Det här är ungefär så långt huvudpersonen kan sträcka sig i ett Svenskfinland han tidigare betraktat enbart ur huvudstadsperspektiv. Landskapet är annorlunda, liksom tankesättet, vädret och framförallt människorna. Det handlar helt klart om en regelrätt kulturkrock som på olika sätt måste dämpas och hanteras. Utmaningen är brist på verktyg, kanske också förmåga. Men han har ett äss på fickan. 

Det här sjunde delen i min senaste bok Hud & Himmel.

 

FILM 5, scen 1 En nästan skräddarsydd kroppskappa. Vörå, Österbotten, våren 1981.
[Musik: Livet är en dröm. Vörå spelmansklubb]

Det här är en annan värld – öppen, ljus, rymdhög. Ängar, åkrar, betesmark, fält och gärde bryts bara av ett snårigt nätverk av vägar och färdleder, gångbanor och stigar som ritar mönster i allt det skogsgröna, varmgula och rödvita, och en å som slingrar sig som en blå orm genom det flacka landskapet. Med undantag av några större byggnader samlade i ett kluster i centrum verkar övriga bostadshus, lador och rior närmast liksom utslängda i terrängen av en jätte på dåligt humör nån gång i en mörk gårdag. Det är som om två verklighetsbilder skulle spegla sig mot varandra, den ena färgstark, ljus och levande, den andra dyster, hotfull, nästan skrämmande. Det berättas om hästar som oförklarligt stegrar sig när ekipaget passerar ett visst vägavsnitt i en av utbyarna, liderdörrar som öppnas och stängs utan nån synlig varelses medhjälp, lampor som tänds och släcks i hus där ingen människa rört sig på långa tider. ‘Små vättar och väsen på ont och på gott i storskogens ljudande stumhet’? Det är inte gott att veta, inte värt att fråga – de osynligas existens ska inte beröras, inte ens med ord. Det är den oskrivna regeln, det är den tysta överenskommelsen.

Här i detta gränsland mellan synligt och osynligt ska han fånga upp och presentera de avtryck som livet lämnar efter sig, kanske också döden. Den spontana frågan är: vad kan han, en hudtunn storstadsvarelse, åstadkomma i denna avkrok av världen, omsluten som den är av en tidskapsel, en jätteostkupa som på en gång innesluter och utestänger? Finns här överhuvudtaget några likhetstecken, några förenande länkar, en gemensam grund av något slag? Är inte hela företaget dömt att misslyckas från första början?

Det finns en lucka i den låsta dörren, en inkörsport för den smidige: gårdagen. Av den finns det ett överflöd just här. Själv står han visserligen främmande för alla dessa handens och kroppens produkter, seder och bruk, dialekter och skrönor, allt det där som binder samman de berörda och utestänger de främmande. Men han kan fortsättningsvis fråga och förvänta sig svar, skriva texter och sammanställa fakta, fånga upp och forma – som en upptäcktsresande i främmande land. Men kanske dock inte som en missionär bland hedningar.

Och så finns här en annan, och ännu viktigare orsak till dessa jungfruliga steg på okänd mark: han har gift sig och har nu två söner och därmed också ett akut behov av ett stadigt underlag, eller åtminstone en plattform till vilken han ständigt kan återkomma. I själva verket är det just denna familjekonstellation som likt ett lod nu allt stadigare håller honom förankrad inte bara i tid och rum utan också i en ny verklighet i vardande. Omgivningens gårdagar och hans egna okända morgondagar korsbefruktas och ingår en hemlig pakt; främlingskap ska med kultur överbryggas, nya helande hudar ska läggas över gamla sår.

Men låt inte det störa tankegången eller ögats vandring över filmduken för nu byts vida vyer och panoramaperspektiv mot snabbare klipp och detaljers mängd. Där passerar stora sommarfester med vajande flaggor, spelmän och folkdansare, men också pyntade brudstugor, fransalakan och konstgjorda blommor. Och grötmelodier och långdanser, skål- och skämtvisor – alltsammans ackompanjerat av Sepp-Kal, Sepp-Fredrik, Bagg-Matt, Riback-Hannes och Nikus-Juss.

Eller för den delen också livets baksida: sorgebrev och nekrologer, sveperska och kistlakan, släde och liktåg, gravöl och klockringning. Och ekon av en kyrkotukt som någonstans strax under huden lever kvar i minne och sinne: trolldomsprocesser, sabbatsbrott, knivar och kortpackar i det heliga rummet, snus och fylleri och svordomar och vedervilja. Och träta och slagsmål, misshandel och oanständigt leverne – mycket har glömts bort, sopats under mattan eller helt enkelt förnekats eller tystats ner.

Mellan dessa livets och dödens sköldar går vardagen sin gilla gång. Och det är den han ska lyfta fram, klä i ord och placera inom mjuka pärmar. Det är stadspojkens gåva till denna handfasta lantmora som han i hemlighet beundrar men samtidigt hatar. Eller nej, så starka känslor är det inte fråga om, men nog om en svårgripbar blandning av känslomotstånd och förståndshaveri, uppskattning och respekt.

Och han gräver där han står: i arkivens gömmor, i uthus och bodar, i stuga och gård. Här lever gårdagar kvar inte bara i enskilda bilder och fotografier utan också som ett kluster av kortfilmer som tillsammans berättar en större historia, beskriver ett vidare sammanhang. Men det som förefaller konkret och fast och förutsägbart döljer samtidigt något skört och sinnligt som förlorar sin kraft så fort det lyfts fram i dagsljuset. Med tystnad har det traumatiska tätats mellan innervägg och gavel, och lägger sordin inte bara på de röster som aldrig fick tala till punkt utan färglägger också de stämmor han nu lyssnar till. Och det uppstår små auditiva luckor och verbala snedsprång som han inte kan tolka, inte riktigt kan greppa, än mindre formulera i ord och mening. I stället för egna texter och tydor ger han utrymme åt alla dessa historier och personligheter som måste få komma till tals, som ligger där och bara väntar på en förlösning. Och så föds den första kommunala, kulturella och konstfärdiga årsboken i detta traditionsstinna landsortssamhälle med honom som barnmorska och livmoder. Så mycket mera hudkänsligt än så kan det knappast bli.

Men utan konstens och kreativitetens lapptäcken hade den här hudsäcken havererat, eller åtminstone perforerats. Nu börjar den visserligen anta formen av en kroppskappa men den saknar fortfarande ärm och innerfoder, knappar och slag. Ny skräddare efterfrågas, knackar på dörren och presenterar sig.

 

Scen 2 Skaldens sköra skal. Solf, Österbotten, försommaren 1984.

[Musik: Otto Palmgren: Spegling, text: Jarl Hemmer. Olav Gerthel och Egon Kjerrmans orkester]

Det var inte i första hand traditionerna, inte ens de festliga kalasen, men själva huset som lockade och drog, skaldens hus och hem. Om gårdagens rurala folkliv endast snuddade vid hans begreppsvärld och verklighetsuppfattning så var skaldens barndomshem fyllt av meningsskapande hållpunkter och sammanhang även om det redan förflutit nästan ett sekel sedan poeten föddes. Där timrade stockar och rödmönjade stugväggar hörde till den lantliga folkkulturens domäner representerade det gula författarhuset urban borgerlighet, ordning och reda. Att det nu, flyttat från residensstaden, stod på randen av en 520 miljoner år gammal meteoritkrater bevisade bara att de rätt valda orden är närmast eviga och att de inre och yttre landskapen ständigt konfronterar varandra; i det här fallet himlakroppars explosiva kraft kontra skaldens ångestframkallande självdestruktivitet. Vilken verklighet som är mera dramatisk är närmast en filosofisk fråga.

I skaldens frånvaro speglar husets väggar och tak, fönster och tapeter, elsystem och jordvärme inte bara vardagens självklara kroppslighet utan också något av det irrationella, skavande och brännande känslokaos som poeten i allt snabbare takt faller in i. Den stabila huskonstruktionen omfamnar en hudlös själ på samma sätt som ordmåleriets idyllscener hos författaren omsluter “smärtans outhärdliga gåtfullhet”: kontrast och paradox.

Något av detta kunde han ana redan när han satte sig ner bakom skrivbordet i andra våningen, i ett rum bakom den kombinerade utställnings- och konsertsalen. Det här var inte bara en kulturhistoriskt betydelsefull byggnad, den skulle nu också omsluta hans ordtörstiga själ och bräckliga kulturkropp. Om Hudfabriken hade varit något av en hjärnans omskakare, och vistelsen i lantriket testade en ny hudkappa, så blev visiten i skaldens hus närmast en själens ögonöppnare.

Skalden själv var förvisso en dubbelbottnad individ, till det yttre atletiskt kraftfull, blond och med tidens mått mätt inte bara stilig och elegant utan också en idrottslig talang, en jägare och seglare. Och naturligtvis språkligt begåvad både som översättare och som författare, men framförallt var han en lyrisk poet. Skulle det inte ha varit för detta själsliga sår som frätte och brände och plågade allt mer intensivt hade livet varit ett paradis. Nu pekade framtiden närmast i den andra riktningen, och slutade mycket riktigt i en katastrof.

Havet ligger solblankt och speglar morgonrymden … Redan många år tidigare hade han första gången klinkat den kongeniala melodin på det stora svarta pianot i tonårsrummet, nu kunde han också pröva melodins bärkraft på flygeln bakom kansliväggen här i Skaldehemmet. Men någonstans i hans inre hade han svårt att koppla samman det fridfulla havsmotivet med sin nu växande insikt om poetens nästan ständiga ögonkast i psykets narrspeglar. En som kanske kunde ge en förklaring var poetens änka.

Och han reste med tåg och båt, träffade en vänlig liten dam som redan överlevt sin berömda man med fyrtio år och nu mera blickade framåt än bakåt. De stora runda ögonen såg bokstavligen ut att skåda längre bort och djupare in i tillvaron än vad linser, pupiller och regnbågshinnor normalt är kapabla till. Och även om han knappast fick svar på sina frågor var själva detta möte ett slags bekräftelse på att ord och liv ständigt skapar nya bilder, nya sinnliga hudar som reflekterar även, och kanske i synnerhet, det obegripliga, det gåtfulla, det dunkla. För det var uppenbart att just detta poetens ordmåleri inte bara speglade en jordisk idyll utan också fungerade som en motvikt till de mörka krafter som ville förstöra det pastorala landskapet. Bakom de solbestänkta bokstäverna låg skuggorna täta.

Och nu var alltså detta gullysande urbana konstnärshem en del av ett flackt jordbrukslandskap – också det en kontrast och en paradox. Att befinna sig i två verkligheter samtidigt är kanske det normala, men det gäller att tyda tecknen, tolka sammanhangen. Att träda in i Skaldegården var inte bara som att ta på sig stadskavajen; en hel garderob följde med på köpet. Herrskap och tjänstefolk, sal och alkov, kristallkrona och ljusstump – högt och lågt samsades inom samma väggar, delade vardagens lågtid och helgens högtid. Ett motiv visades utåt, ett annat doldes i skrymslen och källare. Och där emellan låg huden, den rodnande, den bleka, den släta, den skrynkliga.  Kropp och själ formar sig efter husets form och funktioner, fyller ut, tapetserar och kompletterar. Detta ständiga gnidande mot väggar och golv, tak och bjälke, lämnar doftmarkeringar i tamburen, smakmolekyler i kök och matsal, minnesbilder i sovrum och salong. Spår följer på steg och sällan går de riktigt i takt.

Ibland tittar han på porträttet av skalden i bottenvåningen och ser ett ansikte han tycker sig känna igen.

 

Scen 3 Pappershud. Vasa, Österbotten, slutet av 1980-talet.
[Musik: Leroy Anderson: The Typewrighter. Martin Breinschmid och Strauss Festival Orchestra Vienna]

Poeter och andra skriftställare klipper och skär till sina egna kollektioner, syr och formar sina ordkappor med vilka de sedan mer eller mindre målmedvetet svänger sig i offentlighetsljuset. Redaktörer nöjer sig ofta med en något enklare meningsmundering, kanske en som är lite simplare tillskuren och hoptråcklad, eventuellt också gångbar i regn och rusk.

Han hade länge suktat efter ett dylikt plagg, synligt men inte iögonenfallande, mera anpassat för trottoaren än för catwalken. Och han finner det. Ja, inte bara ett, men minst fyra. Eller fem, sex, sju redaktörskappor, lite beroende på hur och vad man räknar. Hela hans 1980-tal är de facto inlindat i en pappershud fullt gångbar i nästan hela den aktuella kultursfären. Eller åtminstone bland de musikaliska och dansanta. Och mera specifikt bland dem – amatörerna.

Fyra musikaliska kappor: en för folkdansaren, en för spelmannen, en för manssångaren och en för alla de övriga musikerna. Lägg därtill en partipolitisk slängkappa med röd-gult innerfoder, en kommunal cape i vadmal, diverse engångsplagg av tvetydigt ursprung, samt en lång rad slitochslängpersedlar av vilka ett inte förkastligt antal uppvisas i dagspress eller hörs i radio. Som redaktör har han ersatt den konstrande huden med ett pappershölje som åtminstone tidvis och bitvis fungerar både som bandage och som festblåsa. Omsluten av denna prasslande och trycksvärtsdoftande kreation öppnar sig helt nya stigar och vägar, dörrar och kontaktytor.

Men det är inte bara ordet och meningen som ska fästa sig på papprets yta. Lika mycket handlar det om form och fotografering, att kombinera text och bild, att som socialarbetare vara både skriftställare och grafisk formgivare. Mycket handlar om att hitta ett sammanhang, en kanal, en arena. Men den bakomliggande frågan är förstås: vadan detta behov att överskrida gränser och testa vårisars bräcklighet? Och svaret är ganska givet: att i skydd av redaktörsrocken komma människor nära, att ta en genväg genom orddjungeln, att på ett behändigt sätt kunna plocka russinen ur kakan.

Ja, det handlar om liv, ställföreträdande liv. För vad vet han om folkmusik och spelmän? Absolut nästan ingenting. Men melodierna kan han tidvis memorera och bakom örontrumpeten följa med och till och med placera in i någon slags diffus gårdag. Men det är lättheten, samspelet, rytmen och gemenskapen som lockar och ersätter något i hans slutna och nertyngda tillvaro. Och även om den musikaliska hurtigheten tidvis tar över och självkritiken ibland ser ut att fallera på scen och i stuga kan han inte undgå att känna ett litet uns av avund över att inte tillhöra denna kulturella krets. Men det är alltså då han tar på sig sin ordrika spelmanskappa och slänger kameran över axeln, och det är så han hamnar back stage.

Med samma taktik vänder han sig till folkdansarna och manssångarna; med text och bild ska det okända synliggöras och för honom själv begripliggöras. Och när han nu en gång har fått upp ångan är steget inte långt att söka resonans också bland blåsare och stråkmusiker, och framförallt bland körsångare, de blandade. Utan att riktigt vara medveten om plaggets form och storlek söker han febrilt en festblåsa som både kan skyla en obefintlig musikutbildning och åtminstone provisoriskt dölja en journalistisk kompetens i vardande. Han – en amatör bland amatörer.

Vad han inte vet är att bakom allt detta ordvändande och bildfabricerande, bortom alla dessa intervjuer och möten och rörelser i det kulturella landskapet ligger det ett djupare motiv, tickar en annan klocka. Upptagen som han är av ögats blick och hudens hunger kan han bara tidvis ana ett högre spel, en djupare underton i den vardag som nu också fylls av lek och skola, familjeliv, hemin- redning och nya släktband. Livet väver nya mönster, lantliv byts ut mot stadsliv, tillfällighet och improvisation ersätts med banklånsbelastad bostad, framtidskalkyler och sakers mängd.

Och pappershuden, funnen praktiskt användbar, prasslar sakta i vinden.