Det är dags för det stora steget från barndom till vuxenliv, från huvudstad till residensstad, från gårdag till morgondag. Om barndom och tonår varit präglade av en hud- och försvarslös tillvaro i en  glasbur förskjuts nu perspektiven i en något oväntad riktning. Plötsligt står han mitt bland människor som livet hudflängt långt mycket värre än han någonsin själv upplevt. Visst, han hade sett något av det tidigare men det här berörde honom på ett alldeles speciellt sätt. Han kunde ju faktiskt ha varit en av dem.Kanske han var en av dem.

Det här är sjätte avsnittet här på bloggen ur min senaste bok Hud & Himmel.  

 

 

FILM 4, scen 1 Skalet. Vasa, Österbotten, november månad 1975.

[Musik: Maurice Ravel: Bolero. WDR Sinfonieorchester, dir. Alondra de la Parra]

 

Betong, murbruk, armeringsjärn, sten, trä och brunröda tegelpannor. Men också bleckplåt, trossbotten, rappning, galler, vindöga, fotsockel, stjärthake, droppnäsa, brohuvud och takskägg. Tunga tak, väldiga väggar och breda huskroppar djupt rotade i ett flackt landskap tornar upp mellan stad och bygd. Som en väldig borg, ointaglig och fjärmande, lurar den i ett grått novemberlandskap, insvept i dimma, sluten i fukt. Så här på avstånd hörs inte ett ljud, som om även tystnaden skulle vara invävd i mur och bruk. Kanske här en gång legat ett gryt, en grotta eller underjordiska gallerier som hyst skrämda skuggor och klagorop som i det trånga utrymmet aldrig nådde ut över land och fält utan i stället sög sig in i stentorr mark och jord som aldrig skalv. Där, bortom tystnaden och det outsagda, nersänkta och bortglömda, bidar de sin tid, flådda och själlösa och väntar på att klockor ska stanna och livet börja på nytt. Och de väntar kanske inte förgäves. Den frusna fasaden och oansenliga gråa masken döljer i sitt inre en mängd hålrum och passager, genvägar och senvägar, öppna och slutna rum som alla på något sätt är länkade till varandra. Korridorer och dagsalar speglar breda fönsterrader, ljus kastar sig över långa skuggor.

Innanför skalet pågår en hetsig aktivitet, ett ständigt lappande och tätande, polerande och slätande av ett skal som livet föga kärleksfullt konfronterat. Halvnakna och hudskygga tar de skydd bakom fönster och skärm, gör sig osynliga för sig själva och andra, blickar neråt, vandrar bakåt. Rörelserna är långsamma, ibland knappt synliga, men oftare mekaniskt framåtsträvande, som en självgående dammsugare som slutat suga. Små krockar uppstår ibland men mest är det fråga om en evig rundgång, en färd utan mål och mening.

Man frågar sig vad som driver dem. Svaret är O. Oansenlig, obalanserad, obefintlig, oberäknelig, oberörd, obetydlig, objuden, oförsiktig, ointressant, olidlig, olycksbådande, onaturlig. Obotlig.

Men om det finns ett svar måste det också finnas en fråga. Och den ställs av alla de där som går omkring i sina rockar, många vita, andra blå eller bruna. Men mest vita. Arbetsfördelningen är huggen i sten: de påklädda frågar, de hudlösa svarar. Ord spinner hudväv, meningar formar hudkappa. Allt finns att tillgå; bokstäver, kommatecken, grammatikregler, rättstavningsmodeller, versaler och gemena, parenteser och infinita verb – det är bara att välja. Ordverkstäderna har öppet nästan dygnet runt. Somliga broderar små symboliska tecken, andra tråcklar trassliga hudflikar, meningsmanchetter stryks och stärks, ordhudar sorteras och appliceras. Alla virkar små verkligheter eller väver större livssammanhang allt efter behov och förmåga. Hudkappa, ståpäls, famnfäll. Eller försöker åtminstone provisoriskt placera lite skinn på näsan.

Hudfabriken är en Ordverkstad där meningslösheten botas med meningar, tystnaden fylls med text. Det som fattas kroppen och det som själen saknar ska tillfälligt skyddas med betong, sten och tegel. Melankoli, gråt, likgiltighet, leda, vilsenhet, utbrändhet, splittring, hejdlösa humörsvängningar – stadiga väggar står pall även för extrema känsloutbrott. Frågan är vem som behöver byggnaden allra mest: de som frågar eller de som har svaren?

 

Scen 2 Källaren. Tisdagen den 1 april 1976.
[Musik: Frédéric Chopin: Fantasie-impromptu in C-Sharp Minor, op. 66. Wladimir Horowitz, piano]

Och nu står han alltså här, omsluten av ett stenhårt famntag, innesluten i ett sammanhang han knappast ens drömt om, allra minst upplevt förut. Som en nyutexaminerad skådespelare på sin karriärs första framträdande försöker han snabbt överblicka scenografin och ana sig till dramaturgin utgående från medaktörernas språkdräkter och doftmarkeringar, koreografens rörelseschema och repertoarvalet han hört talas om tidigare. Han som bara köat till biljettkassan och knappast ens känt värmen från foajén förut står nu själv på estraden, visserligen i en biroll utan många verbala inhopp men dock som en medspelare omnämnd i programhäftet. Kan han sin läxa, minns han sina repliker, förstår han den konstnärliga ledarens intentioner?

Svaret är nej. Anar? Javisst. Men förstår? Nej.

För honom som förflyttats till händelsernas centrum är det som om alla koder och signaler, tecken och märken skulle kräva en nytolkning, eller åtminstone en noggrann förklaring. Det han med viss möda präntat in bakom pannloben måste tinas upp, tolkas och smörjas över hela kroppen. Den hud som tidigare mest var upptagen med att reagera ska nu också lära sig att agera.

Då är det ganska rimligt att börja från botten, från källaren. Här i den gamla  vårdbyggnadens nedersta plan, en halv våning under markytan, har han erbjudits hundra kvadratmeter utrymme att inreda och fylla med aktiviteter. Det är ingen teaterscen, inga tiljor eller blickfångande rekvisita, knappt ens något ljus och mycket lite ljud. Mest liknar det sufflörens undanskymda position mellan scen och salong. Ett gränsland. En gråzon.

Sufflör? Ska han tillrättavisa den som säger fel, ska han lägga ord i munnen på den stumme? Nej, självfallet inte. Men han ska skriva ett nytt manuskript, en alternativ berättelse för befintliga skådespelare, sy några nya kostymer, öva in nya steg, ljudsätta och fungera som regissörens assistent. Och gärna placera åtminstone en del av verksamheten utanför murarna. Och till slut binda ihop omvärld och sjukhusverklighet med hårtunna hudtrådar. Det är hans uppgift – att sufflera, sammanföra, spana, signalera, skandera, skräddarsy, spegla. O skall med S ersättas.

Rubriken är Kreativitet. Och den har han ju redan testat både i teorin och i praktiken även om resultaten tillsvidare inte väckt någon större genklang. Men att teckning, målning och skulptering i någon mån kan ersätta prat och tal när känslokonflikterna slår knut på tungan är ju inte helt obekant i fackpressen. För att inte tala om vilka knutar musiken kan lösa upp, och rörelsen, och dansen. Och då är steget inte heller långt till teaterns värld även om livets drama i första hand spelas på en osynlig inre scen. Ja, förvisso, här finns obrukad mark, ett nytt område att inmuta i en vård som också i övrigt håller på att slita sig ur traditionella bojor och tvångskappor. Nyckelordet är mod. Mod att skapa. Mod att göra det som känns svårt. Mod att överskrida okända gränser. Mod att leva i osäkerhet. Mod att ta itu med sina egna tveksamma skaparkrafter och mod att möta en vård där tunga droger, tvångströja och elchocker ännu igår var vardag.

Tanken att styrkan gör sig synlig i svaghet och att det finns ett speciellt värde i att också uttrycka sig med annat än ord är uppmuntrande, modframkallande. Och insikten om att själva förekomsten av förtvivlan bäddar för modiga gärningar öppnar redan det vissa dörrar till ett nästan inlåst psyke. För nu handlar det om psyket, både patienternas och hans. I synnerhet hans.

Och så inleds ett aktivt planerande, skrivande, formulerande. Här från denna källarvåning, en meter under marken och med fönster som med snudd på ribban lyckas fånga något av dagsljuset där ute, ska en bro byggas. En bro genom och över hela sjukhusområdet ska binda samman yttervärlden med denna andra verklighet, mytomspunnen och många gånger skrämmande. Riktningen är dock lite oklar: inifrån ut eller utifrån in? För säkerhets skull väljer han båda två.

 

Tablå 1 Tonhud. Måndagen den 2 februari 1977
[Musik: Johann Pachelbel: Canon D-dur. Voices of Music]

Tiden står stilla. Ibland står tiden verkligen stilla, som en tavla på väggen, som våta höstlöv i ett hörn av trappan. Men det är inte tiden nu. Det är tiden då, nånstans för länge sen, nånstans utanför tiden. Ja, som i en dröm, i ett nu som är så nära just därför att det inte är här. Som en glimt av evigheten.

Han är inte säker på att nån av de femton kroppar som nu ligger framför honom med slutna ögon på tunna madrasser på golvet har upplevt något liknande. Men det finns en möjlighet. Nån vrider sakta på sig men i övrigt hörs bara denna ljudmatta som på en gång både lyfter och bär.

Höll ögonen slutna – andas långsamt – låt kroppen bli tung – avspänd – lugn. Känn hur den vilar mot underlaget – andas långsamt – släpp alla tankar – du behöver ingenting prestera – ingenting göra – bara vara – lugn – och trygg – i din egen kropp – andas bara långsamt – slappna av …

Själv känner han en stilla molande värk i vänstra axeln, kanske en följd av alltför mycket sittande nerböjd över ett skrivbord. Men han fokuserar på sin egen röst – lågmäld, lite entonig, tydlig.

… låt kroppen tungt vila mot underlaget – andas lugnt och långsamt – slappna av – fokusera tankarna på hälarna – känn hur hälarna nuddar vid underlaget – tänk på fötterna – känn värmen i fötterna – i tårna – fotsulorna – låt tankarna gå till vristerna – andas lugnt och långsamt – känn hur avslappningen långsamt söker sig uppåt mot vaderna – knävecken – knäna – och sakta vidare upp mot låren, undre sidan av låren – och övre sidan – och baken – känn hur baken och hela nedre delen av kroppen liksom vilar i ett viktlöst utrymme – tung och avspänd – andas lugnt och långsamt …

Tre violiner spelar samma melodi med två takters förskjutning – en suggestiv, smekande tonhinna lägger sig likt en salva över porer och stela muskler medan basstämmans ostinato allt mera enträget borrar sig djupare in på samma ställe i själen. Men axeln irriterar, pockar på uppmärksamhet.

… nu när du känner hur hela nedre delen av din kropp vilar lugn och trygg mot underlaget låter du den här sköna känslan sprida sig uppåt – mot svankryggen – andas bara lugnt och avspänt – och nedre delen av ryggen – känn hur avspänningen sakta breder ut sig över hela ryggen – upp mot axlarna – låt axlarna slappna av – och överarmarna – armbågarna – handlederna – och ända ut i fingerspetsarna – är du alldeles avspänd och lugn och trygg …

Invävd i horisontala och vertikala ljudbandage är det svårt att värja sig. Men ännu återstår den svåraste biten. Han gör några rullande rörelser med axlarna, lyfter upp dem mot öronen, vrider lätt på huvudet, försöker nå sina smärtpunkter …

… och så låter du den här sköna känslan sprida sig från axlarna upp längs halsen – slappna av musklerna i käken – andas alldeles lugnt och stilla – slappna av i kinder – öron – panna – hjässan – känn hur hela din kropp liksom är inlindad i ett skönt och befriande bandage – inga speciella tankar – bara ett lugnt, skönt nu – det är ingen brådska … du är lugn, du är trygg, du är hel.

Musiken flyter som varm honung ur de stora högtalarna på var sida om rummet, målar väggar och tak med tonmönster, spikar fast ackordtavlor i märg och ben och hänger upp flerstämmiga melodigardiner i dolda garderober. Med mjuka basgångar och monoton ihärdighet nitas själar fast i golvhimmeln, hörnstenar justeras, nya väggar lyfts upp och tak reser sig. Små stugor, ruckel och garage lyser som katedraler, himlar öppnar sig, tider tonar ut i tomma intet.

Det är inte bara axeln som låst sig, också nacke och rygg stretar emot. Men det hjälper inte, han måste samla sig, avsluta sessionen, sätta punkt. Med ett djupt andetag rätar han på sig, släpper ner axlarna som om de burit på en tung börda, och tittar stint ut över utslagna kroppar. Det ser ut som ett slagfält med sårade, eller kanske ännu mera som lik som väntar på att bli kastade i en massgrav. Han värjer sig för tanken, ler inåtvänt och skakar omärkt på huvudet. Smärtan i vänster axel har övergått i ett lågmält molande läge.

… och sen när du vill, när det känns bra, kan du i tanken återkomma till din kropp, till det här rummet … öppna ögonen, andas djupt in, rör på armar och ben … Och sen kan du sätta dig upp, stiga upp. Tack ska ni ha. Vi ses nästa gång igen.

  

Tablå 2 Rörliga bilder. Fredagen den 6 oktober 1978.
[Musik: Aram Khatjaturjan: Adagio ur Spartacus. London Symphony Orchestra, dir. John Keating]

En strid ström är för mycket sagt, men nog ett duggregn, ett utdraget jämt droppande. En och en kommer de vandrande längs gångstigar och asfalterade uppfarter. Somliga långsamt strävande, någon med stöd av en vitklädd, andra mera målmedvetet, fokuserat, rätlinjigt, men alla med mittdörren i sikte.

Rakt uppifrån ser det ut som något slags maskineri med några sammanlöpande snören, ungefär som när man hissar segel. Och det är också vad som ska ske; en färd ut på fantasins blåsiga fjärdar är i sikte. Murar och galler och motstånd byts på ett par timmar ut mot segel och flykt när 16 mm filmens tusentals små bilder får kroppen i gungning och världen att röra på sig.

Men ännu har det stora äventyret inte börjat, än ligger skeppet i hamn och lastas med allsköns varor: Largactil, Peratsin, Melleril, Litium, Triptyl, Diapam – allt rullas in i stora tunnor och koffertar som staplas prydligt bredvid varandra så tätt och nära att inga yttre skakningar kan rucka på lasten. Ett jämnt sorl av suckar, stön och ett och annat fniss står som en fuktig dimma runt mast och tåg och det är först när lamporna släckts och befälhavaren ropat ”Lägg ut!” som det tystnar på däck.

Ett svagt initialt knakande läte byts sedan snabbt ut mot ett smärtfritt surrande när kuggar och hjul hittar sina positioner, och trots ett och annat synligt grund i förgrunden och åskmoln vid horisonten tar skeppet kurs ut mot öppna vatten. Det här ska kompensera någon av de resor som blev inhiberade i unga år, några av de önskemål som inte uppfylldes på tröskeln till vuxenlivet, många av de förväntningar som livet aldrig infriade. Allt handlar om att stoppa läckor, hela håligheter, ersätta trasiga delar och på något sätt forma en ny gestalt, om ock sned och avig. Att tro på det omöjliga. Att segla i motvind.

Film är alternativ hud. Den inte bara lindar in kroppen i en tidskapsel fri att färdas både framåt och bakåt, men framförallt öppnar den färdvägar in i mer eller mindre okända landskap. Projektorns ljusstråle lyser upp både den vita duken och den bleka huden, tecknar sitt sagostoff på skärm och skinn och skakar liv i redan förstelnade hågkomster och bortglömda gårdagar. Som en livgivande spruta efter operationens anestesi öppnar den kalenderns alla slutna luckor i snabb följd och fram springer både förväntade bilder och okända motiv. I biografmörkret slår ljusstrålen sina reflexer mot de minnen som ännu inte helt har suddats ut. Nya bilder lägger sig på gamla, sönderslitna sammanhang lappas provisoriskt och tätar till ojämnheter och håligheter i minnesmuren.
Efter en timmes bildflöde är behandlingen över, salens lampor tänds, avig vänds rätt, där övergår i här. Och så upprepas det grafiska mönstret som bara fåglarna ser, men nu i motsatt riktning; små människodroppar flyter samman i rännilar som flyter ut från stenkolossens mittdörr och söker sig i några korta strida strömmar mot vårdbyggnaderna längre bort. Några minuter senare har flödet redan upphört, bara några fuktiga fläckar påminner om att ett fartyg passerat, att något livsförskjutande inträffat.

 

Tablå 3 En röst förstorad. Onsdagen den 20 april 1979.
[Musik: Otto Lindvall: Konvaljens avsked. Sonja Stjernquist och Sven-Olof Walldoffs orkester]

Men framförallt pågår här den där vanliga vardagen med sina sedvanliga rutiner, klockstyrda sysslor och mer eller mindre viktiga uppdrag. Själva essensen i tillvaron, den som innanför de osynliga murarna på en gång är både stel och flytande, koncentrerad och utspädd, tilldrar sig hans speciella uppmärksamhet; hur beskriva den, hur fånga tonen, hur spegla det osynliga? I uppdraget finns nämligen invävt en påminnelse om att det vi här ser och känner och upplever bara är små glimtar av en större verklighet, ett större sammanhang, en alldeles konkret och pulserande värld som ger sig till känna bara ett stenkast härifrån. Men utblick kräver inblick, en plattform, ett vibrerande trumskinn som känns på huden men som också ekar långt ner i mörkret. Det krävs en röst som förstärker den röstsvage.

Den kulturfokuserade socialarbetaren tar på sig redaktörsrocken och blir programmakare i internradion. Och nu sitter han i sjukhusbiblioteket och redigerar intervjuer och spelar in mellanrepliker som han gjort några gånger förut där i den stora världen. Det passar honom särdeles bra, detta att foga ihop små bitar och fragment i varandra, att klippa och tejpa och försöka få ordning och reda på allt det där osammanhängande som virvlar i och runt hans huvud. För även om uppdraget i första hand har de hudlösas väl och ve i fokus så måste han samtidigt hitta en motvikt i sitt eget inre, en röst som kan ge andra röst. Och nu finner han snabbt fragment av sin egen ljudhud, slät och nästan oanvänd. Den första sändningen finslipas.

Dagens meny: tio önskelåtar att redovisa, kommentera och spela. Tolv som ska gratuleras på födelsedagen. Intervjun med chefsläkaren ska klippas till lämplig längd; rubrik: Också Tjechov var läkare. Tillfälliga ändringar i kaffestugans öppethållningstider. Den kommande veckans publika tillfällen: bingo, dans, körbesök, film, utfärd – dag och tid. Och programmet för Öppet Hus. Några kommentarer om aktuella utearbeten, bl.a. blomplanteringen vid infarten och bredvid kaffestugan. Diktuppläsning av Gustav. Puff för nya verksamheten Hushållsträning. Och några ord om Fritidsskolans vårtema Barnets År. Men först en önskelåt.

Fanfar. – Hej alla ni där ute på avdelningarna och i korridorerna! Den närmaste timmen ska det bli önskemusik, gratulationer, dikter, intervjuer och lite aktuell information om vad som är på kommande de närmaste dagarna. Som ni säkert har märkt blommar krokusen redan utanför gamla paviljongens södra sida – lila, gula och vita. Och snart kommer också björkarna att få sina mössöron. Men i år lär det bli mindre både björk- och tallpollen och det tackar jag för som är speciellt känslig för björkpollen. Och apropå blomning; de tulpanlökar som sattes förra hösten är redan på väg upp, speciellt vid kaffestugan. Det har ni säkert redan noterat men om inte, så ta en titt på vad som där är på gång. Mera om planteringar blir det senare i programmet, men slutpratat för en stund; jag ska sätta på den första önskeskivan och den kommer från Elli på avd. B3 som vill höra Violer till mor med Göingeflickorna. Men nu gick det så tokigt att den skivan är spårlöst försvunnen och jag undrar, bästa Elli, om jag får plocka fram ett annat blomster i stället? Vad säger du om att få höra Konvaljens avsked? Sonja Stjernquist och Anders Börje sjunger till Sven-Olof Walldoffs orkester.