Inte sällan har han tvivlat på sin hjärna, inbillat sig att den i bästa fall bara är behäftad med lite plack och ibland fungerar som ett slagfält för snavande synapser, i sämsta fall att det något grundläggande fel i själv konstruktionen. Men när han sent om sider samlar sig för en intellektuell batalj märker han snart att en stor hjärna inte heller löser särskilt många utmaningar, tvärtom drar den med sig flodvågor att uppdämd sorg och trasiga hudar. Lösningen på livets utmaningar ska tydligen inte sökas under pannloben.
Det här är tionde avsnittet här i bloggen i min senaste bok Hud & Himmel.
FILM 8, scen 1 Liten hjärna, ingen ursäkt. Hertonäs strand, Helsingfors, lördagen den 3 juni 2006.
[Musik: Modest Musorgskij: Tavlor på en utställning (Dvärgen). Khatia Buniatishvili, piano]
Lördagen den 3 juni klockan 03.47 vaknar han av att en målning faller ner från väggen i sovrummet. Det plötsliga prasslet av målartejp som släpper greppet om den vita väggen och den därpåföljande lätta dunsen på parkettgolvet spräcker drömmens hinna och han drar ett ryckigt och snabbt avvärjande andetag. Samtidigt som han inser orsaken till krocken mellan tid och rum låter han en djup suck passera luftstrupen och den stela tungan. Mödosamt och med spända käkmuskler vänder han sig tungt på rygg och blir liggande så en lång stund innan han flyttar blicken från taket till klockan och sedan vidare mot springan vid den öppna fönsterluckan. Försommarnattsljuset står som ett utropstecken mellan de nerdragna persiennerna, och en klagande mås överröstar småfåglarnas lågmälda men intensiva kvitter. I övrigt råder tystnad. Han måste lyssna riktigt noga för att höra sambons andetag i bädden bredvid. Ja, hon lever.
Han vänder sig på högra sidan och försöker somna om. Och han tänker på konstverket – en stor akvarell i formatet 985 mm x 745 mm – av en relativt okänd finlandssvensk konstnär, och varför han aldrig låtit rama in den, bara hängt upp den med sex målartejpssnurror – tre upptill och tre nertill – och vid behov, kanske en gång i månaden, bytt till nya. Ibland, som nu, händer det sig att tavlan rasar ner, lika plötsligt som smått skrämmande. Allt som faller från väggar aktiverar hans livliga fantasi och när det gäller målningar och tavlor lutar förklaringen åt det övernaturliga hållet – någon i släkten ska dö eller, vilket är ännu mera sannolikt, en borttappad och olycklig själ försöker på det här sättet pocka på uppmärksamhet från andra sidan.
Ingendera förklaringen bidrar till sömnlusten och han lyfter försiktigt på ena ögonlocket för att om möjligt släppa ut en och annan tankedemon genom den starropererade linsen. Längst ner i synfältet, på golvet, ligger tavlan lite snett i förhållande till golvlisten och i den skumma belysningen noterar han någonting mjukt och grått bredvid konstverket – en dammråtta i vila. När han sedan höjer blicken och fokuserar mot dörröppningen kan han se biedermeierstolens högra armstöd och sits i profil i tamburen, svagt upplysta av det ljus som sipprar från köket lite längre bort. Grått, vitt och en mjuk form – är inte det också en beskrivning av hans eget psyke, en skiss av en sorglig skepnad, av en själ som skaver mot kroppen? En obestämd känsla av oro vältrar i hans tunga kropp. Vad är det egentligen i målningen som tilltalar honom, varför anstränger han sig överhuvudtaget att hålla bilden fastnitad i väggen när den ändå, målmedvetet och regelbundet, försöker slita sig från sina förtöjningar? Kanske det finns något svårförståeligt samband mellan hans person och målningens motiv? Och vad föreställer tavlan, egentligen?
Med ena ögat gömt bakom handens flata betraktar han målningen med det andra. Uttrycket med “svaga ögon och på långt håll” har han hört av människor som, i något slags snedvriden självbevarelsedrift, tapetserar väggarna med målningar i den förhoppningen att konsten ska avleda betraktarens uppmärksamhet från innehavarens egen bristande bildning – konsten som statusförhöjare och irrbloss, som dekoration.
När han nu ligger där i dubbelsängen, småvarm och enögd, och betraktar konstverket på golvet invid, är det som om han upptäckt bilden för första gången. Att han ser motivet i ett delvis nytt ljus, en tidig sommarmorgon som denna, är naturligtvis en sanning med dubbla bottnar. Ur detta nattperspektiv, och i denna golvdunkelnärhet, börjar minnets och sinnets spegelbilder flyta in i varandra som andevarelser borttappade i tidens ström. Han tittar och registrerar: ett stort runt ansikte omgärdat av ett orange fält på ena sidan och ett ljusblått, nästan turkost, på den andra. Det ena av de två koboltblå ögonen har en orange pupill, det andra bara en svart fläck mitt i ögat. Näsan formas av två vinklade streck, kinderna är två runda orangea cirklar med vitt i mitten, hakan antyds på liknande sätt. Munnen består av en lång blåsvart rektangulär yta på vilken konstnären har klistrat ett vitt pappersark med några gulröda streck som troligen ska föreställa tänderna. Det naivistiska slutresultatet fullbordas av en spretigt skriven text uppe till vänster: very very small BRAIN. Och längst nere till vänster: NO EXCUSE.
Hela tavlan ger ett oavslutat intryck. Nere till höger har färgen liksom bara tagit slut. En oinvigd skulle i detta kludd se enbart en sexårings tafatta försök att fånga faderns bistra anlete. Men så är det det där med texten. Han tänker att lösningen på gåtan döljer sig bakom orden, kanske rent av i själva orden. En mycket mycket liten hjärna – ingen ursäkt. Han har ägnat åtskilliga timmar åt att knäcka koden men inte kommit någon vart. Och han har störts av det oavslutade. Tog färgen slut? Eller inspirationen? Varför, och i vilket sammanhang, är det ingen ursäkt att ha en liten hjärna? Och varför är de båda textblocken placerade till vänster så att hela bilden får slagsida? Han har själv en hjärna där de två hemisfärerna med varierande framgång lyser upp varandra, eller, i värsta fall, gruffar med varandra. Men han hyllar speciellt den högra hjärnhalvans aktiviteter, den som speglar kreativitet och skönhet, i motsats till vänstra hjärnans gråstränga rätlinjighet. Det är någonting med målningen som skaver och stretar emot, som retar hans vardagsoro i stället för att uppfylla honom med stolthet och glädje över att äga ett naivistiskt konstverk som dessutom har ett visst pekuniärt värde. Kluvenheten stör och lockar på en gång, som en tvål som slinker ur händerna, som ett lottospel där sista siffran blir fel.
Nu i detta vågräta läge, med försommarens ystra morgonläten som haltande ackompanjemang, sjunker han sakta in i ett dis av grårosa landskap där groteska masker rusar emot honom. De vrider och vänder sig och tänjs ut till långa böljande parader som bildar mönster och ändrar form och utseende i en rasande takt. Näsor och munnar flyter fritt omkring i ansikten stora som ballonger, pupiller pulserar som små maneter i ögonvråns tårflöde och dna-slingornas serpentiner singlar genom en ekande rymd, turkos och orange och oavslutad. Bakom väggar tunna som silkespapper trängs röster, bokstäver faller ner i en rännsten, bestyrsamma ord kryper omkring och bildar ordstackar eller gräver hål i tankevävnader, det surrar och väser och fräser som i en alltför het stekpanna överfylld av olja och smör. Små köttslamsor, troligen hjärnvävnad, flyter omkring i fettet endast kryddade av små krumelurer, siffror från ett gammalt intelligenstest. Någon skrattar, det låter som kråkor, himlen, om det finns någon, är ett svart paraply utan regn, utan stjärnor, utan början eller slut. Det finns bara frågor, obekväma, olustiga, inklämda i en orange cirkel provisoriskt omsluten av nånting som redan tagit slut. Hjärnceller skramlar i tankekvarnen men ut trillar bara näsor, munnar, ögon och hud i en aldrig sinande ström. Det fanns ingen ursäkt för detta överflöd, för detta missbruk, iståndsatt av en hjärna så liten att den knappt får utrymme mellan planeterna, de turkosa och orangegula. Meningslösheten lägger sina dragkedjor över dolda svalg, kvävda röster trängs i djupen. Långa remsor av målartejp blåser omkring som ormskinn i en torr öken, en vindil drar upp en sandstorm, en suck låter som åska i vardande.
Han vaknar med ett ryck, drar djupt efter andan som om han länge befunnit sig under vattenytan, och sätter sig förvirrad upp i sängen. Klockan på nattduks- bordet visar 07.09 och från köket hörs en tekokare vissla.
Scen 2 Stor hjärna, ingen ursäkt. Hertonäs strand, Helsingfors, fredagen den 15 december 2023.
[Musik: Vincent Youmans: Tea for two. Yuja Wang, piano]
Andberget, insvept i dis och dimma, ruvar svartvitt mot en stålgrå eftermiddags- himmel. Några timmars upplyst tillvaro tonar långsamt bort och julens lampor och girlander slår framgångsrikt hål i det svarta täcket. Som laserstrålar avfyrade mot en söndrig näthinna håller julens sken och strålning provisoriskt samman tankens och minnets bilder. Hjärnans hinna glöder som ett varmgult ljushav inte helt olikt den syn passagerarna möter när flygplanet mitt i natten går ner för landning i jättestaden Mexico City. En till synes oändlig matta av vibrerande och flämtande ljuspunkter glimmar mellan hemisfärerna, signalsubstanser rusar, aktionspotentialer står beredda. Under pannloben en sprakande aktivitet, på gata och fasad en ljustavla som håller natten stången.
Detta innanför och utanför, och speciellt spelet där emellan, är det som upptagit hans tankevärld under år som förflutit. Inte bara söndriga och inflammerade hudar men också irrblossliknande tankefragment och en frostig hjärnsubstans har mer eller mindre effektivt lagt sordin på tillvaron. I stället för en dialog mellan hjärna och hjärta har nästan all uppmärksamhet fokuserats på det trånga utrymmet mellan epidermis och underhud. Med hårt arbete, nistisk plikttrogenhet och en ständig jakt efter ett grönare gräs på andra sidan huden har han försökt bemästra denna obalans, i första hand utgående från rådande känslor, i andra hand styrd av en intellektuell nyfikenhet. Det gick så långt att han beslöt att utmana hjärnhinnan, den som drabbades av inflammation när han var sju år.
Men inte ens nu kunde han bestämma sig för på vilken sida han skulle stå. Han älskade att jobba och gå an, men ogillade arbetets rutiner. Alltså skrev han en avhandling vid den dåvarande hemstadens universitet om arbetets förmedling, den som kopplar samman arbetaren och arbetsgivaren och som växte sig stark under senare delen av 1800-talet i de mellan- och nordeuropeiska länderna som en direkt följd av industrialiseringen och urbaniseringen.
Vid samma tid, och som ett svar på det moderna samhällets framväxt, fick den myndighetsstyrda socialpolitiken allt fler förespråkare. Det frivilliga sociala hjälparbetet, filantropin, hade fortsättningsvis sin stora betydelse i lokalsamhällets begränsade sfär, men i det industriella samhället med sina folkmassor och stora flyttningsrörelser krävde en hotande samhällskris även en statligt styrd social politik. Politiskt stod landet inför ett allt starkare socialistiskt inflytande som försatte hela den partibundna makten i en ny dager. Samhällsutvecklingen komplicerades ytterligare av det ryska maktväldet som tog struptag på en självständighetsmobilisering i vardande.
Det är nånting med den krassa sakligheten och den historiskt verifierbara sanningen som triggar ordvalet och oljar meningsflödet när forskaren in spe nu, djupt försjunken i universitetets forskarrum, styr ut på de stormiga forskarvattnen.
När jag i denna avhandling analyserar de idémässiga bakgrundsfaktorerna till arbetsförmedlingens framväxt i Finland vid sekelskiftet 1900 sker det alltså i korstrycket mellan olika samhälleliga utvecklingstendenser. Här kunde sannolikt tillämpas såväl statsvetenskapliga, sociologiska som utvecklingspsykologiska förklaringsmodeller men min analys tar avstamp i en socialpolitisk teoriram med historiska dimensioner. Sociala rättviseaspekter sammanbinds med synen på arbete och utkomst i en tid då utformningen av det demokratiska styrelsesättet står i fokus för samhällsdebatten. Arbetsförmedlingens bakomliggande syftemål synliggör därmed socialpolitikens nya och dominerande roll i samhällsbygget. Tanken att tillgången på arbete och social rättvisa kan befrämjas med en myndighetsstyrd arbetsförmedlingsinstitution får allt starkare fäste.
Denna uppfattning besjälar många ansvarskännande politiker, samhällsdebattörer och forskare i ett Europa som samtidigt, på ett brutalt sätt, även exponerar den gryende välfärdsstatens mest extravaganta sidor. Arbetsförmedlingens ideologiska essens frampressas sålunda under hårt tryck från många konkurrerande utvecklingstendenser och dito avarter. Kanske är det en förklaring till att verksamheten på så likartade sätt förverkligades i stort sett i hela Västeuropa, inklusive Finland.
Speciellt de inledande kapitlen om arbetets idéhistoria aktiverar hjärnans slumrande kreativitetspotential och med citat ur facklitteraturen av ännu klokare forskares insikter antar texten redan från första början en air av mentalt snobberi och intellektuell klarsyn.
Idéhistorikern Arne Helldén hänvisar till de primitiva kulturernas diffusa karaktär: samhällets funktioner är så invävda i varann att till exempel kultur, riter och ceremoniella handlingar inte begreppsmässigt hålls isär från den verksamhet vi är vana att kalla arbete. Det är i de tidiga, arkaiska perioderna av en kultur, innan samhället hunnit differentieras och de sociala klyftorna markant har ökat, som man börjat uppfatta arbetet som en nödvändighet för alla, både för trälen och för hans herre. Ordet arbete, som beteckning för ett visst slag av mänsklig verksamhet, smyger sig in i den västerländska historien först under antiken. Att utöva ett yrke, att arbeta, var för filosofen Platon liktydigt med mänsklig förnedring. Bakgrunden till denna ‘arbetets kris’, som skulle påverka det västerländska samhället i ett par tusen år, var uppkomsten av samhällsklasser. Sysslolöshetens ideologi blev överklassens varumärke – att inte arbeta var det sant mänskliga.
Ännu i det här skedet kunde han tycka att inte forska var det sant omänskliga. Ändå blir slitningen mellan hjärnans dagliga stretchövningar i forskarrummet och behovet av fysisk och mental närhet till en hudomsluten människa, en helt vanlig kvinna, allt uppenbarare. En långt utdragen, och en något kortare men desto mer traumatisk, separation har tärt på de nu obefintliga försvarsmekanismerna. Det vanliga vardagslivet med relationer och aktiviteter i fokus är ställt på undantag, ja, det saknas praktiskt taget helt och hållet. Forskarentusiasmen började allt mera likna en narrkåpa, motivationen hålls uppe enbart tack vare en akademisk titel i vardande. Tvångströja och piska i en osalig samverkan.
En kväll strax före midnatt ligger han i sängen halvslumrande och känner hur någonting som påminner om ett vulkanutbrott tar sats i nedre delen av magen och bara på någon minut, innan han hinner fäkta eller fly, är eruptionen ett faktum. Ett pyroklastiskt flöde av förtätad sorg sprutar ut ur ögon och näsa ackompanjerat av djupa stön, halvkvävda skrik och kramper i diafragman. Gråten väller fram som en tsunami efter en våldsam jordbävning, slem och sekret forsar ur näsa och mun, svetten lackar, lakanen kladdar. Han flämtar, försöker andas i kapp med hulkandet, men det är som om högre makter, eller mörkare krafter, gång på gång skulle daska honom som en våt trasa mot en stenhård berghäll. Samtidigt går hjärnan på högtryck, övertänd och bromsbefriad – vad är det som händer, håller han på att förlora förståndet, är det själen som bryter samman? Varifrån all denna okontrollerade styrka, alla dessa känslor av sorg och saknad och skuld som likt glöd och aska väller fram ur hans kropp? Av bilder och minnen inte ett spår, bara förtvivlan, ensamhet och ett stort svart hål. Utflödet kan inte kontrolleras, styras eller stoppas och efter några korta andhämtningspauser forsar lavan het och röd igen längs den skakande kroppen. Timme efter timme. När dagen gryr lugnar sig vulkanen något, men bara för att ta ny sats efter några korta uppehåll. Utmattad och förtvivlad kan han inte annat än låta gråten flöda och hoppas att den har ett slut. Ganska exakt tolv timmar efter det första utbrottet krälar han upp ur sitt vulkanmörker, duschar, klär på sig. En stund senare sitter han och gråter tyst för sig själv vid köksbordet, en gråt över gråtens verklighet och befriande förbannelse.
Flödet fortsätter ryckvis, dag efter dag, men nu med lätt fördröjning. Det året befinner han sig nästan dagligen i sitt forskarrum i universitetets huvudbyggnad och när han känner av det första svaga mullret och anar den stickande känslan av förtätad sorg, packar han ner sin dator, går snabbt till den parkerade bilen och kör sedan under stark koncentration hem, en sträcka på sju minuter. De första dagarna hinner han knappt innanför dörren förrän han bokstavligen faller ihop i tamburen och blir liggande där medan krafter aldrig förr upplevda sliter och vrider i kropp och lem. Intensiteten skrämmer och förbryllar honom. Veckor och månader drunknar i flödet men det anlete omvärlden får se skiljer sig inte så mycket från det som tidigare uppvisats. Möjligen är ögon och ögonlock rödare än vanligt, blicken visserligen tom och trött men i övrigt speglar skalet knappast någonting av innanmätets kaos.
‘Mentaliteter är åsikter, bryggor mellan idéer och sociala rollstrukturer, och ofta förankrade i människans omedvetna. Inom mentalitetshistorien används både kvantitativa och kvalitativa metoder, liksom hypotetiskt-deduktiva och dialektiska metoder. Mentalitetshistorisk forskning är speciellt kritisk mot s.k. kronologisk imperialism, det vill säga den i och för sig mänskliga tendensen att projicera dagens situation bakåt på en gången tid. Här har den mentalitetshistoriska forskningen åstadkommit mycket för att klargöra bilden av människans situation och tänkande i gången tid .’
Det glädjerus som en på äldre dagar genomförd högre högskoleexamen själv- klart skulle bidra med uteblir, trots diplom och universitetets insignier. Gråtattackerna fortsätter, inte varje dag men nästan, inte fem timmar men en eller två, ibland bara en halv timme. Så töms, portion för portion, sorgreservoaren under en tidsperiod som sträcker sig över tjugo månader. Efter hand inträder, nästan obemärkt, ett slags vilsam tystnad. Som fotografier i ett gammaldags framkallningsrum stiger landskapen långsamt fram ur mörkret, nya motiv blir synliga, dunkla profiler får färg och form, nya relationer etableras och fixeras. Efter det kan vulkanmullret ibland anas under huden, men nu mest som en påminnelse om sin urkraft, kanske som en välbehövlig motvikt till idyllen, den förföriska.
Magnus Lindholm
Magnus ”Mao” Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare, bosatt i Helsingfors. Han har ett förflutet som kulturarbetare och kulturredaktör i Svenskfinland, och har skrivit ett tiotal böcker.