Igår kände jag mig uråldrig, trög, nertyngd, idag är jag pånyttfödd, nyskapt, nästan hudlös – vad allt kan inte ett kalenderbyte innebära! Jag önskar ibland att december och januari möttes lite oftare under årets lopp. Men i stället får jag göra denna resa i tiden om och om igen: födsel, uppväxt, mognad, åldrande, död.

Nej, inte död, men uppståndelse. Varje nyår blir det stor uppståndelse, som om årsväxlingen på något magiskt sätt skulle innehålla ett löfte om ett bättre liv, en tillvaro utan alla dessa artificiella livlinor jag så krampaktigt vill greppa i brist på naturligare livsflöden. Januari är fyllt av goda föresatser, i februari är missbruket fortfarande helt hanterligt, i mars lutar det redan kraftigt neråt, i april går jag ner i vårisarna. Resten av året, resten av livet, är en kamp om överlevnad, korta ljusglimtar omslutna av ett grådaskigt molntäcke.

Ibland tror jag att jag drömmer, att drömmen är mitt liv. Att jag ska drömma fram ett liv. Och det gör jag – drömmer att jag lever fritt, leker, skapar, älskar. Ända tills bilderna plötsligt växlar och Maran rider in i min idyll, sätter sig på mig, tynger ner min kropp tills jag nästan inte kan andas – som vårisarna i min drömfria värld. Tyngden, den obevekliga.

Jag är liten, hjälplös, nästan hudlös. Men bara nästan. Mitt liv är en tvåstegsraket, en certifierad och fullkomligt säker projektil som flyger i två riktningar – inåt och utåt. Och där emellan ligger huden, den känsliga. Måtte jag, även jag, aldrig bli hårdhudad, okänslig, självuppfylld, maktgalen. Jag lutar mig mot värmen, känner hjärtslagen, livets puls där någonstans mellan min hud och din hud. Det är som när december och januari möts –  i skarven ligger ett löfte om ett nytt liv i livet. Det sträcker jag mig efter.