Festa och fasta hör liksom ihop, som krona och klave. Men det är bara det att mitt festande – detta ständiga tuggande och smaskande från tidig morgon till sen kväll – ganska långt har styrts av en gluten- och laktoskänslig mage som alltför ofta gjort livet surt, både när jag hållit mig till spelreglerna och när jag brutit mot dem. En starkt begränsad diet (det finns också en lång rad kryddor, grönsaker och frukter som likaså är förbjudna, liksom socker i alla former etc) har mången gång fått mig både harmsen och lessen, ja smått skamsen också: jag gnäller och suras och känner mig stigmatiserad, negativt uppmärksammad och ynklig. Under år och decennier trotsade jag kroppens signaler och levde i en nästan ständig oro över vad tarmarna kunde ställa till med, mycken energi gick åt till att räkna ut var närmaste toalett fanns.

Efter tio år som pensionär, och oftast själv ansvarig för vad jag köper, tillreder och inmundigar, har vardagen ganska radikalt ljusnat. Om magen inte klarar av CocaCola och gul Jaffa, öl, vin och whisky, så finns det inget annat alternativ än att se sanningen i det klarblåa vitögat: Sorry, ett glas kallt vatten, tack! Pizza och godis? – tyvärr!  Hamburgare, fransk potatis, nuggets – inte ens det? Men det är ju torsdag – lite ärtsoppa och punsch? Kaffe? Kladdkaka? Korinter? Körsbär? Kaktusfikon?

I stället för att förbanna mörkret har jag tänt ett ljus. Efter några års fladdrig träning med plån och veke börjar jag sakta mak kunna det här. Det finns ju trots allt laktosfria produkter i mängd, likaså glutenfria (även om de ibland innehåller för mig förbjudna ingredienser). Jobbigare var det med sockret. Men när jag insåg vad det åstadkommer inte bara med min stackars mage men också, och kanske i synnerhet, med min hjärna, började det gå upp ett ljus också inne i skallen. Men det tog tid: Det sägs (fackfolket säger) att det kan ta ett och ett halvt år för hjärnan att återgå i normalläge efter det man slutat överbelasta den med socker. Aderton månader! Den första tiden räknade jag dagar och veckor men så småningom glömde jag lyckligtvis nästan bort detta bedrövliga faktum. Idag VET jag att jag glömt det som jag tidigare trodde att jag kom ihåg – ett lite bakvänt faktum på att min hjärna trots allt fungerar. Likaså VET jag att jag ännu tre dagar får leva loppan, smälla i mig fettbildande föda om det nu sen är det jag absolut vill. Men jag blir lite fundersam när jag ser mina överbelastade mattallrikar så här rakt framför nunan. Vad säger de om mina prioriteringar i vardagen?

Men tillbaka till fastan. Nu har jag tre dagar på mig att ladda upp, eller rättare sagt att ladda ner. Och jag måste erkänna att det något lite pirrar i magen – hur ska jag denna gång klara av att inte småtugga mest hela tiden? Vad säger själen när kroppen propsar på mellanmål – tack, men jag tror jag avstår? Och vad gör jag när frestelserna blir för stora, när min lekamen börjar krypa upp längs väggarna – börjar skafferi- och kylskåpsdörrar senast då gnissla och smälla? Kroppen är en lurig jävel, men så är också själen – jag vet aldrig vad de riktigt är kapabla till. Och det är smått skrämmande med tanke på att jag trots allt har trott mig känna dem båda ganska väl. Men så är tydligen inte fallet alla gånger.

Min fasta förvissning är att min fasta förvisso är både gluten- och laktosfri men kanske inte helt klagofri. Vilket får mig att tänka på att fastan bara till vissa delar handlar om att tillfälligt avstå från mycket av det goda som vardagen för med sig. Jag FÅR faktiskt fasta, jag FÅR faktisk fylla mig med hur mycket andlig föda som helst utan att själen kollapsar. Och tystnaden är garanterat inte fettbildande, åtminstone inte så länge jag håller min lekamen i någorlunda rörelse. I längden är tystnaden förvisso beroendeframkallande, men det är kanske just det jag måste bli: beroende av tystnaden, bunden till det som inte går att äta och dricka men ändå, och just därför, kallas Livets bröd och dryck.

(Spana också in S som i FASTLAGSBULLE längst nere i blåggen!)

 

Foto: Ett litet urval av de matportioner jag det senaste året har inmundigat. Idag undrar jag varför jag egentligen har dokumenterat mitt överflöd. Dåligt samvete?