad säger själen när kroppen propsar på mellanmål – tack, men jag tror jag avstår? Och vad gör jag när frestelserna blir för stora, när min lekamen börjar krypa upp längs väggarna – börjar skafferi- och kylskåpsdörrar senast då gnissla och smälla? Kroppen är en lurig jävel, men så är också själen – jag vet aldrig vad de riktigt är kapabla till. Och det är smått skrämmande med tanke på att jag trots allt har trott mig känna dem båda ganska väl. Men så är tydligen inte fallet alla gånger.
Min fasta förvissning är att min fasta förvisso är både gluten- och laktosfri men kanske inte helt klagofri. Vilket får mig att tänka på att fastan bara till vissa delar handlar om att tillfälligt avstå från mycket av det goda som vardagen för med sig. Jag FÅR faktiskt fasta, jag FÅR faktisk fylla mig med hur mycket andlig föda som helst utan att själen kollapsar. Och tystnaden är garanterat inte fettbildande, åtminstone inte så länge jag håller min lekamen i någorlunda rörelse. I längden är tystnaden förvisso beroendeframkallande, men det är kanske just det jag måste bli: beroende av tystnaden, bunden till det som inte går att äta och dricka men ändå, och just därför, kallas Livets bröd och dryck.
(Spana också in S som i FASTLAGSBULLE längst nere i blåggen!)
Foto: Ett litet urval av de matportioner jag det senaste året har inmundigat. Idag undrar jag varför jag egentligen har dokumenterat mitt överflöd. Dåligt samvete?
Gör en darwin
Jag är ju varken biolog eller zoolog, än mindre geolog eller teolog – allt det där, och mycket mer, som Charles Darwin var. Rent formellt är jag faktiskt statsvetare / socialvetare men det låter så pompöst att jag alldeles spontant ryggar tillbaka för en dylik titulation. Överhuvudtaget ryggar jag tillbaka för titlar, i synnerhet när de helt skamlöst används som polermedel på den egna hjälteglorian. När ytans dominans överskuggar allt annat uppstår självfallet frågan; vad är det som med sådan frenesi måste döljas? Jag tror inte att Darwin hade tid och behov att slänga sig med titlar i tid och otid, det hade han nog insett senast där på Galapagosöarna bland havsleguaner, lavaödlor och blåfotad sula. Naturens under och mysterier möblerar i bästa fall ordentligt om i det mänskliga hjärnkontoret så att saker och ting får sina rätta proportioner och intar sina rättmätiga placeringar på livskartan.
Nå, nu hade ju Darwin inte rätt på alla punkter och hans tankar om skapelseberättelsen förbigår jag med blindgångarens självsäkerhet. Mera tänker jag på alla dessa människor som på olika sätt gräver ner sig i gigantiska problemkomplex, som med metalldetektorn i högsta hugg tassar på potentiella kunskapsfält, allt i syfte att på djupet av sin varelse söka efter godbitar under huden. Och i synnerhet applåderar jag dem som med stor envishet tvingar tystnaden att tala, ungefär så där som skulptören gör när han hackar och slipar och tar bort allt onödigt så att motivet kan träda fram och bli synligt. Det handlar alltså kanske inte alltid om att lägga till och komplettera utan också om att karva och skära bort.
Varje seriös forskare, konstnär och någorlunda mogen människa inser ganska snart att det vi kallar livet är en mix av till synes stort och smått, synligt och osynligt, mjukt och hårt. Och att vi alla är skräddarsydda till att vara forskare inom vårt eget specifika område. Jag är nämligen ganska övertygad om att Gud har en glasklar tanke med våra liv, ett uppdrag och en idé som det är vår alldeles speciella uppgift att upptäcka och gestalta. Jag tror att vi alla, var och en, med förundran och nyfikenhet är satta att ständigt botanisera i vårt själsliga galapagoslandskap, även när dimman ligger tät och livet står stilla som en ålderstrött jättesköldpadda. Uppdraget är att "göra en darwin" så gott det går, att se och finna men inte nödvändigtvis vinna. För att sedan, under skratt och gråt, dela de unika forskningsresultaten med oss alla andra sanningssökare. En mun, två öron och ett hav av hud.
Fotona uppifrån ner: Ödla i Amsterdams zoo, jättesköldpadda i Fuengirola zoo i Spanien, och kvällsvy på Teneriffa.
Tankars tysta parad
Just nu när jag i decembers sista dagar skriver de här orden drar ett vått horisontellt snöfall över berg och träd rakt framför mina många fönster. Enbart dessa genomskinliga rutor skiljer min ombonade och varma kula från rusk och nästan regn, blåst och pina. Och jag tänker spontant att det kanske råder ett liknande förhållande mellan min kropp här inne och det landskap som uppenbarar sig när jag sluter ögonen, bara en tunn hinna skiljer dem åt. Dröm och fantasi, minne och inre bilder speglar mönster som det är nästan omöjligt att beskriva i ord och mening, kanske något tacksammare att gestalta i bild och rörelse och toner. Eller kanske inte; motiven glider ständigt mig ur händerna, skiftar i färg och form och fägring. Om mitt yttre skal är tämligen intakt och från dag till dag bara något lite ändrar uppsyn, så är aktiviteterna under huden av helt annan intensitet och karaktär. Med tanke på att det så ofta är fasader och utseende, yta och skal som står i fokus uppstår här alltså en snedvridning som bokstavligen är halsbrytande.
Missförstå mig rätt: det är här i den synliga världen jag självfallet rör mig med min kropp och allehanda mer eller mindre nödvändiga attribut, men drivkraften och själva innehållet tar sats i något som ligger fördolt. Vad är väl mer tilldragande än en stilig fasad som även inhyser ett charmant och smakfullt inre men, som den svenska humorgruppen Galenskaparna uttrycker saken; smaken är som baken och aldrig mötas de två. Eller åtminstone ganska sällan. I brist på insikt kör många enbart med utsikt. Men det finns förvisso även de som så helt och fullt fokuserar på sitt andliga och själsliga liv att kroppen hamnar så smått i kläm. Och det är kanske inte alla gånger heller riktigt vettigt. Så var och hur hitta en balans mellan yta och innehåll, kropp och själ?
Ett nytt år tar sats och idag firas World Day of Peace. Och jag bävar vad 2023 ska föra med sig: fortsatta våldshandlingar i Ukraina? Hur ska Putin stoppas? Kanske blir det en eskalering av maktmissbruk inte bara där men också på många andra ställen på vår jord? Och hur ska det gå för Madagaskar, Burundi, Guatemala, Pakistan, Papua Nya Guinea och många många andra utsatta länder och regioner? Och håller EU och FN för trycket? Och vädret: det blir sannolikt många nya dramatiska naturkatastrofer, ekosystem som kollapsar? För att inte tala om finanskriser och energikriser. Min tysta inre värld står sig slätt mot omvärldens verop och klagan och skulle kropp och fysik vara allenarådande är framtidsutsikterna mörkare än gråa. I väntan på att världens tusen rikaste människor ska använda sina ofantliga förmögenheter till att fixa klotets ekonomi på noll-tid, och den narcissistiska samhällsutvecklingen på något obegripligt sätt kan diagnostiseras och rehabiliteras, så får jag lita på att det i min till synes tysta inre värld finns så mycket ljus och hopp att det tränger ut genom kropp och belyser mina ord. Men först måste jag stifta fred med mig själv.
Mina foton är tagna på utställningen Den tysta paraden av den belgiska konstnären Hans Op de Beeck som fram till 26.2. visas på konstmuseet Amos Rex i Helsingfors. På informationstavlan läser jag bland annat: "Hans Op de Beecks konst avbildar livet, dess tillfällighet och skönhet, men å andra sidan också dess sorglustighet. Konstnären rör sig smidigt mellan olika medier och säger själv att han navigerar mellan barockens och minimalismens formspråk, men kryddar det med en kitschestetik à la nutidens supermarket. / Konstnären bjuder in besökaren att vandra omkring i en gåtfull park som avbildar livets olika skeden, men där all rörelse har frusit och upphört. Utställningens landskap som liksom täckts i aska styr oss att sakta av på takten och blicka in i vårt inre – att vila i ögonblicket."
Helig hud
Det ligger ett nyfött barn i en krubba och jag tänker på mitt favorittema huden. Om det är nånting som är skört och känsligt, men samtidigt oerhört starkt och oemotståndligt tilldragande så är det ett nyfött barn inlindat i presentförpackning, i sin hud. Och det får konsekvenser. I och med Jesu födelse är huden inte mera ”bara” mitt fysiska och mentala skal men också min gudomliga hemvist. Min bräckliga och dödliga gestalt inhyser alltså inte bara en tidlös evighet men också en potentiellt förhärligad hudkropp. Det är så hisnande ofattbart att jag ryser.
Men denna hud är, som alla andra gränser, både en möjlighet och ett hinder. Precis just nu när jag skriver detta råkar jag alldeles lätt sparka skenbenet i datorns bashögtalare som ligger på golvet framför arbetsstolen. Det smärtar till överraskande hårt och efter en stund slår (!) det mig att också orden, liksom huden, kan ha två sidor. Ömhet innebär värk i vila, men är också ett uttryck för stor omsorg och kärlek.
Gränser, fysiska och mentala, överskrids ständigt, och ofta orsakar de stor förödelse och tragedi om inte parterna på båda sidor är överens. Och det är samma sak med huden: Om inte huden är genomsläpplig och transparent uppstår snart en låst gräns, en konflikt mellan yta och innehåll eskalerar. Hur ofta har jag inte sett och upplevt hårdhudade, okänsliga människor som aldrig riktigt står i kontakt med sitt inre, som agerar på ytan, som likt fariséerna med stor frenesi polerar sin fasad men samtidigt saknar själslig insikt. Skalet glänser men innehållet krackelerar.
Ett barn är fött, men inte vilket barn som helst. Ett nytt liv, en ny verklighet uppenbarar sig. Huden, den nästan genomskinliga, har nu på ett för min hjärna obegripligt sätt förvandlats till själens själva hemvist. Alldeles uppenbart blir det när den uppståndna Jesus visar sig för bland annat aposteln Tomas, han som tvivlade. Rör vid mig, säger Jesus, stick din hand i mina sår. Jesus är den samma som förut, men ändå inte riktigt. En förhärligad kropp finns inte beskriven i medicinvetenskapens läroböcker men det är uppenbart att huden, den omslutande och registrerande, är vår följeslagare och vårt signum även i livet efter detta.
Det är inte bara ett barn som nu har fötts, även en helt ny evighetsbestämd verklighet gör sig antydd på båda sidor om tiden – den kvantitativa (Chronos) och den kvalitativa (Kairos). Där emellan ligger huden, den tunna, den livsmärkta, den oemotståndliga. Den heliga.
Foto: Kapellet i klostret Ermita de San Honorato ligger på toppen av Puig de Randa, på femhundra meters höjd, mellan tätorterna Algaida och Llucmajor på Mallorca.
Papperslös eller pappersrik
Som skriftställare tänker jag nästan ständigt på ord och meningar, formulerar artiklar och skriver böcker, och producerar ibland trycksaker. Och jobbar en hel del med just denna blågg; bilder, tankar och texter. Det handlar inte bara om ett innehåll i största allmänhet men också om en medveten visuell utformning. De enskilda ordens stilmässiga utstyrsel och meningarnas moderiktiga utformning ska helst också kopplas samman med lämpliga fotografier, aktuella sådana eller framplockade ur datorns hårdskiva. Yta och innehåll ska på något sätt föra en dialog, och helst smälta samman utan att läsaren egentligen reflekterar över detaljernas mängd. Det är ett skapande som i praktiken sker på datorns skärm, men mera symboliskt på ett papper. Som skriftställare är jag nämligen ganska pappersrik.
Det kom jag att tänka på när jag noterade INTERNATIONELLA MIGRATIONSDAGEN som firas just dag. Att vara papperslös innebär en tillvaro i en gråzon, ett slags ickevarande, osynlighet. Enbart i USA är de papperslösa mer än 11 miljoner, i Sverige några tiotusental, i Finland ännu mindre. Vi läser om dem i pressen, hör om dem i radio och TV, men nästan alltid som ett samhällsproblem. Att vara papperslös är att vara raderad från samhällskartan, utsuddad från verkligheten. Några få har lyckats formulera sin prekära situation i bokform och på det sättet öppnat omgivningens ögon för ett liv i stor osäkerhet, en tillvaro i marginalen. Inför den här dagen har Familjen Helsingborg (ett tiotal folkbibliotek runt sydsvenska staden Helsingborg) på sin hemsida listat en lång rad litteratur som på olika sätt beskriver migrationens verklighet. Böckernas namn ger en vink om innehållet: Exil, Den sista gåvan, Den försvunne, Jag lever och du hör mig inte, Med ett namn som mitt, Det blir säkert bra igen, Det som inte kan utplånas, I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig igen.
Och det var det litterära uttrycket för en komplicerad samhällssituation som också inspirerade den svenska forskaren Fredrik Olsson att se närmare på hur den papperslösa migrationen till USA tog sig uttryck i åtta nutida (1992–2009) latinamerikanska romaner. Disputationen skedde år 2015 både i Göteborgs universitet och Universidad de Sevilla. På Göteborgs universitets hemsida noterar Olsson bl.a.: "Under merparten av 1900-talet har författare från Mexico och USA framställt den papperslösa migranten som ett kollektiv av fattiga mexikanska bönder och arbetare. Den nutida litteraturen rymmer betydligt större variation."
Med risk för att bli helt missförstådd och inte inse vidden av den enskilda papparslösa individens rotlöshet, konstaterar jag att vi alla är mer eller mindre migranter: ensamma, utslängda, bortglömda. Den mexikanska Nobelpristagaren Octavio Paz skriver i Ensamhetens labyrint om många av de över en miljon mexikaner (sammanlagt sex miljoner i USA) som bor i Los Angeles: "Det som skiljer dem från den övriga befolkningen förefaller mig vara deras förstulna, oroliga min: som om de gömde sig bakom en mask, som om de fruktade att främmande blickar skulle kunna klä av dem inpå bara kroppen."
Och jag tänker ofta: Mina ord och meningar är min klädsel, mitt visitkort utåt. Utan detta skapande är jag naken, ett ingenting, som en papperslös migrant. Kanske det är också därför som jag gett mina vistonsättningar det gemensamma namnet VISUM. Det finns alltså en gråzon, ett potentiellt ingenmansland dolt i alla människor, en "ensamhetens labyrint". Samhället kräver ett pappersbevis på att människan finns till i detta land på lagliga grunder. Hur annorlunda är det inte i den andliga världen! På min muntliga begäran utfärdar Gud helt kravlöst ett visum till den gränslösa evigheten, full av liv och arbete och gemenskap.
Foton: År 2004 reste ja tillsammans med konstnären Paula Blåfield till Mexico. Först vistades vi några dagar i Mexico City men flög sen vidare till Oaxaca (300.000 inv.) i södra Mexico där vi följde med festligheterna kring Dia de muertos, De dödas dag. Förutom konst och kultur bekantade vi oss också med den krassa vardagen och besökte bland annat slumområdena på bergssluttningarna ovanför staden. Mexico – detta soldränkta vackra land, fullt av liv och färg och urgammal kultur – kämpar samtidigt med stor arbetslöshet och fattigdom.
Katten och den heta gröten
Min tillvaro kretsar helt och hållet kring den heta gröten. Och nimenomaan (som man säger på lågsvinska) handlar det om havregrynsgröt. Het gröt framställd på fullkornshavregryn är självaste kärnan i min gastronomiska tillvaro, en grundbult i min i övrigt tämligen ensidiga diet. Havregrynsgröt ska det vara varje morgon, en gröttallrik som fullkomnas av lagom mängd buskblåbär, hallon och blåbärssoppa. Och som pricken på i:et och som elegant svansföring: smulor av havrekex som strös lite nonchalant över hela skapelsen. Glutenfritt, laktosfritt, och nästan sockerfritt – en lisa i första hand för kroppen men också för själen. Nu kan dagen drabba mig nästan hur den vill, jag är redo.
Men katten då, var kommer den in? Nå, vanligen kommer den in genom bakdörren, nånstans där ur de mörkaste delarna av tankens bortersta skrymslen. Det är en lur(v)ig typ, tyst tassande, lika självmedveten som reserverad, spanande och distanserad på en gång. Med fingrarna på tangentbordet och världen framför mig låtsas jag som om det regnar, som om jag hade allt under kontroll. Men jag har inget under kontroll, allra minst förstår jag mig på detta småjamande i kulisserna, detta återkommande strykande längs dunkla färdvägar och nattliga bakgator. Mitt vakna jag suktar efter ord och mening, mitt drömska jag ältar sig i förlorade jakter och förflugna tankar. Hjärtat kokar, katten haltar.
Det är inte gröten som är utmaningen. Och det är inte heller katten som är problemet. Nånstans under pannloben anar jag ett spel, en strategi som går ut på att skifta perspektiv, att låta periferi och centrum byta plats ibland. Att låtsas ointresserad, och att i nästa sekund kasta sig över bytet med risk att bränna sig, försäga sig, förskriva sig. Men den heta gröten är het bara en liten stund, snart är den lagom varm. Då gäller det att snabbt agera, att skriva och forma och färglägga, även om motivet är diffust och slutresultatet ännu ligger i träda. Katten har sina möss, jag har mina projekt. Båda ska lokaliseras, analyseras, omfamnas. Väntan kan bli lång ibland, och stegen runt gröten alltför många. Tålamod prövas, hud och päls putsas före och efter.
Sens moral: Jakten på mening och möss är själva meningen med det stora mössteriet.
Foto: Den vilande snöleoparden fotade jag i Kolmårdens djupark i Sverige.
Rim utan större reson
Första advent? Det är ju den 1 december!
Skolstart? Nå, det är förstås den 1 september!
Och påsken? Mitt i april!
Nej, nej, nej. Eller rättare sagt: nästan. Längre in i november än så här kan första advent faktiskt inte infalla. Men så där är det mest hela tiden – få dagar hålls kvar på sina riktiga datum från år till år, de flesta flyter omkring sådär lite kreativt i kalendern, ungefär som jordens kontinentalplattor på vår planet. Det sistnämnda kallas för plattektonik och innebär att de 100 km tjocka sakerna – de åtta största i medeltal ca 60.000.000 km² under havs- och jordskorpan – troligen helt godtyckligt rör på sig ibland, rätt ofta faktiskt. Följderna är som bekant jordbävningar och tsunamivågor, gråt och tandagnisslan.
Jag vill att allt ska vara förutsägbart, klart och tydligt, varje sak ska stå på sin plats – ordning och reda är mitt mäktiga motto. Men nej, ingenting i världen och livet står stilla, allting roterar, flyttar på sig, skiftar i färg och form. Att det sker nånstans på andra sidan klotet, och ibland till och med rakt framför näsan på berget där jag bor, är illa nog. Men dessa ständiga förändringar och mobiliteter är också i allra högsta grad involverade på och i min kropp. Så nu står också jag här och vinglar: kroppens kontinentalplattor har rört på sig ordentligt under årens lopp, även själens. Och det är sannerligen inte långt till gråt och tandagnisslan.
Att i det läget notera att första advent infaller den 27 november är på gränsen till vad jag står ut med. Mentalt ska jag alltså försöka acceptera en fyra-dagars förskjutning i min redan från tidigare knöliga kropp och kalender. Och dessutom ska jag tampas med skolstarter, påskharar, midsommargrodor och Gud vet vad allt annat som infaller och framträder lite hipp som happ. Nej, det är ingen ordning på min tillvaro om jag inte först kan fånga dagen, om den stora världsklockans tickande och min ur-sinniga väckelse inte sker simultant. Idag är det dessutom nån som tänder ett ljus, ETT stackars ljus! Mitt mentala mörker skulle kräva en mindre skogsbrand för att upplysa den tanketorka som här grasserar.
Nej, jag hänger inte med i kalenderkonstruktörernas nyckfulla improviserande. Enligt dem lackar det mot jul från och med idag, men jag tycker det mera känns som strul. 27 november … första advent … nej, jag föredrar att backa: kom igen om nittiosex timmar! Då ska vi inte bara lacka men också snacka och packa, godhetsfullt smacka och tacka. Och ikläda oss vinterjacka. Nån rim och reson får det väl ändå vara med denna kalenderstyrda formsvacka i slutet av årets högtidsfyllda almanacka!
Foton: Så här tedde sig min värld för precis ett år sen: Madeira i decembers första dagar. Överst: Huvudstaden Funchal och den 20 meter höga elektroniska julgranen. Nere: Atlantens vågor slår mot kusten i nordväst, och en utsiktsplats högt ovanför huvudstaden (nedersta bilden är tagen av Vive). I minnet är det lätt att förflytta sig till ljuset, och fotografier fungerar som effektiva glidmedel. Och till och med första advent är på Madeira, åtminstone dagtid, både solstark och havsskummande, perpektivförskjutande och sinnlighetsstärkande.
"Det som är instoppat i något annat"
Så där i allmänhet är det ganska lätt att hålla sig för skratt i dessa dagar.
Men på farsdagen är det tätt mellan skratten. För skådespelarna själva gäller det att konstant vara på bettet, eller rättare sagt snabba på handtagen: Dörrar ska öppnas och stängas precis i rätt ögonblick, entréer och sortier ska ske på sekunden annars förlorar situationerna sin överraskande komik. För situationskomik är just vad det handlar om när verkligheter vänds bak och fram i snabb takt, när det absurda får sällskap av rent nonsens, när missförstånd och felsägningar börjar leva sina egna liv. I farsens narrspeglar ställs saker och ting ständigt på sin spets, gång på gång och i högt tempo.
Men så finns det farser som gör fars av själva genrén fars. Som till exempel The Play That Goes Wrong (av Lewis, Sayer & Shields), en vid det här laget tio år gammal pjäs som uppdaterat begreppet fars några extra pinnhål. Enligt Wikipedia kommer ordet fars från det senlatinska ordet farsa eller farcire vilket givetvis noteras med ett brett leende just idag (farsa – fars dag, farsdag) och betyder "det som är instoppat i något annat". Om den traditionella farsen ska ses och upplevas med dubbla linser så är detta skelande uppskruvat till trippelseende i The Play That Goes Wrong när skådespelarna och regissören leker med floskler och stereotypier. När överraskningsmomenten ett och två är avklarade suger man på karamellen ännu en liten stund till och ser vad som händer om man i stället för att fortsätta flänga hit och dit bara helt enkelt stannar upp en stund ... Ett spel i spelet så att säga, "det som är instoppat i något annat". Nu handlar det inte enbart om precision och exakthet utan än mer om känsla för vad som är möjligt och önskvärt att improvisera just i den här specifika situationen, i detta unika ögonblick med denna speciella publik i salongen. Den egna magkänslan testas. Och när ett eller annat i den traditionella farsen går snett eller sönder kraschar hela scenografin till slut i The Play That Goes Wrong. Ska det gå åt skogen så ska det gå med besked.
Och nånting liknande är på gång med vår värld just nu. Bara med den skillnaden att det som en gång startade som ett lustspel så småningom, och nästan lite obemärkt, gled över i en farsartad tillställning som nu håller på att kantra över i en tragedi på riktigt. Såvida vi inte mycket snart får se Fars eget ingripande i handlingen.
Foto: Jag såg The Play That Goes Wrong både i London och Helsingfors men man fick ju självfallet inte fotografera under föreställningens gång. Så jag plockar fram bilder från Skärgårdsteaterns föreställning av Dario Fo's Sjunde budet – "Du ska stjäla något mindre" som jag var ombedd att dokumentera på en föreställning i Spjutsund. Året var 2013.
