Bergtagen
Här uppe på Ponta de Sao Lourengo, den östligaste spetsen av Madeira, växer det knappast någonting alls, bara berg och sten och sand så långt kamerans lins når. Skulle inte Atlanten omfamna bergsformationerna kunde det här nästan lika bra vara månens baksida. Men vi noterar faktiskt några småspovar som nästan helt smälter in i den bruntorra marken, och små ödlor som blixtsnabbt kastar sig in i håligheter när vi kommer för nära. Och en och annan tusenfoting. Men i övrigt... sand och sten och mycket berg. Och en hel del turister.
"Mitt" första "berg" fanns på en holme i Hangelby, Sibbo. Någon hade döpt ön till Matala ("låg") men i mina barnaögon var den tvärtom mycket brant, åtminstone på den sida som vette ner mot sandstranden. Där tillbringades mången het sommardag på 50-talet, oftast tillsammans med min bror och mamma, men ibland, som här, med halvsyster Babben, pappa Joju och morbror Totti. I bakgrunden låtsasboxas jag med min bror Peppe. Holmen Matala och detta anspråkslösa berg är djupt rotat i minnet, långt under huden. I själva verket är det en visuell symbol för 50-talets somrar – varmt på ytan, kallt under skalet.
När Vive och jag började resa, mest i Europa men som här till Azorerna, var det ofta bergen som lockade henne. Det tog en tid innan jag riktigt fattade charmen med branta stigningar och mer eller mindre mödosamma klättringar. Jag började inse att det fanns ett liv nere i dalen och ofta ett helt annat där uppe. Och att de skillnaderna sannolikt också formade människornas kropp och psyke, kanske också deras världsbild.
När jag nu tänker på berg tänker jag på bergsmassiv som håller sig på avstånd, som här i Feldkirch i östra Österrike, där landskapet liksom vilar i en stor skål eller en jättehand.
Eller som i Innsbruck där natur och kultur nästan frontalkrockar och skapar dramatiska scenografier, tacksamma att fotografera och beundra.
De skog- och ängsbeklädda bergsmassiven i Bregenzwald har en helt annan karaktär. Mjuka och följsamma böljar de genom landskapet, inbjuder kor och människor till vandringar i tidvis branta men vänliga sluttningar.
Amos Oz skriver i inledning till sin stora roman En berättelse om kärlek och mörker om sitt barndomshem: "Egentligen låg lägenheten i källaren, eftersom husets bottenvåning var utgrävd ur bergssluttningen. Berget var vår närmaste granne, en tungsint, inåtvänd, tyst granne, en sorgsen gammal klippa med ungkarlens regelbundna vanor, en dåsig och ständigt vintrig kulle som aldrig hade gäster eller skrapade med möblerna mot golvet, aldrig förde oväsen eller störde oss. Genom brandmuren sipprade dock denne vår melankoliske grannes kalla fukt och mörkertystnad ständigt emot oss som en svag men ihållande unken doft."
Kanske berg gör sig bäst på respektfullt avstånd. Eller under oss, som ett utkiksberg. Som det på Skåldö i Raseborg.
Djurrätt
[Bilden ovan: Fiskdisken i ett snabbköp i Ponta Delgada, Azorerna]
Det är ett lite knepigt ord: djurrätt. I det här fallet handlar det dock inte om fisk- eller kötträtter men nog om att djurs och människors rättigheter hör intimt samman. 10 december 1948 antog som bekant FN:s generalförsamling den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och femtio år senare, 1998, inledde organisationen World Society for the Protection of Animals (WSPA) och brittiska djurrättsorganisationen Uncaged ett arbete som syftar till att FN även ska anta en djurskyddsdeklaration. Arbetet pågår i många länder och tanken är att planen ska ha ett så stort stöd som möjligt i olika delar av världen innan frågan formellt tas upp i FN.
Allt detta applåderas även från min horisont. Samtidigt är jag ruskigt medveten om att jag passivt stöder djur i bur genom att frekvent besöka dem på djurparker runt om i Europa. Och det finns tyvärr exempel som är beklämmande. För att inte tala om alla plågsamma djurförsök, en fråga som aktualiserades redan 1882 av Nordiska samfundet till bekämpandet af det vetenskapliga djurplågeriet (senare Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök). Ämnet är inte nytt och tar sig ständigt nya uttrycksformer.
Jag försvarar mig med att konstatera att många zoologiska trädgårdar har byggts i första hand för att tillgodose djurens behov av rörelsefrihet och möjligast naturliga omgivning, och det samtidigt i ett specifikt pedagogiskt syfte. Två av de bästa djurparkerna som jag upplevt finns i Zürich och München. För att inte tala om Kolmården i Sverige (ovan). Bilden har jag döpt till: Gor-illa, sitter bra. Vilket jag tycker är vansinnig vitsigt.
En annan sak är hur bra djur mår av att drillas i någon speciell riktning för att underhålla oss människor. Hur vänligt sjölejonet egentligen är, och hur bra det mår, är förstås en gåta men visst ser det kul ut. Att munnen luktar fiskkadaver kan man nästan utläsa på offrets blick, men vad gör man inte för att föräldrarna ska få ett bra foto. Och även jag vid sidan om. [Djurparken på Teneriffa]
Sen finns det förstås djur som jag helst bara ser inlåsta och på behörigt avstånd. Här blandas fascinationen med skräcken och det är inte alldeles lätt att veta vems rättigheter jag ska värna.
Och hur ska jag förhålla mig till djurens interna bataljer? Ska jag försvara flugans rätt att flyga fritt eller trollsländans rätt till en liten delikat djurrätt?
Jag frågar Urban på terrassen: Med vilken rätt käkar du ur småfåglarnas nya mathus? – Med min jordnötssesamfrö-rätt. Det är MIN rätt, och hör sen! Jag gillar honom, men vi är inte alltid helt överens vilket håller ämnet djur-människa på agendan varje dag.
England mitt i hettan
Nu när vintern hotar med sin ankomst vilken dag som helst minns jag sommarens resa till York och London – två städer så olika till storlek och karaktär. Viveca deltog i 9th International Conference on Social Work in Health and Mental Health som hölls i York i slutet av juli och jag fick åka med och avbilda engelskt turistliv med kameran. Först en vecka i York alltså, sedan bilutfärder mot östkusten, och till sist fyra dagar i engelska huvudstaden. Med Finnairs airbus med sina 450 sittplatser var flygtiden bara drygt två timmar i medvind från Helsingfors till Heathrow. I slutet av juli månad 2019 rådde rekordvärme i olika delar av Europa, även i England. I Cambridge mättes alla tiders värmerekord: 38,7 grader.
York ligger som bekant ganska mitt i landet, sjutton meter över havet och med ett invånarantal på 144.000. Enligt historieböckerna började staden byggas 72 e.Kr. och vikingarna intog staden år 866. Det sistnämnda märks bland annat i ett välbesökt museum i city. Den lilla, gamla stadskärnan, är mitt i sommaren fullproppad med turister, mest asiater, och stämningen är avspänd, nästan dämpad på grund av värmen. I engelsk TV talades det om två saker: den olidliga hettan och den nya premiärministern Boris Johnson.
Turisterna lockades med spökvandringar, kanalbåtsturer och gatuartisternas mångfald. I Yorks St Marys visades van Gogh – The Immersive experince; ett ljusspel där ett tiotal projektorer lyste upp den lilla kyrkans höga, mörka väggar och tak och förvandlade det heliga rummet till ett slags van Goghs inre rum, en själens grotta. Känsligt, på och under huden.
En riktig engelsk visit kräver naturligtvis också ett besök i ett gammalt slott. Vi valde Castle Howard fyrtio kilometer öster om York. Med högerrattad hyrbil körde jag för första gången på vänster sida – en smått obehaglig upplevelse i början men som så småningom övergick i ett slags uppmärksam avspändhet. Slottet Howard byggdes 1699-1712 åt Charles Howard, 3:e earl av Carlisle. 1940 brann delar av slottet ner men är numera nästan helt restaurerat. Slottet har fungerat som skådeplats för både tv-pjäser och filmer. Stora trädgårdar och enorma gräsmattor omgärdar den stora tunga stenkolossen, inne förflyttas man snabbt till högreståndsliv modell 1700-tal. Oerhört imponerande dagtid, men knappast ett ställe jag skulle vilja övernatta i…
Bempton Cliffs vid Nordsjökusten inhyser en koloni havssulor, över 10.000, och lite andra havsfåglar, även lunnefåglar. Vi har sett dem förut, havssulorna, dessa blåögda giganter som mäter 1,80 meter i vingspann. Här låg de på de branta klippavsatserna där lite längre ner – vuxna fåglar, halvvuxna och ännu inte flygfärdiga sulor. Dagen var grå och lite kulig, turisterna lätt räknade. Där långt bortom det grådisiga havet låg… Nederländerna?
Och så till sist fyra dagar i världsmetropolen. Med en snygg, gulgrön-målad airbnb-lokal på Inverness Terrace 67 alldeles nära Kensington Park, som utgångspunkt gjorde vi utflykter i olika riktningar, mest med underground. Med de många glasade skyskraporna i fonden, breda lastbåtar fyllda med allsköns bråte och illavarslande mörka moln ovanför de många broarna blev vår inledande kanaltur på Themsen en nästan dystopisk upplevelse. Eller var det bara i mitt historiahuvud som ett smutsigt och mörkt 1800-tal krockade med ett brexitdominerande engelskt 2019? För att inte tala om de väldiga folkmängderna, den hektiska rytmen, ljuden, rörelserna. Och som sagt – värmen.
Vad jag minns? De mörka hiphop-killarna på Piccadilly Circus, kyrkan där Oscar Wilde gifte sig, de magnifika blomsteruppsättningar på väggen vid Pride of Paddington, springbrunnarna i Kensington Park, den högljutt jamande, nästan vita katten som ett kort ögonblick följde oss på Portobello Road, hattputsaren på samma gata, de pastellmålade husen på samma gata. Och pelikanerna i St James Park, Helene Schjerfbeck-banderollerna utanför Royal Academy of Arts, hästar och folkmassor runt Buckingham palace, och gatumusikanterna på broarna. Tate Modern blev till sist lite för mycket för hjärnan medan London Zoo blev lite för lite för kameran (men några fågelarter var imponerande, liksom sengångarmamman med sin unge, och lemurerna förstås). The Play That Goes Wrong såg vi på Duchess Theatre i en helgalen föreställning som salufördes med orden: It´s as though The Mousetrap has been taken over by Monty Python – lämplig avslutning på en händelserik tiodagars englandsvistelse.
