Modersmålet är bara förrätten
Den gångna veckan har bjudit både på Alla helgons dag och Alla själars dag och idag kulminerar temadagarna i Svenska dagen och det svenska språk som är vårt modersmål. Ja, för min del är svenskan också mitt fadersmål: båda mina föräldrar var uppväxta i huvudsak i svenskspråkiga miljöer även om de finska kulturinslagen fanns där alldeles hudnära också. Min pappa var dessutom restaurangchef så där fick ordet "fadersmål" en lite speciell betydelseskiftning (mitt favorit fadersmål var wienerschnitzel med potatismos).
Och apropå hudnära; medicinare talar om pia mater som är den djupast liggande hjärnhinnan som omsluter hjärnan och vars uppgift är att via sina blodkärl försörja ryggmärg och hjärna. Etymologiskt betyder pia mater ”hudmodern”, det vill säga det är här som fostrets och moderns hud redan från livets början förenas. När vi talar om modersmål kan man med det förstå – lite mungipstöjande tänkt – både modersmjölk och det första språk som barnet börjar tala. Modersmålet är alltså alldeles konkret förankrat i moderns kropp.
Det är i språket jag lever. Svenskan är mitt modersmål och det fabricerar näring åt mina tankar och erbjuder mig de ordstinna verktyg som en menings-fylld vardag kräver. Med möda kan jag kanske lära mig andra språk också (hittills utan framgång latin, tyska och engelska) men det är ur modersmålet jag hämtar min huvudsakliga inspiration och näring. Det är förvisso beundransvärt att ha mål i munnen men jag föredrar mål i hela skallen, inklusive skrivararmen. Språket är ett glittrande nöjesfält och skriftställarens vardag en fart- och ordfylld tur i bergochdalbanan, ett ständigt sökande efter rätt riktning och fart, allt beroende på medpassagerarnas förväntade intressen och omgivningens växlande vyer.
Den dag Gud skapar en ny jord och himmel – och det sker ju här på jorden! – uppstår det samtidigt troligen också en språklig förskjutning. Alla jordens många modersmål byts ut mot ett enda gemensamt och allom gångbart fadersmål utan några som helst krystade och mer eller mindre humoristiska undertoner. Från den dagen framåt kan vi nämligen inte bara skatta oss lyckliga över ett språk som ständigt skapar liv och lust, men också skratta oss lyckliga i en gränslös språklig gemenskap.
Eller kanske bara gråta ordlösa glädjetårar.
Texten publiceras idag också i Kyrkpressens Andetag-blogg / Foto: Helsinki Pride 2022, efterfesten i Brunnsparken
Den sommartid som bara fortsätter och fortsätter
I natt hände det. Rättare sagt klockan 04.00. Då upphörde sommartiden att gälla. Sommaren själv hade visserligen tonat ut långt tidigare, redan i september, kanske i augusti. Nu följde också tiden efter, lite motvilligt kan jag tänka mig. Men vad är det riktigt som händer? Det ligger något ödesmättat och dramatiskt över detta visarvridande framåt och bakåt, som om en timme hit eller dit skulle förpassa mig antingen i säckmörker eller lyfta upp mig i catwalkens strålkastarsken. Jag tror jag ogillar båda platserna med ungefär samma intensitet och skärpa; den ena klaustrofobisk, den andra ytligt exponerande. Jag är inte gjord för dylika svårhanterliga ytterligheter, jag föredrar ljus i lagom mängd.
Nu är det här med ”normal tid” och ”sommartid” givetvis en fråga i första hand för EU och därför har jag för avsikt att kontakta min hantlangare i Strasbourg med ett radikalt förslag: I stället för att helt slopa sommartiden föreslår jag att EU i stället inför ytterligare tre tider; hösttid, vintertid och vårtid. Och att fördelningen mellan årstiderna skulle vara följande: sommartid april–september, hösttid oktober–november, vintertid december–januari och vårtid februari–mars. Klockslagen kan man kanske diskutera men pointen skulle vara att respektive års-tid skulle erbjuda maximalt antal ljusa timmar på dygnet, också när det annars är beckmörkt. Hur det ska gå till får våra klockkloka folkvalda representanter på bästa sätt räkna ut, de är ju så mycket ”visare” än jag.
Nå, jag måste erkänna att det här är ett dåligt förslag och jag undrar hur Gud riktigt har tänkt sig det här med klockslag och årstider. Månne det inte ligger en poäng i att vi här på nordligaste delen av klotet ska lära oss att leva i tidvis skymning och till och med mörker. Det var visst den engelska matematikprofessorn och evangelisten John Lennox som konstaterade att han tror på en kompensationernas Gud: Det goda vi går miste om i jordelivet kompenseras med ett överflöd i evigheten. Men hur det här med ljus och mörker riktigt ska fördela sig är en gåta för mig. Jag menar; en kompensation innebär rimligtvis då att de som fått för mycket jordiskt ljus ska placeras i en mörkare del av evigheten? Råder det natt även i Paradiset? Jag trodde att där handlade det bara om liv och lust, inte om snark och suck. Medge att det låter lite konstigt.
Så jag tror att jag föredrar ett alldeles vanligt jordiskt kyligt vintermörker, mer eller mindre klockstyrt, framom ett helvetiskt varmt ljusbad som varar i all oändlighet.
(Texten publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg)
Fotona är tagna på Mallorca för ett par veckor sen. Bilden nertill knäppte Vive.
Konstant kemi
Många temadagar är alldeles självklara och självlysande medan andra är mer eller mindre kryptiska och tolkningsbara. Till den sistnämnda kategorin hör dagens temadag: Internationella moldagen, även kallad Mole Day.
Moldagen firas i första hand av kemister och det sker dessutom idag ganska exakt mellan kl 06.02 och 18:02 vilket har att göra med något som kallas Avogadros tal (som är ca 6,02*10^23 och alltså är en sk fysikalisk konstant ”som anger antalet atomer eller molekyler i en mol av en substans”), allt detta enligt Wikipedia. Amadeo Avogadro (1776–1856) postulerade, fortfarande enligt Wikipedia, att ”alla gaser vid samma temperatur, tryck och volym innehåller samma antal molekyler.” Avodadros konstant handlar alltså om antalet molekyler i en mol, och det är det som kemisterna världen över idag uppmärksammar.
Skulle inte korvspad vara grumligt skulle jag säga att det här med kemi är alldeles klart och tydligt och framförallt fullkomligt begripligt. Kemi är nämligen min grej, känslokemi i allmänhet och rädslan för ett kärnvapenkrig i synnerhet. Alla dessa kryptiska siffer- och teckenkombinationer aktiverar nämligen min skrynkliga hjärna men troligen på ett helt annat sätt än vad som sker under kemistens skallben. Och apropå hotet om kärnvapenkrig – en aktuell figuration: E=mc2. E betyder alltså energi, m står för massa och c2 är ljushastigheten i kvadrat. Man behöver inte vara ett ljushuvud för att förstå att ljusets hastighet i kvadrat helt säkert snuddar vid risken för fortkörning och mer eller mindre total katastrof. Och sånt leder rimligtvis till bot och ett mol-oket känsloläge, en dag i mol(l).
Ja, det är krystat och krångligt och svårbegripligt det här med kemi. Eller så inte. Vad jag plötsligt kom att tänka på är nämligen att denna kemiska cocktail som kallas känslor självklart även är inblandad i alla positiva upplevelser som hjärnan processar och kroppen producerar. Förälskelse, till exempel, är krasst uttryckt ett pyroklastiskt utbrott av kemiska signalsubstanser och dopaminströmmar som flödar längs kroppsvulkanen. Testosteron och östrogen står som spön i backen när kärleksfulla par likt Chagall-figurer flyger fram på de rosenröda mol-nen samtidigt som all världens kemister taktfast applåderar Avogadros konstant.
Den största kemisten av dem alla skakar frågande och förtvivlat på huvudet åt den kemiska soppa som vi människor värmt upp här i hans teckenfyllda skapelse. Men hans frånvaro är allt annat än konstant och hans röst förblir aldrig mol-tyst.
Foto: Graffitin är fotograferad för en knapp vecka sen i Palma på Mallorca. Mera Mallorca-motiv längst nere i blåggen i samband med Veckans Foton!
Min mat
Vilken enorm skillnad på den mat jag åt som barn på 1950-talet, och det jag idag stoppar i mig. Eller låter bli att stoppa i mig. Jag menar – som barn åt man det som blev framlagt och det kunde vara allt från benrik gädda med äggsås, smaklöst dillkött, vämjelig njure, spenatsoppa med ägghalvor, köttsoppa, ärtsoppa och plättar (torsdagar) eller tjocka lördagskorvsskivor stekta i sitt skinn som av hettan kupade sig till skålar i vilka lades kokta gröna ärter. Och potatis, nästan alltid kokt potatis, ibland potatismos. Sällan grönsaker, kanske lite riven morot nån enstaka gång. Inte sällan serverades en enkel efterrätt, fruktkräm med lite rinnande grädde på, eller frukt på burk (Del Montes persikor) och alltför sällan det allra bästa: nougatpuddingen Viri som köptes i pulverform i Varubodens kvartersbutik och som mamma sedan blandade med mjölk och vispade till en härlighet som övergick mitt förstånd.
Trots en allt oftare konstrande mage var det ingen som riktigt förstod att man kunde vara överkänslig för mat. Eller dryck. Jag var nästan vuxen när läkaren konstaterade att jag var laktosintolerant och troligen inte heller kunde äta ljust bröd. Ordet glutenfritt var knappast uppfunnet på den tiden, i alla fall var det ett okänt begrepp i vår familj. Och att jag reagerade så starkt på socker, kryddor, och en lång rad specifika födoämnen fick sin förklaring först decennier senare. Och innan jag lärde mig att leva med olika frivilliga dieter så var jag redan nästan pensionsfärdig. Idag vet jag ganska exakt vad som orsakar stora problem och vad jag i små mängder och ibland kan inmundiga. Det har varit en låååååång och seeeeeg kamp med psyket som har en helt annan uppfattning än kroppen om vad som menas med detta livets goda. Krockarna med kockarna har varit nästan konstanta.
Idag uppmärksammar Finlands svenska marthaförbund Den finlandssvenska matkulturdagen och har så gjort i precis trettio år. Av Svenskfinland finns bara fragment kvar jämfört med senaste sekels nätverk och kontaktytor, och jag kan tänka mig att också mattraditionerna på liknande sätt långsamt smulas sönder – trots Strömmingsmarknader, trots Stundarskalas, trots lokala initiativ och aktiviteter. Eller så inte. Ta nu bara en sån sak som havregryn (som visserligen knappast är en renodlad finlandssvensk angelägenhet): det finns en starkt växande industri kring detta magvänliga och näringsrika sädesslag, nya produkter ploppar fram i en till synes aldrig sinande ström. Och jag tackar och tar emot. Morgonens havregrynsgrötportion får sällskap av djupfrysta buskblåbär, hallon, ibland också gul kiwi, kexsmulor (av havre förstås!) och blåbärssoppa. AHH! I en krissituation skulle jag troligen klara mig ganska långt enbart på denna rätt.
Rätt rätt är rätt vanligt nuförtiden på min i övrigt rätt enformiga menylista. Man tager inte vad man haver, man tager vad kroppen kräver.
Foton: Det senaste ca två åren har jag regelbundet snabbfotograferat (med telefonkameran) mina luncher, middagar och mitt ständigt återkommande morgonmål. Ibland har jag undrat: varför gör jag på detta viset? Men det har troligen att göra med en allt större omsorg om vad jag stoppar i mig. Att se portionen på bild påminner ett trögt minne om vad som är gångbart och vad som bör ratas. Dessutom finns det en inte alldeles oväsentlig visuell aspekt i detta spontana matavbildande: smakreceptorerna och näthinnans tappar och stavar är nämligen bästa kompisar.
Änglakamp
Visst, det råder frid och fred på många ställen runt klotet, det får jag inte glömma eller förbise, och jag omges av människor som även har andras väl och ve för sin närmsta blick. Jag känner av godhet, värme och omsorg, en omtanke som jag kunde och borde svara på mycket mera aktivt. Min vardagskokong är en självkonstruerad skyddad verkstad där jag nästan oantastlig fyller dagens minuter och timmar med att ordsätta tankar och känslor, bildsätta min omgivning och, ibland, även tonsätta en och annan rimmad vers. Jag är priviligierad som har hem, skydd och vänner. Av de sistnämnda lystrar den mest försynta och ihärdiga till namnet Tystnaden.
Men just i denna tystnad, i detta introspektiva grävande och rotande, stöter jag gång på gång på mörkare varelser, blinda skuggor och ångestspöken som tydligen uppmuntras av mina aktiviteter under huden. En stund härjar de nästan fritt men efter ihärdiga och medvetna räder i tankesnåren tror jag mig ibland kunna tämja dessa vilddjur, åtminstone behjälpligt och tillfälligt, med ord, bilder och toner. Men det är ett slit utan slut – ingen kreativitet utan ett dunkande hjärta och en blankglänsande panna.
Och i denna aktuella våldsbenägna och gränshänsynslösa vardag tänker jag: är fysiska och psykiska övergrepp ett resultat av bristfällig träning i självanalys och nyfiken inåtvändhet? Kanske många av dessa våldshandlingar i själva verket är ett uttryck för en oförmåga att se och ta ansvar för sina egna inre skuggor och demoner och som resulterar i att man i stället projicerar obehaget och olusten på andra? Eller handlar det om en mer eller mindre omedveten reaktion på en snedvriden andlig verklighetsuppfattning där Gud ses som en ondskefull nordkoreansk, eller rysk, diktator som finner en pervers njutning i att se människor lida? Om jag är utlämnad till mitt eget öde kan jag ju bete mig hur som helst.
Idag är det Mikaelidagen men också Internationella ickevåldsdagen till minne av Mahatma Gandhis födelsedag. Gandhis ickevåldsmantra och ärkeängeln Mikaels kamp mot tillvarons mörka makter påminner mig om – hur viktiga olika konkreta åtgärder än är för att bekämpa övergrepp och aggressioner – att den viktigaste drabbningen sker i mitt eget inre. Innan jag kan frälsa världen måste jag möta mina demoner, våga se min egen potentiella ondska i vitögat. Och med änglars hjälp domptera den. Annars är jag bara en lika god kålsupare som Kim Jong-un, Vladimir Putin och Mao Zedong.
Den sistnämndas skugga blir jag dessutom aldrig kvitt.
[Texten publiceras också i Kyrkpressens Andetag-blogg]
Fotografierna: Under ett besök i Österbotten för ett par veckor sen besökte jag också min vän Ehrengard Högnäs, 92, tyskfödd textilkonstnär som jag för femton år sen skrev en bok om; "Mellan varp och måne". Nu ville hon donera åt mig en ängel som en konstnär, Urle Westphal-Kolb, i Ehrengards barndomsstad Tönning har framställt. Ja, i själva verket har hon tillverkat många änglar, alla individuellt utformade, som sedan sålts på Julmarknaden i staden till förmån för den katolska församlingen. Lagom till dagens Mikaelidag har den nu fått sin rättmätiga plats högt över vårt vardagsrum.
Ode till en nästan bortglömd verklighet
Ibland blir det lite komiskt. När jag slår upp ordet ”drömmar” på nätet trillar en massa recept på småkakor fram på skärmen. Många kakor är förvisso drömgoda men somliga är tydligen så fantastiskt goda att det fått namnet Drömmar. De få gånger jag bakar blir resultatet oftast nånting som närmast kunde kallas Mardrömmar: platta sega saker som inte ska vara platta och absolut inte sega. När jag nu tänker på drömmar så tänker jag alltså inte på småbröd utan på den vanligen nattetid aktiva filmapparat som projicerar sina dramer under pannloben när kroppen sover.
Idag på världsdagen för drömmar – World Dream Day – slår jag ett slag för den drömska verkligheten. Och jag tar stöd i den franska psykoanalytikern Didier Anzieu (1923–1999) som med mina mycket förenklade ordparader förklarar drömmens väsen ungefär så här: Drömmen fungerar som ett slags retningsskydd runt den sovandes psyke och skärmar av de intryck dagen fört med sig. Men drömmen fungerar också som en känslig hinna mottaglig för mentala bilder – stillbilder lika väl som rörliga motiv. Ja, ibland kunde man kanske jämföra drömmen med en videosnutt eller en trailer.
Nästan alla människor drömmer, även om minnet av drömmen kan fallera. De enda som inte drömmer är spädbarn och psykotiska personer och det förklaras med att de inte kan skilja på vaka och sömn. Drömmens centrala uppgift är, enligt Anzieu, att dagligen återuppbygga det psykiska höljet. Att drömma är följaktligen oerhört viktigt med tanke på vår mentala hälsa.
Det här får mig att reflektera över samspelet mellan yta och innehåll. Kroppens spänst och styrka upprätthålls med fysiska aktiviteter men själ och ande söker i första hand sina näringskedjor under huden. Det måste rimligtvis innebära, bland annat, att mina medvetna fantasier och dagliga tankeströmmar på något förunderligt sätt beblandar sig med nattens drömbilder och kanske återuppstår som mer eller mindre medvetna insikter som hjärta och hjärna sedan fortsätter att processa – en gudomlig rundgång.
Och jag tänker: Gud talar visserligen ständigt till mig men kanske det bara är i drömmen som vi småsnackar så där riktigt otvunget – ja, det låter nästan som en lovsång (och här kommer dagens smått ansträngda ordlek) – som man ofta gör vid ett bord med drömgoda småkakor och varma drycker – Te Deum.
Brev till okänd vän
Den har presenterat sig nu. Hösten. I morse skar solen en ljusstråle rakt genom lövverket framför mina fönster och lyste upp en liten yta av det glödande trädet med sina brandgula och blodröda blad. Allt annat var mörkt och konturlöst, också berget. Ja, i synnerhet berget. När allt annat förflyktar och passerar står åtminstone berget på sin plats. Och det gjorde det väl också i morse. Men på något sätt skymd av en årstid som gjorde sina egna små inledande piruetter gled det liksom åt sidan. När mörkret ökar och kylan stiger tar berget på sig rollen som statist.
Det är något liknande med mig. Du kanske visste det redan förut men jag är djupt misstrogen mot huvudrollsinnehavare. Alla kategorier. Eller kanske inte alla ... men ... nå, du vet ungefär vad jag menar ... Och det samma gäller så att säga också i andra riktningen; jag ställer mig betänksam till många gråa skuggor som undviker ljuset, som oroligt rör sig i skymningen, som bittert klagar och kritiserar. Birollsinnehavare och affischnamn har ibland mycket gemensamt – de är ständigt uppfyllda av sig själva; den ena högljutt exponerande, den andra lågljutt teaterviskande. Är inte det samma sak? Egentligen?
Jag vill vara ett berg. En stenkoloss som ändrar skepnad allt efter årstidernas invaderingar, som har vett att försjunka i meditation ibland men vid behov kan uppstå stenrik och stark. Jag har fått nog av all denna högljudda kakafoni, denna ordmassaker och menings-löshet som tenderar att formligen kväva mig. Det måste finnas en motmedicin, ett skydd, ett alternativ. En väg framåt i andra riktningen. Jag vill stämma mina örontrumpeter med samma iver som jag tonar ner stämbanden några tonsteg. Från sommarens kvitter och kvirr är steget nu väldigt kort – och det är jag glad för – till långsamma tysta steg över mossa och regnvåta lövmattor. Sommarens oljud, och hösten o-ljud.
Nu är det tid att lyssna, dags att sjunka ner, att kasta masken. Men jag behöver din hjälp, vi måste vara två. Visst jag kan lyssna till tystnaden men nu vill jag höra din röst, reagera på ditt tonfall. Tonfall ... Nej, kanske det i stället är en ton som stiger, en övertonsfylld stämma som sakta smeker huden och behagfullt tränger ner i benstommen. Jag hör ju inte bara med öronen, hela min kropp lyssnar på dina ord och meningar. Ungefär som det här berget utanför mitt fönster när det talar med årstiderna – diskret men uppmärksamt, tyst och självklart.
Välkommen tystnad. Välkommen mörker. Välkommen okände vän.
Läslust, livslust
Vad skapar mening i tillvaron, vad får min oroliga själ att inte bara tillfälligt lugna ner sig men också nyfiket vädra morgonluft? Ja, inte är det tv-tittandet även om det någon enstaka gång flimrar något vettigt också där förbi. Betydligt mera humörstriggande är radions utbud men också på den fronten åstadkommer ett mekaniskt påslag av ljudmattan i värsta fall bara en smått bedövande tidstjuvseffekt. Passivt tittande och lyssnande kan förvisso nollställa hjärna och hjärta och fungera som tillfälliga hållplatser, men för att snudda vid verkligheten under huden måste blick och öron och alla andra sinnen självfallet vändas inåt. Det är här läsningen kommer in i bilden.
Lite på samma sätt som det ständigt pågående programflödet i TV och radio lätt kan dränka vem som helst, finns det en risk att också bokens bokstavsparader och meningsmängder drar luften ur läsaren och i värsta fall stryper all blodtillförsel mellan hjärnans hemisfärer. Allt från ett obegripligt språk, en främmande kulturell kontext och svårtolkade och kryptiska tankegångar, till ett innehåll och en berättelse som helt enkelt inte väcker någon genklang i det inre, inte projicerar några vettiga och tolkningsbara bilder på inre sidan av pannloben – motstånden kan vara många och svårgripbara.
Jag har visserligen en välfylld bokhylla men mitt intresse för läsandet har alldeles speciellt närts av mitt eget skriftställande. När huvudet är tomt och det ekar i meningskorridorerna frågar jag mig vad det hela egentligen handlar om. Och så småningom har följande förklaring långsamt tonat fram, som fotografiet i det gammaldags framkallningsbadet: Jag skriver för att locka fram de motiv som annars skulle förbli svarta. Eller kanske vita. Först kommer orden och meningarna, sedan bilden och insikten. Just så bakvänt är det. Och kanske läsandet handlar lite om samma sak; att framkalla inre bilder som på något plan är en del av mig själv men som blir synliga först när jag slukar bokens, eller tidningens, ord. Det är som om själstapeten skulle vara impregnerad med något slags framkallningsvätska som aktiveras av ord och meningar och sen på något obegripligt sätt bildsätter mitt inre landskap. Jag kan inte tänka mig någon annan förklaring än att det är en gudomlig gåva försedd med änglastämpel – ett slags gratistitt i evighetsspegeln.
Idag på Internationella läskunnighetsdagen vill jag lyfta fram just den här aspekten av läsandets fröjder: Bokens mening som lockar fram livsmening.
Foton: Mannen med dagstidningen fångade jag på en gata i centrala Florens. Och flickan som bläddrar i boken är fotograferad på Helsingfors Bokmässa.
Pennor och päron
Det är länge sedan jag skrivit ett brev. För hand. Med en penna. Femtio år? Jag har ännu kvar ett grönt kuvert med sitt småsnirkliga och delvis illustrerade innehåll som jag ristade som drygt 20-åring åt mina föräldrar från Kårkulla Centralanstalt där jag jobbade en sommar. Jag kan ännu ana den lediga dagens solvärme i text och papper, sommarmorgonens löfte om fria, kravlösa timmar och ett obestämt sug i magbottnen som ett allt mer självständigt liv förde med sig. Att umgås med svårt funktionshindrade barn och ungdomar här långt borta ute på landsbygden stod i bjärt kontrast till min skyddade vardagsverklighet i huvudstaden, och mina få brev den sommaren var troligen ett försök att för mina föräldrar förklara och beskriva nånting som var ännu mera obekant för dem. Mellan raderna avläser jag i dag en illa dold glädje, nästan triumf, av att kunna röra mig i detta avlägsna geografiska och mentala landskap: Jag – en upptäcktsresande i psykets obegripliga skuggvärldar.
Om brevskrivandet den gången eventuellt lindrade min latenta osäkerhet inför livsödenas brutala uttrycksformer må bli osagt men ett helt liv som skriftställare har lärt mig att de nerpräntade orden i bästa fall har en växtstyrka jämförbar med ett senapskorn. Men pennan använder jag i dag nästan enbart för korta anteckningar i kalendern, snabba sammanställningar av inköpslistor, för en underskrift här och en dedikation där. Sen överfalls jag snabbt av en lätt skrivkramp i handen och tankeblockad i hjärnan. Min bräckliga analoga kommunikationsförmåga anno dazumal har sedan länge tillbaka i tiden digitaliserats och, vill jag påstå, finslipats. Ändå kan jag utan större samvetskval hylla den pennförande handens överlägsenhet i relation till datorstyrt tangentknäppande. Har jag då alldeles försakat det intuitiva, sinnliga sättet att göra mig hörd och synlig, har datorkraftens kvantitativa överlägsenhet våldfört sig på mitt mera hudnära känslospråk? Är det elektroniska textproducerandet per automatik mera känslofattigt än det handskrivna?
Det handlar troligen om äppel och päron – båda är goda men på lite olika sätt. Och eftersom det är många år sedan jag åt päron så kanske de smakar ännu godare i dag. Åtminstone första och andra gången. Därför vill jag just i dag, på Internationella brevskrivardagen, slå ett slag för pennor och päron. Skriv ett brev för hand till någon du i dag speciellt vill komma ihåg, och du ska märka att det känns på ett alldeles speciellt sätt. Ja, det smakar nästan päron.
Riitta Ikonen (f. 1981) är en finsk konstnär, utbildad vid Royal Collage of Art i London och i dag bosatt i New York. Mail Art var utställd 2016 i Postmuseet i Tammerfors.
Fotot överst: privat.
Bergosäkert
Det är International Everest Day idag (29.5.) med anledning av det är 69 år sedan sherpan Tenzing Norgay (1914–1986) och nyzeeländaren Edmund Hillary (1919–2008) som de första människorna besteg Mount Everest (ca. 8 850 m över havet). Låtom oss alltså fira alla dessa modiga män och kvinnor som bestigit, och fortsätter att betvinga, livets olika berg.
Om man frånser de psykologiska stup jag med hjärtat i halsgropen har passerat är Grossglockner i Österrike det högsta berg jag, med buss, åkt upp till. Toppen mäter 3 798 meter ö h men så högt kommer man naturligtvis inte med motorfordon, men nog alldeles tillräckligt högt. På ca 3000 meters höjd finns ett minnesmärke över Kaiser Franz Joseph som, troligen vandrande, besökte berget 1856. Härifrån är utsikten minst sagt spektakulär – klarblå himmel, vita snövidder där långt borta, och en känsla av att människan är en liten puttefnask i de här sammanhangen. I de branta grässtupen tittar murmeldjur fram, rultar fram på respektfullt avstånd. Lustiga typer.
Mer eller mindre ansträngande "bestigningar" har jag utfört även i andra delar av Österrike, och i södra Mexico och på Madeira och kanske även någon annanstans, men då i rimligt branta backar, helst inte mycket mera än tusen meter upp mot rymden. Helst ser jag på berg nerifrån och låter mig imponeras. Om somliga ständigt är bergsäkra så är jag närmast kroniskt bergosäker. Dock inte på Andberget (se längst nere i blåggen).
Foton: Grossglockner i Österrike på ca 3000 meters höjd. | Telfs, nära Innsbruck, på lagom höjd med berg i sikte. | Och nederst: Neitvuori, nära St Michel, på behändiga 184 meters höjd. Stentufft!
