Hud & Himmel 5)

FILM 3, scen 1 Ett barn är fött på denna dag. Runebergsgatan 59, Helsingfors, lördagen den 24 december 1966.

[Musik: The Hollies: What ́s wrong with the way I live]

Långsamt och nästan oförmärkt börjar skuggorna lösas upp. Eller kanske det inte är skuggor. Kanske det mera kan liknas vid hinnor och slöjor som viker undan, skal som spricker, överdrag som lyfts bort. Allt har ju funnits där hela tiden men legat fördolt, som i ett skrymsle. Det som bara existerade någonstans under huden som ett obegripligt litet kryp stiger nu fram, lite famlande och yrvaket men dock fram. Ett något håller på att formas till ett jag. Det är kroppens, men framförallt själens, metamorfos.

Och det är verkligen dags. Han är aderton år, myndig och röstberättigad. Men det är bara skalet. Den varelse som stiger fram i dagsljuset har visserligen en absolut frisk hud, hel men skör, slät men osmekt. Eller bara lite smekt. Med bultande hjärta kommer han ihåg den första kyssen för bara ett par–tre år sen i en portgång inte långt härifrån. Hon var kort, smal om axlarna, långhårig och lika ivrig som han. Följande dag genomlevde han i ett saligt rus som fick stenkolosserna att svaja och världen att rotera åt ett annat håll. Psykosen pågick en vecka. Sen gjorde hon slut.

Nånting liknande hade hänt något tidigare när han första gången upptäckte att glasögonfodralets öppning troligen påminde om ett kvinnligt könsorgan och på ett förunderligt sätt kunde omsluta den hårda lemmen. Det behövdes inte många stötar innan världens alla härligheter öppnade sig i en rytmisk kaskad av saliga sammandragningar. Om det fanns en himmel på denna dystra planet så hade han snuddat vid stjärnorna.

Och nu brinner ljusen i granen, levande ljus, fladdrande lågor. Glitter och girlander, flaggor i böljande vågor, och de stora glansiga pappersomslutna julgranskaramellerna från pappas barndom för minst hundra år sen. På det avlånga soffbordet av teak ligger en grannröd julduk, och på den ett stort fat med valnötter, punchkarameller, och en marsipanstång. Och franska pastiller i en liten risporslinsskål. Och glögg i glas med handtag av metall. Och russin och skalade mandlar, mandariner och dadlar. Och en oöppnad flaska sherry. Och brungulglänsande kristallglas på en liten silverbricka. Doften av brinnande ljus, röken från pappas cigarett och ångan från glöggkastrullen – allt är inlindat i ett förhoppningsfullt julpaket som får sin sista bekräftelse när lackstången värms ovanför ljuslågan och den smältande massan snabbt appliceras på presenten, och sigillen till sist tillsluter hela härligheten. Julaftonen är en bekräftelse på att allt, trots allt, har en mening, att det finns försoning, frid och fred på jorden, och hopp om nytt liv. Och framförallt; att man får de julklappar man skrivit på önskelistan.

Och det får han. En grannröd tröja, en blå halsduk, ett nothäfte, rakvatten, en marsipangris och det viktigaste: The Hollies nyaste lp – For certain because. Den långhåriga musiken, inlindad i färgstarka skjortor och parfymerad med mysk och ambra i en flaska Tabac, ger stämsången en air av viril vuxenhet, ännu onåbar för honom själv men ändå nästan inom räckhåll. Den energiska behandlingen av Ludwigtrummornas virvlar och kaggar, Fender Precision-basens tunga mullrande, ståltrådsgitarrernas stadiga komp och el-banjons ihåliga rassel – allt detta lyfter stämsången till nya höjder. Sväng och gung och melodier kan han ibland nästan imitera på det egna höga svarta pianot som han målat med granngula bårder och där han försett hamrarna med häftstift som får spelverket att låta som ett spikpiano. Ackordsättningen är trevande och taktsinnet varierande men lusten att ryckas med, och bort, är total. The Hollies, The Beatles, The Shadows, The Seekers, The Zombies. Men också Moody Blues, Unit 4 + 2, Them och Alan Price Set. Och Downlainers Sect: Too much Monkey Business och One Ugly Child.

Världen vrider och vänder, kroppar kränger och svänger. Det som tidigare varit stelt och strikt mjuknar nu upp nästan som i ett trollslag och något nytt och lockande smyger in under skinnet, pirrande och pockande, som när ny hud börjar växa under sårskorpan. Framförallt är det en tillvaro som öppnar sig utåt. Tidskrifternas bildflöde suger lyster ur ögonbottnen, radions musikskval sköljer över torra och törstiga ängar och nu uppenbarar sig också helt nya svartvita vyer i en låda som härbärgerar hela världens liv och lust men också aldrig sedda krig och konflikter. Den förut nästan nakna existensen omsluts av okända ljudhöljen, bildhöljen, dofthöljen, smakhöljen, av helt nya hudar. Det är ett barmhärtigt bandage som på en gång lugnar sinnet och hetsar upp, som bäddar för hittills främmande, men anade sammanhang.

Den gamla trasiga kroppen ska ersättas av en ny, skräddarsydd hudkostym. Otillräcklighet och brist byts ut mot lust och experiment, pianoklink får sällskap av teckning och målning, passivitet går hand i hand med kreativitet och skaparlust. Kolstift, tuschpenna, oljekritor, vattenfärg, block och ark – verktygen finns till hands men gör inte jobbet. Inte heller den grannrött blänkande basgitarren som pappa efter mycken tvekan inköpt åt honom för 376 mark åstadkommer de mullrande tongångar som han önskar. Kanske det beror på att han saknar en basförstärkare. Och trots de välfyllda pedagogiska pärmarna, levererade från Famous Artists School för en summa som fått föräldrarna att blekna och familjens hushållskassa att sina, är framstegen för den blivande reklamtecknaren knappt noterbara. Konstens kappa, av hans mamma redan prövad och funnen nästan användbar, ligger där nu som ett slarvigt bortslängt plagg i det mindre städade hörnet av teaterns kostymlager.

Det är en dans på slak lina. Gammal barlast hänger kvar och i brist på pedagogiska förebilder och fast handledning förblir de konstfärdiga experimenten bara försiktiga försök, en valhänt laboration. När den haltande skolgången inte heller får något flankstöd i den skapande rymden uppstår ett limboläge som pekar varken framåt eller bakåt.

Det är då han stiger åt sidan, lämnar skola och hjärna åt sitt öde. Utan vänner är det dessutom ingen större uppoffring att stiga ut i detta okända, ingen bryr sig ändå. Inte ens föräldrarna. Kanske gör de några tama försök att tillsammans med klassföreståndaren locka med löftet om stödundervisning och specialåtgärder men de klockorna klingar för döva öron.

Det enda som klingar i öronen julen 1966 är The Hollies Whats wrong with the way I live. Och svaret låter inte vänta på sig: MYCKET. Men vad det riktigt är kan han inte sätta ord på.

Ännu.

Scen 2 Barnanstalten. Kirjais, lördagen den 6 juli 1970.

[Musik: Yellow River, Christie]

Det är lördag morgon och klockan tickar mot sju. Solen flimrar mellan trädstammarna, de små bergsklackarna mellan personalbostäder och vårdavdelningar glittrar av daggstänk, och trots den tidiga timmen dallrar redan en lätt värmebölja förhoppningsfullt mellan gräsmattor och husväggar. På en liten kulle bara ett stenkast från förvaltningsbyggnaden stoltserar en kritvit flaggstång, och där högst uppe en blåvit flagga som hänger slapp och slö. Om snart tre decennier ska den här dagen ihågkommas som Diktens och sommarens dag men det, och det mesta i övrigt, är förstås dolt för honom i framtidens dimmor.

Högt ovanför trädtopparna i denna lilla värld i världen, skog- och vattenomsluten, slår en havsörn några slag med vingarna för att i nästa stund vila på varma luftströmmar och löften om goda jaktmöjligheter. Morgonen håller nästan andan för att inte störa … ja, vad då – idyllen?

Nej, det är ingen idyll, men nog ett slags paradis, en skyddad plats oåtkomlig för vanliga dödliga. Ett slags hem utan hemmets privata namnskyltar. Ett slags vanligt liv. Trots allt. Ett slags stilla vardaglig lunk, med betoning på lunk. Ett slags tillfällighetsboning. Ett slags fängelse. Ett slags helvete.

Det är så han tänker där han släntrar över sten och berg. Och utan att riktigt vara medveten om samstämmigheten mellan den inre monologens krassa själv- bespeglingar och det yttre landskapets dolda hemligheter, har han fångat något av essensen i det motiv som nu flimrar fram på filmduken. Den hudkänsliga tar stöd i de hudlösa.

Det är på gränsen till osannolikt. Han, uppfödd under en gigantisk kristallkrona och med baken vanligen djupt nersänkt i en biedermayersoffa, står nu dagligen öga mot öga med barn som knappt vet vad de heter, än mindre i ord kan säga vad de vill, vad de känner, vad de tänker.

Kroppar vrider och vänder, plötsliga utfall ackompanjerade med högljudda klagoljud och grymtningar följs av huvudbankningar i den hårt prövade väggen. Några agerar, andra står stumma och slutna i sin egen värld, många går planlöst omkring som om allt och ingenting skulle styra deras vanställda lekamen. Blickar följer många händelseförlopp samtidigt, både framför och bakom, allt sker simul- tant och till synes helt utan regi.

Och så den aromatiska chocken: urin och avföring ur tjugo små kroppar som ska lära sig att använda toalettstol och potta men hellre smetar ner avfallet på golvet. Eller helt spontant svingar ut innehållet på väggarna innan någon hinner reagera. Ljud- och doftcirkusen avbryts av en rutinerad kvinnlig vårdare som beordrar hela sällskapet att snabbt ta sig ut i korridorer och dagsalar så att städning och vädring hinner göra sitt innan det är dags för nästa bombnedslag. Det berättas att hon duschar fyra gånger per dag.

Han är på en gång skakad och krampaktigt aktiv. Osäkerheten ska med kroppsrörelser betvingas – plocka upp, ta fram, flytta, lyfta, skuffa, bära, hålla i, fylla på, kliva upp, förhindra, stoppa, plocka ner. Och rusa efter flyende åttaåring bland lingonrisen. Och söka borttappad sko i skogsbrynet. Och hämta ner leksaker som slängts upp på vårdavdelningens flata tak. Och jaga råttor utanför köksdörren. Och … allt det där som han aldrig gjort förut.

Och nu har han också gjort det där som han aldrig gjort förut. Tjugoett år … Hon är knappt sexton och sommarjobbar som han, inte för ung för att ta hand om kroppar som sackat i utvecklingen, men av myndigheter förklarad för ung för att ta ansvar för den egna kroppen som pirrar och pulserar. Men det är knappast någon som bryr sig om eventuella moraliska snedsteg, inte hon, och allra minst han. Båda är de för första gången bortkopplade från hemmets bojor, och genast glatt borttappade ute på förlustelsens sanka marker. Kanske uppmuntras de nakna upptäcktsfärderna av de smått brutala arbetsrutinerna, ett slags motvikt till de motbjudande momenten i vardagen. Dofter i stället för lukter. Njutning i stället för avsmak. Närhet i stället för obegripligt avstånd.

I stället för.

Och hon inte bara guidar honom in i tidigare okända trädgårdar men ger honom också ett nytt namn, en ny identitet. Han är inte bara Macke mera, nu lystrar han också till namnet Mao, efter en annan liten borttappad varelse på den avdelning hon jobbar och som där kallas Mau. Hon tycker Mau och han, som nu också är hennes trädgårdsmästare, har något specifikt gemensamt, något som lockar henne att kalla honom Mao. Och han, nästan konturlös och genomskinlig, suger åt sig den nya namnlappen som om den var en kappa eller kostym, eller åtminstone ett hölje som avslöjar en identitet i vardande. Nu är han speciell, nu är han annorlunda på ett skapande sätt, någon som skiljer sig från mängden. Som sin namne där bland de utvalda på andra sidan väggen.

Scen 3 Ungdomsakademin. Borgå, söndagen den 13 december 1970

[Musik: Sancta Lucia, Finlands luciakör]

Det tog honom de två första decennierna i hans liv att flytta fokus från huden till hjärnan. Fram till dess hade hans tankeverksamhet nästan uteslutande kretsat kring sig själv, sin kropp och det snäva perspektiv som bara glimtvis gav tillträde till en tillvaro fri från självförakt, rodnande osäkerhet och bristande manlighet. Någonstans djupt under alla dessa hinnor och skal, bandage och sönderskrapade hudar, låg någonting och grodde, väntade. Att det hade med skapandet att göra kunde han kanske ibland förnimma, att det handlade om Skapelsen var han förstås fullkomligt omedveten om. Av ord är du kommen, ordlös ska du åter varda. Det var något med språket, med sättet att fånga orden, och hur han med orden kunde forma en rustning. En rustning som skyddade men också tillät en ny hud att växa där under.

En bekräftad manlighet började nu producera ord som snart formade sig till långa meningar, tidvis nästan rena och raka och som visserligen var skimrande och blanka men också helt genomskinliga. Som trollsländans vingar var hans tankeflöde knappt ens synligt, men det antydde en flyktmöjlighet, eller kanske var det en landningsbana. Det fanns en ordväg in i hjärnan men det fanns också en autostrada ut ur pannloben. En flitig användning av orden skulle skapa nya stigar, forma nya färdvägar och gångleder som i sin tur lockade till sig nya scener, ny publik. Men det hade han förstås ingen aning om så här i början av denna nya livsväg, trafikanpassad och asfalterad, rät och nästan rak.

För ett nytt liv var det. Ett slags organiserad frihet. En frivillig anpassning. Kunskapstörst i stället för tvångsmatning. Morot i stället för piska. Där den normala skolan ägnade sig åt att sudda bort det onormala är tågordningen nu den motsatta; det (o)normala uppmärksammas och snedvridna personligheter uppmuntras och blir på kort tid nästan raka och normala. Brist, lucka och handikapp förvandlades nästan oförmärkt till överskott, öppning och resurs. Och de som från början har klarat av den grundläggande skolgången utan större men blomstrar nu ut i full blom. Den pliktfyllda skolans nästan rätlinjiga rabatter framstår i det här perspektivet som en narrbild jämfört med den vildvuxna men prunkande frodighet som nu växer fram. Små insikter närs och bevattnas, nya ämnesplantor anläggs och gödslas, kunskap skördas.

Och han som varit inlåst i sitt tonårsrum vid sitt svartgula spikpiano sitter nu och ackompanjerar morgonpsalmen inför en fullsatt sal. Och ritar affischer och planerar program och uppträder som orkesterns fumliga notvändare på skolfesten. Och fotograferar vardagen och vinner en fototävling. Och börjar läsa läxor och svara på frågor.

Ett ljus tänds. Nej, inte bara ett ljus men en hel ljuskrona. En av skolkamraterna väljs under öronbedövande jubel till Finlands Lucia och glansen faller åtminstone lite även på hennes kumpaner, ovana vid publicitet och festivitas. En kort stund står denna ungdomsakademi i massmediernas centrum.

Och han som nu av alla kallas Mao börjar vädra morgonluft. Perspektiven förskjuts, dörrar öppnas, vyer vidgas. Den hjärna som varit blockerad av sina egna vinklar och vrår öppnar sig långsamt utåt mot nya stigar och prång i den sovande terrängen. Den hud som varit ett hinder och en blockerande sårbank återfår sin naturliga känslighet, överdrifter tonar långsamt ut och en ny spröd hinna vävs av skapande ord och nya tankar. Utsikter utkristalliseras, insikter injiceras.

Scen 4 Vuxenhögskolan. Helsingfors, mars månad 1975.

[Musik: Waterloo, ABBA]

Snart tre års studier är avklarade och han står och bläddrar i sitt slutarbete i huvudämnet psykologi rubricerat Kreativ Terapi. Före de flesta andra har han avklarat sluttestet och även om det skett på bekostnad av grundkurserna i förvaltningsrätt och bokföring, som alla andra tenterat redan under första studieåret, känner han en viss stolthet. Han är snuddande nära en lägre högskoleexamen, ett mål som för bara några år sedan låg bortom hans fantasi och verklighetsuppfattning. Nu skulle det gälla att mobilisera de sista krafterna och fokusera på två futtiga grundkurser som, visserligen ointressanta och smått obegripliga, ligger där i vägen och blockerar ett liv som hägrar vid horisonten. Han är nämligen erbjuden en ny tjänst på en hudfabrik långt borta och ska inleda karriären där den 1 april. Det låter som ett skämt, men det är det inte.

Men krafterna är slut, liksom motivationen. Resursbanken är tömd, saldot till och med på minus och risken för en själslig konkurs är överhängande. En överhettad hjärna måste få vila och en grannrödgrillad hud kräver rehabilitering. Och den får han på Universitetssjukhuset, avdelningen för hudsjukdomar.

Diagnos: Prurigo Besnier 691.00. 24 årig studerande som sedan barndomen lidit av prurigo-typisk allergi, damm och stress försämrar. Nu under två månader varit sämre och fått sjunkande dexamathasonkur som resulterat i att huden flammat upp på stora områden röd och kliande, kommit till avdelningen via jouren. Allmäntillståndet gott, lungorna (auskultoiden) 0. På handleder och låren delvis sönderriven prurigotypisk hud och något även lichenifikation spec. vid handlederna och armveck. På stora områden av kroppen rödflammig eksem. Hb 150, leukocyter 7,2, La 3. Kolesterol, ALAT, blodsocker, SPJ, AST och ASTA normala. NSO-röntgen normal, urin ren. I epikutantest lindrig toxisk reaktion mot formalin och hexaklorofen. Pricktest visar starka positiva reaktioner mot björk, timotej, ängskavle, samt gräspollen och kattepitel. Behandling: Ronatic och lokalt dequalin-hydrocortison salva, handleder och ben hydrocortison-tjär-merck-salva, i övrigt hydrocortison-merck. I hårbottnen dequalin-hydrocortison-novalan. Hyposensibilisering ej aktuell.

Två veckor på Hudkliniken stoppar den akuta överdriften, nu skulle det gälla att fullfölja vårdplanen till punkt och pricka. Men i den beska dosen ingår definitivt inte tillsatsämnena bokföring och förvaltningsrätt.

Beslutet är lätt. Utmaningen att tentläsa två grundkurser skjuts på framtiden. I stället är det nu dags att snabbt packa pappas kappsäck, den gamla och slitna, för nu står något helt nytt för dörren: ett självständigt liv långt bortom kända revir och snäva kulturella gränser. Larvens kokong är penetrerad, det okända lockar och pockar, och det är äntligen dags att pröva vingars bärkraft.