Just nu när jag i decembers sista dagar skriver de här orden drar ett vått horisontellt snöfall över berg och träd rakt framför mina många fönster. Enbart dessa genomskinliga rutor skiljer min ombonade och varma kula från rusk och nästan regn, blåst och pina. Och jag tänker spontant att det kanske råder ett liknande förhållande mellan min kropp här inne och det landskap som uppenbarar sig när jag sluter ögonen, bara en tunn hinna skiljer dem åt. Dröm och fantasi, minne och inre bilder speglar mönster som det är nästan omöjligt att beskriva i ord och mening, kanske något tacksammare att gestalta i bild och rörelse och toner. Eller kanske inte; motiven glider ständigt mig ur händerna, skiftar i färg och form och fägring. Om mitt yttre skal är tämligen intakt och från dag till dag bara något lite ändrar uppsyn, så är aktiviteterna under huden av helt annan intensitet och karaktär. Med tanke på att det så ofta är fasader och utseende, yta och skal som står i fokus uppstår här alltså en snedvridning som bokstavligen är halsbrytande.

Missförstå mig rätt: det är här i den synliga världen jag självfallet rör mig med min kropp och allehanda mer eller mindre nödvändiga attribut, men drivkraften och själva innehållet tar sats i något som ligger fördolt. Vad är väl mer tilldragande än en stilig fasad som även inhyser ett charmant och smakfullt inre men, som den svenska humorgruppen Galenskaparna uttrycker saken; smaken är som baken och aldrig mötas de två. Eller åtminstone ganska sällan. I brist på insikt kör många enbart med utsikt. Men det finns förvisso även de som så helt och fullt fokuserar på sitt andliga och själsliga liv att kroppen hamnar så smått i kläm. Och det är kanske inte alla gånger heller riktigt vettigt. Så var och hur hitta en balans mellan yta och innehåll, kropp och själ?

Ett nytt år tar sats och idag firas World Day of Peace. Och jag bävar vad 2023 ska föra med sig: fortsatta våldshandlingar i Ukraina? Hur ska Putin stoppas? Kanske blir det en eskalering av maktmissbruk inte bara där men också på många andra ställen på vår jord? Och hur ska det gå för Madagaskar, Burundi, Guatemala, Pakistan, Papua Nya Guinea och många många andra utsatta länder och regioner? Och håller EU och FN för trycket? Och vädret: det blir sannolikt många nya dramatiska naturkatastrofer, ekosystem som kollapsar? För att inte tala om finanskriser och energikriser. Min tysta inre värld står sig slätt mot omvärldens verop och klagan och skulle kropp och fysik vara allenarådande är framtidsutsikterna mörkare än gråa. I väntan på att världens tusen rikaste människor ska använda sina ofantliga förmögenheter till att fixa klotets ekonomi på noll-tid, och den narcissistiska samhällsutvecklingen på något obegripligt sätt kan diagnostiseras och rehabiliteras, så får jag lita på att det i min till synes tysta inre värld finns så mycket ljus och hopp att det tränger ut genom kropp och belyser mina ord. Men först måste jag stifta fred med mig själv.

 

Mina foton är tagna på utställningen Den tysta paraden av den belgiska konstnären Hans Op de Beeck som fram till 26.2. visas på konstmuseet Amos Rex i Helsingfors. På informationstavlan läser jag bland annat: ”Hans Op de Beecks konst avbildar livet, dess tillfällighet och skönhet, men å andra sidan också dess sorglustighet. Konstnären rör sig smidigt mellan olika medier och säger själv att han navigerar mellan barockens och minimalismens formspråk, men kryddar det med en kitschestetik à la nutidens supermarket. / Konstnären bjuder in besökaren att vandra omkring i en gåtfull park som avbildar livets olika skeden, men där all rörelse har frusit och upphört. Utställningens landskap som liksom täckts i aska styr oss att sakta av på takten och blicka in i vårt inre – att vila i ögonblicket.”