Mitt i allt
Jag kan utan större ansträngning känna mig betydelselös, osedd, anonym och till och med overklig i den värld jag befinner mig just nu. Där dagarna förr framlevdes i en viss regelbunden växling mellan högtid och lågtid, mellan fest och vardag, kvarstår idag en massa söndermosade sekunder, minuter och timmar som jag inte blir riktigt klok på. Lyckligtvis fungerar naturen här som en blankpolerad spegel och presenterar en bild: floden kräver bäddar och bankar för att kunna flyta framåt, annars går det illa. Så går det ofta för mig: flödar ut i en anonym tillvaro i ett monotont landskap där den mesta energin går ut på att hålla mig flytande. Inte vara kreativ, inte social, inte lustig, men att med vita knogar försöka klamra mig fast vid räddningsbåtens reling. Det är en liten överdrift, men bara en liten.
Normal åldersnoja? Beklagligt sjukdomssymtom? Rester av osmälta mardrömmar? Kanske det också. Men framförallt en ihärdig, närmast kronisk oro över vad människan, den från början perfekta, håller på att ställa till med i olika delar av världen just nu. I mina tankar återkommer jag ständigt till denna översvämning, till denna brist på gränser som skapar kaos. Butiker som håller öppet 24/7 och mobiltelefoner som läcker texter, bilder, annonser, ljud och oljud, musik och magi dygnet runt är kanske bara bagateller i sammanhanget, eller till och med nödvändiga ingredienser i ett liv som ständigt kräver min närvaro, min nåbarhet. Men kroppen skakar ju, mitt psyke vacklar, anden håller andan! Nånting är definitivt fel stämt! Eller är det bara min tinnitus som spelar ett spratt, en reaktion på att min småstela lekamen ganska vårdslöst hänger och slänger på det guppande framtidshjulet?
Idag firar världen Global Community Engagement Day och Finland arrangerar samtidigt presidentval. Det är massornas dag, det stora sociala engagemangets dag, kollektivets jubileumssdag. Men kanske det också är en gränsdragningens dag? Och det behövs minsann just nu – en dag som fångar upp, som binder samman olika viljor och vedermödor, som fokuserar på en gemensam tillvaro och framtid. Mycket talar nämligen för att där självupptagna kroppar oemotsagda får verka blir det strul och strid. Blandar man lite psyke med i anrättningen kan soppan fortfarande koka över men kanske i något långsammare takt. Men det finns, tror jag, bara ett sätt att få ordning och reda, frid och fred på jorden och med sig själv. Vi måste inse att vi inte kan fixa det här enbart med våra kroppar och högpresterande hjärnor. Vi måste förstå med hela vår varelse att vi är kropp, själ och ande. Eller rättare sagt – och det tål att upprepas gång på gång – att vi i första hand är ande med en själ som snyggt och elegant kopplar till den maskformiga kroppen. Grunden är gudomlig hur bristfällig min kropp än är och hur själsligt fattig jag än känner mig.
Egoismen och narcissismen är, om inga radikala åtgärder vidtas, snabbt och nästan ohjälpligt inmurade i kroppen och närs av ett oavlåtligt ordflöde på andras bekostnad. Generositet, empati och viljan att göra andra väl tar däremot sats långt under huden, i bönen, i det privata samtalet med Gud, inte bara en eller par gånger per dag utan i en ständigt pågående inre dialog. Få lyckliga hör Guds röst med öronen men den som trodde att Gud bara nångång nu och då låter höra av sig från sitt gömställe mellan igenfrusna vintergator och gäckande svarta hål tror fel. Varken himlen eller Gud ska nämligen sökas i rymden utan, kanske paradoxalt nog, i kroppen, på och under huden. Där lever anden, det är där Gud är verksam och det är därifrån jag är sammanbunden med hela den lidande och katastrofbenägna mänskligheten. Och det är också nånstans där jag hittar mina skräddarsydda verktyg, de redskap jag blivit begåvad med och som bara jag kan – och ska! – använda. Igår, idag, i morgon. Allt tid och mitt i allt.
Foto: Bilderna är tagna i en sydeuropeisk stad.
Skratt som skratt?
Med glimten i ögat och skrattsalva smord över halva kroppen gör jag mig beredd på en ny dag. Det är inte så hurtigt och ytligt som det låter, i själva verket handlar det mera om allergiska symptom och en lätt panikreaktion på de tidningsrubriker som även jag även idag tatueras med. En sjuk värld kan med mer eller mindre sjuk humor något lite hanteras och manipuleras men visst är det krampaktigt och patetiskt, i all synnerhet som mitt fysiska och psykiska lidande är mikrobiskt jämfört med så oändligt många andras. Jag skäms över jag inte förstår att skämmas ännu mer.
Varje morgon och varje kväll lyssnar jag (på Youtube) på kloka, skarpa och varmhjärtade talare som på lite olika sätt och med varierande tematik tar sig an dagens utmanande ämnen. Just nu är speciellt de engelska evangelisterna Michael Ramsden och John Lennox på tapeten, men också de intelligenta humoristerna Eddie Izzard, Monty Python och svenska humorgruppen After Shave & Galenskaparna, de sistnämnda även i form av en tjock och bildrik historik. Gudabenådade talare med halsbrytande skämtlynne är minst lika upplivande som helgalna parodier på en helknäpp tillvaro. Upplyst av brutala paradoxer och verbala saltomortaler blir jag visserligen inte botad från mina egna nojor och självupptagna psykoanalyser men jag får ett visst perspektiv på och avstånd till vad som är verkligt och viktigt, och vad som är förljuget och falskt, i mig och i omvärlden.
Vetenskapen bryter ner, plockar ut och studerar varenda liten detalj in på atomnivå, religionen pusslar ihop bitarna igen, bygger upp och skapar helheter. Och på lite liknande sätt är det också med den ytliga komiken kontra den djupsinniga humorn. Milan Kundera skilde på djävulens och änglarnas skratt. Den förstnämndas är illvilligt och sårande, de sistnämndas lycksaligt och helande. Hur mycket av illa dold ondska finns det inte i det överlägsna, råa skrattet, väl företrätt av bland annat osäkra maktmänniskor och inte sällan också utgjutet via tv:ns mekaniska skrattmaskiner? Och motsatsen: Hur mycket av väl exponerad godhet finns det inte i det bubblande skratt som tar sats från diafragman och sliter med sig en del av hjärtats innehåll på sin pyroklastiska väg genom kroppen? Skratt som skratt? Nej, verkligen inte!
Humor handlar om blick, att se det sjuka och galna men med ordens och bildens trollstav lindra smällen och i stället väcka medkänsla, förståelse, empati. Komiken rör sig oftast på ytan och i stunden, humorn bäddar ner sig under huden. Vitser och gags lever loppan på fasaden medan spiritualiteten och fyndigheten kräver eftertanke och intellekt. Men ibland fastar skrattet i halsen och någon enstaka gång gråter jag av lycka. Känslorna åker kana i kroppen, krockar med varandra, rör om i systemet. Men hellre det än att som narcissisten, utlåst på det hårda skinnet, vara oförmögen att låta skrattets och gråtens tårar smörja denna mångbottnade apparat som kallas människa. Jag tror inte att det är så stor skillnad på artificiell intelligens och en känslokränkt människovarelse som saknar kontaktytor till sina sorger och synder. Båda ser ut att fungera men bara i specifika sammanhang. Först tårar, sedan skratt – det är det magiska mantrat.
Jag har en daglig utmaning: att fylla ett meningslöst tomrum. Och då menar jag det både bildlikt och bokstavligt. Utan en viss ansträngning – eller kanske det är en attityd, ett förhållningssätt – att våga möta min egen ljudlöshet och tomhet halkar jag nästan säkert på ett eller annat bananskal. Redan i min kåserifyllda barndom noterade en och annan lustigkurre till exempel att En kyss utan mustasch är som soppa utan salt. Signaturen Cello (Olle Carle) var efterkrigstidens ordvrängare nummer ett, därom skvallrade redan boktitlarna. Lätta tankar som lättat tankar. En hög repriser till högre priser. Lätt färdiga stycken. Och det var ju småroligt för stunden. Men humor utan en allvarlig underton (det hade Cello förvisso också om ock inte så tydligt) är i värsta fall bara pinsamt och plumpt . Att riva sönder och stigmatisera är enkelt, att foga samman och hela är mer krävande. En rolig yta kräver en allvarlig botten.
Jag lyssnar på min egen tomhet, försöker höra vad tystnaden talar. Ibland tycker jag mig nämligen uppfatta ett bubblande lågmält skratt som om det kom från andra sidan väggen. Jag har faktiskt hört det, upplevt det mycket konkret en gång. Det var i Granadas gamla stadsdel Albaicín, det var våren 2014, och det var mitt i natten. I de smala gränderna, på en terrass alldeles i närheten, satt tre män och talade med varandra, kanske smuttade de på vin. Det lågmälda samtalet ackompanjerades att ett välvilligt, för att inte säga hjärtligt, sammetsinvirat skratt som en av männen i all sköns ro och med stor regelbundenhet utstötte. Det lät som livets gemyt och sanna godhet i koncentrat, expedierat av hudlena ljudvågor som mödolöst och förföriskt trängde ner i min halvslumrande varelse. Så här måste det vara i Paradiset, tänkte jag – en ständig glädje som förvisso ändrar färg och form och intensitet men aldrig upphör, aldrig blir påträngande, aldrig slår sönder. Evighetens puls och ton.
Övre fotot: En gäckande fallasfigur i Museo Fallero i Valencia, Spanien. Nedre bilden: Barnbarnets spontana glädje, oförställd, självklar.
Alla vi helgon
Han ligger där vid graven mitt i den svarta mexikanska natten som om han delade säng med sin hustru, bara med den skillnaden att han är lite extra påklädd och att av henne inte syns ett spår (om man inte med blommorna avser henne). Tiotals, hundratals människor rör sig alldeles tätt invid, lågmälda röster surrar i luften, långt borta i bakgrunden hörs hornorkesterns småfalska spel vid gravgårdens ingång. Ibland skjuter en väsande och blixtrande raket upp mot stjärnhimlen, river sönder det svarta skynket, exploderar, och tystnar i ett regn av gnistor och rök. Barnens gälla utrop studsar mellan tunga gravmonument och snedställda gravstenar men annars är ljudmattan dämpad, nertyngd över den kruttorra marken. Det ligger en stillsam förväntan i luften, ett löfte om att en gäst – en nära vän eller släkting – är i antågande.
Med några granngula tagetesblomster i handen går också jag där bland övriga skuggor, stapplar ibland på osynliga hinder och blir skuffad i en trängsel som påminner om en biografsalong en lördag kväll när det blivit strömavbrott och filmduken slocknat och alla trängs mot utgången. Men här har ingen bråttom även om en och annan ansiktsmålad ungdom studsar förbi med ett skratt. Dödsskallar och skelett hör till den ordinarie rekvisitan, liksom de röda och gula blommorna. Och gravljusen, de flämtande lågorna som, likt stjärnhimlen ovan, perforerar nattmattans obarmhärtiga mörker här nere på jorden. Ljuset, och den efterlängtade dialogen med den döda, måste sökas under huden, i minnets dunkla korridorer, i tankens upplysta rum. Här vänds skal och innehåll bakfram men den magin kan jag bara nödtorftigt ana i min stela och nordkalla allhelgonasjäl.
Alla helgons dag, och alla helgons natt. Jag tänker på min anmoder, Birgitta Birgersdotter, alias Heliga Birgitta som jag är ättling till i nittonde nästan rakt nedstigande led. Om henne har jag ju läst en del och vet att hon minsann också levde ett helt vanligt liv med man och åtta barn, med sorger och bekymmer, och återkommande dialoger med Kristus själv. Hur ska jag kunna förstå det, jag som visserligen tror att anden är människans centrum men som knappast har hört Gud tala till mig. Är jag döv? Blind? Har min himmelska hud slocknat förrän den ens blivit tatuerad av en änglalik kroppsmålare? Här i den doftande katolska blomsternatten känner jag mig befryndad med den mexikanska själen, den som väntar på kärt besök, den som delar mat och dryck med de levande döda.
Och jag finner det helt rimligt att på det här sättet celebrera livet. Döden är ett svart skynke men när det dras bort uppenbaras ett gudomlig viloställe, löftesrikt och innerligt. Döden är bara en sekundsnabb övergång till det andra livet, det som sammanbinder denna lidande och jordiska tillvaro med det slutliga evighetslivet, här på jorden. Ofattbart? Javisst. Omöjligt? Sannerligen inte. Men för att bli ett helgon måste man först vara människa, en riktig, sårbar, ofullständig människa.
Flyg fina fågel, flyg
På pärmen till den pocketupplaga av boken Livslägen, av Julian Barnes, som jag med ojämna mellanrum blickar i, ser man upptill en liten luftballong som samtidigt fungerar som pricken på i:et i Livs. Nertill kan man läsa ett utdrag ur The Independent: "Alla som någon gång har älskat och drabbats av förlust, eller överhuvudtaget drabbats av något, borde läsa den här boken – och läsa om den, om och om igen". Bokens namn – Livslägen – antyder att ballongfärderna i det här sammanhanget kanske inte ska tas alldeles för bokstavligt, även om det är just det författaren inledningsvis gör, sida upp och sida ner. Och nånting liknande är det med pocketpärmen till Eugene Petersons version av Nya Testamentet, The Message: en svart luftballong beklädd med vita fåglar. Människans lust och behov att lyfta från det jordbundna, att sväva i luften, att fantisera och skapa, att sträcka sig längre bort, högre upp – konstnären kombinerar en luftballong och vingbeklädda varelser till en övertydlig visuell beskrivning av mänsklig längtan och gudomlig verklighet, långt från den stramhet som vanligen omsluter heliga texter. Livets djup och höjd kan gestaltas på många sätt, ballonger och fåglar är bara ett par exempel på det.
Mitt i hösten med snöslask, mörker och mental prövning på agendan, påminns jag om vikten att börja utfordra de småfåglar i min närhet som valt att inte lyfta, att inte flytta. Under den gångna veckan har fågelmatardagar uppmärksammats lite här och där och idag sker det åtminstone i USA. I England är det The Royal Society for the Protection of Birds (RSPB) som har instiftat Feed the Birds Day. Det handlar självfallet i första hand om att hjälpa de vingliga varelserna att överleva väta och kyla, inte bara idag men alla dagar under det mörka halvåret. Men det handlar också om att, som jag ser det, i en mera överförd bemärkelse ge luft och rymd åt sitt eget i värsta fall instängda jag, att inte förfalla till grubblerier och självömkan även om världsläget ser hopplöst ut och för att coronan nu igen ser ut att sticka fram sitt snoriga tryne. Det minsta jag då kan göra är att varje dag se till att fåglarna i min närhet åtminstone har tillräckligt med käk till förfogande. Dessutom har fågelkvitter och vingsmatter en förunderligt lugnande effekt på min oroliga själ.
När jag i min självvalda tysta pensionärsvardag söker ord och mening framför datorns blåbleka ljus, eller sitter vid elpianot och tråcklar en tondräkt till en dikt som av någon anledning fäst sig i tanken, kan jag samtidigt följa med småfåglarnas räder mot matstationerna på terrassen. Andberget ruvar tyst i sena oktober och jag tar en nödvändig paus, skruvar upp ljudet på bandinspelningen från VISUM-konserten för en månad sen och lyssnar när Marika Westerling himmelskt vackert sjunger min sångsvit Höstljus till fyra dikter av Bez Zilliacus. Den sista, Oktobermånsken, speglar något av detta flyktiga, och samtidigt eviga, som höstnatten härbärgerar – månljus och tystnad och fåglar.
Märkligt stark är månen i oktober. Först på kvällen grannröd som cinnober. Sen på natten, svetslågsblå och ljus, återger den tydligt som på dagen alla de förtrogna penseldragen i det skärgårdsstycke som är mitt: Svart är enbuskaget, kumlet vitt, femtifyra knipor pricka sundet, mångatsglittret leker över sundet, var detalj står fram hos båt och hus.
Foton: Gräsanden är fotograferad vid en damm i Hertonäs gårds park. Laduvalan fångades i kamerans lins från ett fotogömsle i Siikala, Parikkala i östra Finland. Och duvhöken dök ner på stadskaninen alldeles utanför våra fönster på Andberget i Hertonäs strand.
Kattens nio och människans tre
I snart fyra år har jag här i bloggen (blåggen ...) utmanat mig själv att skriva nånting som pockar inombords, samtidigt som jag visuellt försökt uttrycka nånting som fotografierna kanske bäst kan gestalta. Och varje gång har utgångsläget varit en närmast stillastående hjärna, ett tomrum som ropat på innehåll. Och det är alldeles sant – gång på gång på gång har jag famlat i ett meningslöst (ordagrant) ordförråd, försökt greppa stavelser, tankefragment och förbiflygande skuggor. På något märkligt sätt har sedan meningar och sammanhang långsamt börjat gestalta sig men först efter en viss mängd producerad text kan jag börja slappna av. En dörr har öppnats på glänt. Det är knappast en unik process men den är lika överraskande varje gång, lika ny, trots att jag gjort det hundratals gånger här i bloggen och tusentals gånger i övrigt och rimligtvis har en viss förmåga att uttrycka mig. Men tankar och idéer står sannerligen inte i rad bakom pannloben och väntar på att bli utsläppta. De skapas och gestaltas i stället i något slags gudomligt vakuum där kreativiteten gror och huserar. Och den processen föregås oftast av en känsla av brist och tomhet, till och med förtvivlan. Och där finns förstås rädslan för att inte hitta orden, att inte känna någonting alls, att allt de facto bara är meningslöst; skrivandet, men kanske också livet. I ett anfall av akut galghumor gav jag på fullt allvar min bloggbok namnet: Har min mening något liv?
Nu när världen våndas på ett sätt som söker motstycke i historien, och allt av vikt pekar på en global katastrof inom en inte alls avlägsen framtid, frågar jag mig (frågar säkert alla tänkande, lidande människor): Hur kunde det gå så här fel! Det mesta tyder på att inte ens nödbromsen fungerar, att slutet är nära. Vilket slut? Människosläktets? Jordens? Som kristen vet jag ju att människan är kropp, själ och ande och att kroppen förvisso har en begränsad vandringstid tid här på klotet, men att det finns en fortsättning, ett annat liv, efter döden. Men den bilden var länge väldigt diffus för mig, nästan abstrakt. Det egna åldrandet bidrar självfallet till att de existentiella frågorna tilltar, men mänsklighetens globala utmaningar hjälper minsann också till att denna kropp-själ-ande konstruktion ställs på sin spets. Människans fysiska och mentala tillstånd får mycken uppmärksamhet i media men den viktigaste biten, anden, faller liksom utanför ramen, ogripbar och svårfångad som den är. Och kanske det är just här skon klämmer: Att nästan allt handlar om kropp och utseende och yta. JAG är ordet för dagen. I den psykopatologiska diagnosboken har narcissisten varit en ganska exklusiv ensamvarg på vilken knappast någon terapi har bitit. Idag ser det ut som om de narcissistiska personlighetsdragen skulle ha ökat exponentionellt på alla samhällsnivåer, som om JAG-smittan skulle vara minst lika ödesdiger som coronan häromåren.
Det sägs att katten har nio liv men det är väl nog bara humoristerna som tror på det. Att människan har tre liv är det inte heller många som tänker på, inte ens kristna som borde veta bättre. Det sistnämnda noterar världens kanske främsta forskare i Nya Testamentet, den engelska professorn, emeritus biskopen N T Wright. Det första livet är självfallet vårt liv här på jorden. Det andra livet är tillvaron efter döden, som närmast kan beskrivas som ett slags vila i Guds närvaro. Det tredje, det slutgiltiga livet och målet för hela vår mänskliga existens, är när Gud sammanslår himmel och jord och de döda uppstår i sina förhärligade kroppar till ett liv i evighet. Vad en förhärligad kropp innebär kan jag ju inte riktigt förstå, men aposteln Tomas, han som tvivlade på de övriga lärjungarnas utfästelser om den uppståndne Jesus, fick en uppenbarelse när Jesus uppmanade honom att röra vid hans sår. På något för min nuvarande hjärna obegripligt sätt var Jesus förhärligade kropp både fysisk (han åt ju deras mat och kunde beröras) och samtidigt "icke-fysisk" (han befann sig plötsligt i rummet utan att ha använt dörren). Ännu svårare är det att förstå vad det innebär att jord och himmel HÄR PÅ JORDEN en dag ska bli ett. Men bara för att jag inte till fullo förstår saker och ting betyder det ju inte att dessa verkligheter inte existerar.
I över tvåtusen år har denna mänskliga trestegsraket varit en känd realitet, ändå är det en märkligt outtalad och diffus realitet även i mången kristens begreppsvärld. Mina personliga utmaningar med den fysiska och psykiska hälsan blir kanske inte mindre av denna vetskap, och jag är lika frågande och förtvivlad som alla andra över den obeskrivliga ondska som uppenbaras i vår omgivning och som framförallt exponeras på tidningarnas sidor, i sociala medier, i radio och TV. Utan denna aning, utan detta löfte om en verklighet verkligare än den till synes overklighet som nu omger oss alla skulle jag troligen bryta samman, haverera. Det är den troende människans utmaning och uppmaning – att lida med dem som lider, och samtidigt ha blicken fäst framåt, inåt, uppåt. Och ständigt betänka det som världens mest omtalade ateistmotståndare, emeritus matematikprofessorn och evangelisten John Lennox med eftertryck noterat: Gud är kompensationernas Gud. Det här livet är förvisso oerhört orättvist mot en stor del av jordens befolkning, men där längre fram skipas rättvisa. I ett en-dimensionellt livsperspektiv dominerar kroppen, partiskheten och övergreppen, ett två-dimensionellt perspektiv antyder redan en själsligt-fysisk förändring till det bättre. Men det är först när den tredje puzzelbiten faller på plats som den totala bilden blir klar och uppenbar. Allt ska visa sig ha en djup mening, även om jag inte kan förstå och formulera den med mina fattiga ord idag. Mycket av okunskapen hänger troligen ihop med en fel betoning av den mänskliga treenigheten. Människan är nämligen i första hand ande med själen som navelsträng till det maskformiga bihanget kroppen. Just så, och inte tvärtom.
Foton: Den trötta tigern är fotograferad i djurparken Terra Natura i spanska staden Benidorm och kattungen i gamla stadsdelen Albaícin i likaså spanska Granada.
Bilder – synliga och osynliga
Det är World Toy Camera Day idag och jag vet inte riktigt vad det innebär. Det finns säkert leksakskameror och det finns säkert också dåliga kameror som påminner om leksaker. Men de kameror som telefonerna innehåller och som bärs av de flesta är knappast några leksaker, även om de används av barn. För inte så många decennier sedan kunde vilken snorunge som helst (jag t.ex.) leka att hen var fotograf, idag är många långt under skolåldern redan drivna bildskapare. Den här texten är ett utdrag ur min bok Genvägar – mentala och digitala bilder (2015):
Min första kamera var av märket Felica och påminde starkt om en plåtlåda försedd med lins. Slutaren såg ut som en tjock spik och krävde följaktligen ett hammarslags kraft för att aktiveras. Med skärpan var det lite si som så och bilderna var mera gråa än svartvita. På det första fotografiet sitter kompisen Putte på en parkbänk. En tredjedel av Putte har hamnat utanför bilden men han ser glad ut ändå. Året var 1960 – Wilma Rudolph sprang med smäckra steg hem tre guld i olympiska spelen i Rom, USA sköt upp sin första vädersatellit, Floyd Patterson knockade Ingemar Johansson, tre ungdomar mördades vid Bodom träsk och själv längtade jag tillbaka till Skatudden därifrån vi flyttat året innan. Med undantag av en enda bild knäppt från sovrumsfönstret på Havsgatan ner mot 17:s busshållplats var motiven hämtade från Skatudden: runda parken där vi på vintern brukade åka skridskor, Uspenskijkatedralen, hamnen. Och Putte förstås, kompis i vått och torrt. Utan att veta om det hade jag speglat min verklighet på bild – några grådaskiga landskap med väldigt få människor i fokus.
Människans ögon hämtar sitt ljus, och sitt mörker, från barndomen. Jag tänker mig att varenda ögonblick i människans liv finns bevarade i själens arkiv som en oändlig räcka av tunna hologramliknande röntgenplåtar. Varje enskild bråkdel av en sekund kan plockas fram för skärskådande och avslöjar då sakernas tillstånd. Kärleksfulla och goda minnen återges i varma färger och mjuka motiv. Den minnesplåten är intakt och hel, i motsats till den traumatiska själsbildens trasigheter och mörka fläckar. En blick i själens kalejdoskop avslöjar var det gått snett men också att själens uppfläkta sår kan helas. Människan upplyses av ljuset inifrån, från barndomens tidigaste stadier men också av de ljuspartiklar som tidigare generationer fortfarande alstrar i astralrymden. En del av det mänskliga bygget består av gener som vi knappast kan påverka, men resten av konstruktionen byggs upp av memer – ett uttryck myntat av den brittiska biologen Richard Dawkins. Memerna är ett slags imitationsenheter som används för kulturell överföring och är de byggstenar som lär oss hur livet fungerar i stort och smått. Den här modellen förklarar åtminstone delvis att vi som människor både är stöpta i en viss form men samtidigt kan möblera om i vårt livsutrymme – en tröst inte minst för de sårade och hudlösa.
Ett aktivt utnyttjande av kameran i vardagen – framförallt vardagen – smörjer bildflödet på båda sidor om huden. Fotografiet speglar hela tiden mitt psyke, både på gott och ont. Samtidigt finns det en lust och en vilja att vid behov omtolka de bilder som väcker frågor och obehag. Även de egna olösta konflikterna har ofta en visuell botten som söker sig till ytan och ljuset. Detta medvetna tryckande på kamerans slutare formas på det här sättet till ett terapeutiskt fotograferande – ett sätt att betrakta sig själv och samtidigt en metod att uttrycka sin konstnärliga ambition på. Man mår bättre i kropp och själ av att fotografera. Fotografering handlar om avbildning och estetik, om tider, platser och människor. Men framförallt handlar fotografering om ögonblick – de yttre synliga och de ännu icke skapade bilderna i vår själs universum.
Foto: Blåggaren själv, strax före han fick sin första kamera. Bilden är troligen tagen sommaren 1958, av mamma Marianne med hennes bälgkamera som hon i sin tur fick av sin far 1933. Hon var då tretton år.
Himmelsk gravgård
Under våra resor i Europa finns de ofta två mål som lockar mig alldeles speciellt; djurparker och gravgårdar. Ja, det är här som paradoxerna slår mig som trumpinnar på hudskinnet; djurens liv och leverne bakom lås och bom, och människans liv bortom grav och sten. Det är sånt som framkallar mina slumrande inre bilder – de till synes levande, och de till synes döda. Tanken triggar mig.
Nu senast skedde det i schweiziska Lugano, eller rättare sagt strax utanför Lugano, i byn Morcote. Här, på en imponerande höjd över Luganosjön, ligger en liten gravgård på en av de vackraste platser man kan tänka sig. Där långt nere glittrar vattenspegeln endast bruten av två kanoter som sakta glider genom det blågröna. Solen gassar och skapar skarpa skuggor mellan tunga gravmonument och högresta minnesstoder. De katolska kyrkogårdarnas förkärlek att pryda gravstenar med små fotografier av de bortgångna påminner mig om den sköra hinna som skiljer detta liv från det följande. Som utomstående betraktare får jag en vag aning om en människa jag aldrig tidigare träffat men som jag eventuellt ännu kommer att träffa. Tanken roar mig.
Alldeles övertydlig blir den reflexionen när jag betraktar en gravsten som är utformad av ett antal glasskivor som böljar i en rytmisk rörelse över stenunderlaget och längre bak övergår till en antydan om himmelsk flykt. Här på denna delvis rikt skulpturdekorerade gravgård sticker denna transparenta gravsten ut och påminner om att gudsförtröstan kan uttryckas på många olika sätt. Men också att den gemensamma nämnaren för alla stenar här är en tveklös tro på ett kommande liv som denna soldränkta pastoralbild bara är en blek kopia av. Tanken sporrar mig.
[Om de inlåsta djurens vara och icke-vara: se inslaget längst nere i blåggen].
Vårvyer från Lago Maggiore (II/III)
Vår biltur (2–11 maj) längs Lago Maggiore i Norditalien tog sin egentliga start i lilla och charmiga Stresa (se förra blågginlägget). Idag fortsätter turen lite norrut till Intra och ett besök i den magnifika trädgårdsparken Giardini Botanico di Villa Taranto, anlagd på 1930-talet av en inflyttad skotte vid namn Neil Boyd Watson McEacharn. Parken öppnade för publik 1952 och efter skottens död 1964 bedrivs verksamheten av en icke-profitbringande organisation.
Här vandrar man bland blomster och blad från i stort sett hela världen. 16 hektar park, 20.000 olika växter, 3000 arter och 80.000 blommande lökväxter garanterar upplevelser för både syn och doft. I början av maj hade de flesta tulpanerna visserligen vissnat men det fanns så mycket annat; rhododendron, violer, azalea, riddarsporre, magnolia, näckrosor, iris ... Jag som knappt kan skilja en ros från en nejlika kan dock njuta av färgspel och doft, komposition och rytm. Där högst uppe på parkens krön ser man i fjärran de snöklädda alperna, mellan träden skymtar den originella konserthusbyggnaden nere i centrum av Intra.
Omfamnad av natur och kultur stannar vi upp i detta överflöd av färger och former och dofter. Några skönt formade parkbänkar har strategiskt placerats där besökarens tänkta krafter efter en lååång promenad kanske är på upphällning. Försommarvärmen – minst 25 grader – är på en gång bedövande och rogivande och ännu lite ovan för oss smått vårfrusna nordbor. Solcreme med skyddsfaktor 50, och skärmmössa på flinten är senast nu ett obligatorium. Och vi tänker: efter en månad har vi samma värme hemma i Finland, men kanske inte riktigt så här många blommande blomster. Så det gäller att tacka och ta emot och njuta av stunden. Carpe diem!
(Kolla också fotona längst nere i blåggen: Besöket i Safari Park lite söder om Lago Maggiore bjöd på några kul bekantskaper!)
Vårvyer från Lago Maggiore
Ingen stress i Stresa
Hemkommen för några dagar sen från en längre biltur (500 km) längs Lago Maggiore i Norditalien och Luganosjön på schweiziska sidan av gränsen, publicerar jag här på blåggen inledningsvis sköna bilder från idylliska Stresa, 70 km norr om Milano.
Flyget från Helsingfors tog oss till Milano där vi hade hyrt en bil för de kommande tio dagarna. Vår avsikt var alltså att dels åka längs ena sidan av Lago Maggiore upp mot och över gränsen till Schweiz och fortsätta till Locarno för att därifrån köra söderut mot Lugano och Lugano-sjön. Och avsluta det hela med att eventuellt ta en tur via Varese innan vi återbördade bilen till sin firma invid flygfältet i Milano. I Stresa och Lugano hade vi bokat en Airbnb-lokal, i Lucarno bodde vi en åskig natt i ett lägenhetshotell och sista natten före avfärd avnjöts på hotell bara en dryg kilometer från flygfältet.
Men vårt första mål var alltså charmiga Stresa med knappt femtusen invånare. Här bodde vi fyra dagar i en Airbnb-lokal upp längs bergväggen med en minst sagt hänförande utsikt (bilden ovan) över Lago Maggiore och de tre små öarna Isola dei Pescatori, Isola Madre och, på bilderna här, Isola Bella eller Isola Borromee som den också heter. Tidig förmiddag började småbåtstrafiken rulla på till de tre öarna och också vi köpte en biljett som berättigade till ett besök på var och en av de småöarna. Men det var ju denna Isola Bella som var det stora dragplåstret med sin imponerande borg och trädgård som lockade turister i långa banor. Solen sken, värmen steg mot 25 grader och försommarens vindar fläktade förföriskt. Det var bara att tacka och ta emot.
[se också fotona längst nere i blåggen]
Att tänka utanför, och innanför, lådan
Nu är ju det här med fotografering inte alldeles enkelt och självklart. Ja, jag pratar alltså inte om tekniken utan om syftet, bakgrunden, ambitionen. Varför, egentligen, fotograferar jag? Och jag inser ganska snart att det inte finns ett enkelt svar utan många förklaringar som spretar i lite olika riktningar. Och jag märker snabbt att aktiviteten dessutom är inbäddad i en större kontext som inte bara har att göra med tidsfördriv och tradition men som kanske i första hand snuddar vid själva livets mening. Vad är det egentligen med det här skaparbehovet, lusten och kanske tvånget att uttrycka sig i ord och bilder och toner – vem riktar det sig till, varför, hur?
Ett inte alldeles enkelt svar är: fotografiet avslöjar något fördolt. Eller kanske det borde uttryckas så här: Ett fotografi öppnar en dörr inåt i betraktarens själ, kanske bara på glänt, men dock. Men för fotografen själv öppnas både fönster och dörr. Ett slags dubbelexponering uppstår när den konkreta bilden speglar sig mot fotografens eget psyke; inre och yttre bild försöker omfamna varandra. Var det faktiskt det här jag fotograferade? Visst, jag kanske såg och noterade motivet i stort, men knappast detaljernas mängd, valörer och kulörer. Mellan motivet och min hjärna ligger en lins och en låda som vänder ut och in på min verklighet. Efter en stund vet jag inte vad som är incitament och vad som är resultat, vad som är höna och vad som ägg.
Lite annat är det med gårdagens svartvita fotografier. Bara för att de saknar färgpigment placeras de automatiskt i ett speciellt hjärterum dit tankar och minnen leder på smala stigar. Det är känsloladdat och fragilt, nära och samtidigt oändligt långt borta. Men liksom alla andra fotografier lever också de här minnesbilderna sitt eget liv, förändras, förstoras, förminskas. De förstelnade ögonblicken är i själva verket en inkörsport till ryckiga bildsekvenser i tid och rum. Som smått virriga filmsnuttar roterar de vid behov på själsduken och lyser upp rum som stått tysta och tomma och stumma i årtionden. Men fortfarande saknar filmerna pigment.
Jag tror jag vet varför jag fotograferar. Jag fotograferar för att mina sinnen inte är kapabla är hålla fast den snabbt förbiglidande verkligheten på annat sätt, en verklighet som jag är rädd att annars ska försvinna i något slags dimma och dunst. Kamerans knäppande bevarar visserligen bara en försvinnande liten del av tidens oändliga bildflöde men de pixlar som fångat ett motiv börjar genast ställa in sig för min kontaktskapande kropp. Det mesta avvisas spontant och bestämt, somt kan accepteras, och bara några enstaka bilder spänner musklerna och stärker självförtroendet. Men de bilderna har å andra sidan en livskraft som i bästa fall bär både genom dystra dalar och regniga nätter.
Min kamera kanske inte tänker men jag tänker ganska mycket genom min kamera. Där ord och toner inte räcker till kan kameran förse mig med tankestoff och ögongodis. När jag ser på de svartvita fotografierna från barndomens somrar i Hangelby fylls jag tidvis av en svårgripbar nostalgi. När jag idag själv fotograferar späder jag på detta mentala bildbråte med motiv som kanske har sin drivkraft i det förgångna men som nu har en klar riktning framåt, uppåt, inåt. Det jag missade eller saknade som barn kompenserar och kompletterar jag som pensionär med ett färgstarkt bildflöde som inte bara ögat hungrar efter men som hela min varelse är i så stort behov av: motiv som hänger ihop, bilder som kommunicerar på båda sidan om huden. Fotografier som smeker själen.
