Här fortsätter jag på bloggen att lägga ut min senaste bok Hud & Himmel (en delvis fiktiv själsbiografi). Den andra berättelsen (”filmen”) står i tur. I förra avsnittet skrev den internationellt kände hudforskaren och psykoanalytikern Etienne Bossier ett brev till filmfestivalarrangörerna där han beklagade att han inte kan närvara eftersom han befann sig i stadium två i livscykeln. Och så redogjorde han i korthet om sin syn på huden som ett slags bakgrund till den förestående filmfestivalen som just har HUDEN som tema. Här inleds nu den egentliga filmfestivalen med en kort förfilm där huvudpersonen håller på att lämna del ett av livets tre stadier. Det här avsnittet publicerade jag redan 7 april, som ett slags lockbete, när den tryckta boken var alldeles färsk, men här är den alltså nu placerad i sitt ”rätta” kronologiska sammanhang. 

Avsnitten ur boken publiceras två gånger i månaden. Den som vill köpa boken kan vända sig direkt till www.boklund. fi (25 euro + frakt).

 

 

2)

Tystnadens hud

 

Förfilm Terminalvårdens sista utpost. Hertonäs sjukhus, Helsingfors, måndagen den 6 december 1999.
[Musik: Veniamin Basner: Vita Akacior. Roman Vasheto]

Döden har sina egna väntrum. Det här är ett av dem. Till det yttre skiljer det sig inte från vilket sjukrum som helst – en säng, ett nattduksbord, två stolar och ett litet bord till höger och där bredvid ett skåp med oklart innehåll. På motsatta sidan en skärm på hjul som nu är uppskuffad längs väggen. Ett blekt ljus från takarmaturen ligger som en sval hinna över rummet, på nattduksbordet lyser en mindre lampa i en varmare färg. Så här i kvällningen får den sparsamma inomhusbelysningen inget stöd från fönstret som vätter mot en park och en gata lite längre bort. Lätta snöflingor dansar obekymrat mot rutan upplysta endast av en gatlykta nånstans i närheten. Tystnaden i rummet är närapå total.

En nästan ohörbar ton tränger fram från en luftkanyl som är placerad precis under näsan på kvinnan i sängen. Hon ligger orörlig, rak på rygg, ögonen är slutna och det är bara med största möda man kan uppfatta den ytliga andningen. På stolen alldeles invid sängen sitter en medelålders man, troligen hennes son. Hans vänstra hand omsluter hennes svala, kraftlösa hand, medan den högra bläddrar förstrött i en veckotidning. Det svaga pappersprasslet erinrar honom om det gnistregn som spiskroken åstadkom i barndomens gröna kakelugn där han satt och fångade troll i den glödande veden. Och stolens sakta knarr påminner om en jordbävning i vardande, eller kanske det är en tsunamivåg i antågande. Tystnaden talar, den förebådar och förbereder.

Bara tio dagar tidigare hade rummets två gestalter befunnit sig i ett annat sjukrum, i ett annat sjukhus. Det oundvikliga beskedet, den slutliga domen, var visserligen inte oväntad men som alltid när tiden gör en tvär och överraskande gir förvandlas och förvanskas perspektiven nästan till oigenkännlighet. Dagar och nätter som tidigare följt på varandra i en ganska förutsägbar ordning skenar nu ut i ett okänt landskap, tid och rum knycklas ihop som urspårade tågvagnar och på bara några korta ögonblick har hela den stora bilden inte bara ändrat ton och karaktär, den har också rivits sönder och förvridits, besudlats och deformerats. Halvsittande i sängen hade kvinnan tagit hans händer i sina och med darr på rösten sagt:

– Förlåt Macke för allt som jag gjort fel mot dig!

Hon kallade honom Macke, det gjorde alla andra också när han var ett barn. Nu, nyss fyllda femtio, känner han sig verkligen som ett barn, ordlös och hudlös. Och innan hennes överraskande ursäkt ens hade hunnit passera örongångarna svarar han snabbt:

– Det är ok. Allt är ok.

Och han sväljer mödosamt, samtidigt som hjärnan börjar gå på högvarv i ett desperat försök att snabbt förstå vad hon syftade på med det onda. En snällare människa får man söka, kanske också en mera velig och osäker, men inte ond, inte hård. Absolut inte hård.

Följande dag upprepade hon ordet förlåt, men nu med en tondöv röst som redan var innesluten i ett bedövande morfinmoln. Sedan försvann hon snabbt in i tystnaden, in i sin kropp, långt ner under huden, oåtkomlig. Inga fler behandingsförsök ville hon genomgå. Cancersvulsten i buken, ”stor som ett barnhuvud”, var orsak nog, men metastaserna hade dessutom helt okontrollerat spridit sig över kroppen. Och nu låg hon där i det bleka ljuset i terminalvårdens bortersta rum och väntade på sin tur. Och han som var hennes son och som hon hade bett om ursäkt av, bläddrade i veckotidningen utan att läsa, utan att tänka, utan att riktigt vara närvarande.

I ett försök att hitta en hållhake i stunden böjer han sig fram mot henne och frågar om hon vill dricka lite vatten. En knappt skönjbar nickning får honom att sträcka sig efter den lockförsedda muggen och försiktigt lägger han munstycket mot hennes torra läppar. En droppe passerar mynningen och försvinner in i den stora tystnaden och han tycker sig ana en suck, eller kanske är det bara en ofrivillig muskelryckning upplivad av livets källa.

Så sitter han där en lång stund alldeles orörlig vid hennes sida och betraktar det bleka ansiktet, på en gång närvarande och oändligt frånvarande. Och utan att riktigt förstå vad som styr honom stiger han först upp i hela sin längd och böjer sig sedan ner och viskar mjukt och tydligt i hennes vänstra öra:

– Du kan släppa greppet nu.

Förvånad över sitt tilltag och upprörd över sina ord börjar han långsamt gå omkring i rummet som om han sökte en osynlig budbärare eller försökte fånga en främmande röst. Varifrån kom orden, vem använde hans tunga? Det var inte han själv som talade, inte hans kropp som agerade. Jo, det var förstås hans kropp och röst men initiativet var inte hans. Eller …

En stund senare placerar han veckotidningen i nattduksbordets undre låda och sätter på sig ytterrocken. Med högra handen smeker han lätt hennes panna och kind och säger ett lågmält hej då. Tyst går han mot dörren, öppnar den, tittar snabbt tillbaka mot sängen, och stänger sedan dörren försiktigt.

En timme senare sitter han hemma framför tv:n och följer med självständighetsmottagningen på presidentens slott och minns med ett snett leende att han förra året själv var där. Men nu lockar inte pressfotografernas blixtar, kristallkronornas glitter eller dansen på det polerade parkettgolvet. Efter en stund släcker han apparaten, står och betraktar sitt tomma ansikte i badrumsspegeln men går sedan och lägger sig med en känsla av att natten redan fångat honom i sitt svarta garn.

Knappt har han blundat förrän telefonen ringer och en vänlig röst säger mjukt:

– Er mor dog stilla och lugnt för en halv timme sedan. Om ni vill komma och säga ett sista …

Rösten försvinner i något som påminner om ett stilla sommarregn fast det är den sjätte december och små snödrivor har samlats längs husväggarna. Han stiger upp och tänder alla lampor i sin tillfälliga arbetsbostad och går med obestämda steg från sovrummet till köket där han knäpper på radions musikkanal och kastar samtidigt en blick ut mot bensinstationen på andra sidan gatan som står tom och öde och snöpudrad. Två ungdomar står huttrande med var sin ölburk i handen i gatukorsningen, upptagna av sina egna röster, men i övrigt är det tyst och tomt. Och han går ut i den smala tamburen och tillbaka in i sovrummet och sätter sig på sängen. Från kökets radioapparat strömmar Elvis Presleys röst: Are you lonesome tonight och tårarna börjar, först långsamt sedan i en allt stridare ström, rinna ner för kinderna ackompanjerade av krampaktiga snyftningar och rysningar över hela kroppen. Natten har tusen ögon men just nu är det som om de alla tittade åt något annat håll.